Anette Jacobsson: Resan

NÄR JAG GÅR IN i tunnelbanevagnen ser jag att den är helt tom.  

 Jag försöker oftast undvika tomma vagnar. Anledningen är att jag känner mig trängd om fel  person går på vid nästa station. Bestämmer mig för att stå upp om jag skulle behöva byta vagn.  Tittar på mig själv i fönstrets spegelreflexer. Jag ser städad ut i min svarta arbetskavaj, pennkjol och  den tunna mönstrade chiffongsjalen som ligger löst runt halsen. Mitt hår är uppsatt i en stram  knut. De tunna guldringarna i örsnibbarna förstärker min look. Jag skulle nog kunna gå för  tjugofem trots att jag nyss har passerat trettiotre. Okej, nästan i alla fall.  

SLUSSEN ropas det ut i högtalaren. Jag är beredd att ta språnget mellan vagnarna. Det är den sista  turen för natten och då är det ofta en del ljusskyggt folk ute och åker. Småligister från de yttre  förorterna, brukare och hemlösa. Ibland är de stökiga och muckar gräl. Inte alla förstås. Det är  dumt att generalisera. Självklart finns det oförargliga också bland samhällets olycksbarn även om  majoriteten är ganska stökiga. Det har faktiskt hänt fler än en gång att jag blivit antastad av någon  idiot. Jag suckar och skakar på mig i olust. Minnen som inte är värda att spara men de finns tyvärr  kvar ändå.  

Det var tio år sedan jag lämnade det lugna livet på landet för Stockholm. Första åren var hemska.  Jag hade svårt att vänja mig vid blickar som såg rakt igenom istället för på mig. Stressade  människokroppar som slog in i mig vid rusningstid på de trånga trottoarerna. Utan att någon sa  förlåt. Och det mentalt kyliga klimatet där armbågarna var vässade och leendena var en sällsynta.  Det fanns förstås en fördel med den mentalt svala tillvaron i stan. Jag fick vara ifred.  

Med tiden förstod jag att det fanns tre olika personlighetstyper som hade lämnat hemorten för  storstaden. Den första var den mest givna. De som skulle göra karriär och ville vidga sina vyer.  Karriäristerna. Den andra typen var de sära. I vuxen ålder fungerade det inte lika bra längre på en  liten ort där alla kände alla. De säregna – var de med diagnoserna. Sådant som man inte bryr sig  om i en myllrande storstad där nästan alla har en eller flera diagnoser. Den tredje sorten är de som  inte hittat något jobb på pendelavstånd och flyttar av den anledningen. De nödgade. Jag är mitt  emellan nummer två och tre. En som inte passar in så bra längre där hemma och inte heller lyckats  få jobb på pendelavstånd.  

Mina tankar avbryts av gnisslet från tunnelbanans bromsar. MEDBORGARPLATSEN ropar  den metalliska rösten ut i högtalaren. När dörrarna öppnas kliver det på sju män i åldern fyrtio till  

1

femtio år. Alla i frack och med nothäften i händerna. De sveper in i genom dörrarna och  stämningen mellan dem är gemytlig och hög. Jag ler mot dem. Känner mig trygg och sätter mig  ner på en av alla lediga säten i vagnen. Den ena av männen ler tillbaka och visar en jämn vit  tandrad. De frackklädda männen sätter sig intill varandra på säten nära mig och börjar sjunga med  höga klara stämmor. Den längste av männen står upp. Han gestikulerar med en penna i sin ena  hand och använder den som taktpinne. De sjunger på tyska. Jag hör att deras röster är skolade och  deras sång är outsägligt vacker. 

 Jag blundar och låter mig föras med i tonerna. Tunnelbanans gnissel mot skenorna skapar en  slags samklang med deras röster. Allt flyter ihop i en märklig symfoni. Det gör mig lugn och jag  njuter. Först nu känner jag hur trött jag är. Efter att ha stått en hel kväll och delat ut marker vid  Casinobordet så känns det skönt att sträcka ut benen. Jag lägger diskret upp fötterna på sätet mitt  

emot mig. Känner hur blodet pulserar i mina stumma ben. Sömnen tar över och jag kan inte  hindra det. Tur att jag ska gå av vid slutstationen.Tunnelbaneföraren går alltid igenom vagnarna så  jag kan inte bli kvar efter jag somnat – vilket brukar hända ibland. Jobbet på Casinot är slitsamt.  Speciellt under helgkvällarna när lokalen är full av spelsugna människor som trängs runt borden.  

Jag vaknar till med ett ryck och det är helt tyst i vagnen. Tyst och mörkt. Vagnen har stannat mitt i  en tunnel. Jag ser mig runt i den svaga belysningen. Mitt hjärta bultar hårt. De tyska fracksångarna  är borta. Snett mitt emot sitter en stor, orakad man med glansig hud. Spritdoften från honom är  stark och frän. Jag ryser. Han stirrar på mig med rödsprängd blick och med halvöppen mun. I  vänstra mungipan hänger en droppe saliv. Rocken han bär är skrynklig och hans ljusblå skjorta är  delvis uppknäppt över hans uppsvällda mage. Han har just rört med sin hand på mina ben. Tafsat.  I den andra handen håller han en släkt cigarett. Jag slår hårt ner hans tafsande hand med utsidan  av handflatan. Nästan som ett karate slag. Sliter upp min väska som en sköld framför mig. Rycker  ner fötterna från sätet och fräser mot honom med sömndrucken röst.  

 ”Rör du mig en gång till, så dödar jag dig. Jag har en kniv i fickan!”  

 Min röst darrar på ett sätt jag inte önskar.  

 ”Du, jag skulle bara…”, sluddrar mannen.  

 ”Skulle bara… betyder en avskuren hals”, väser jag hotfullt och bränner in min blick i hans.   Han har uppspärrade ögon och andas häftigt. 

Tunnelbanan kommer igång med ett ryck och håller hög hastighet på nytt. Jag känner igen mig  när vi kommer ut ur tunneln. Jag skymtar höghuset jag bor i utanför fönstret. Utan att för den  skull släppa mitt fokus på mannen. Han kan faktiskt vara en potentiell mördare. Staden är ju full  med galningar. Är han en av dem kanske? En av de mördande galningarna som man läser om.    

2

 SLUTSTATION ropar den atonala högtalarrösten.  

 ”Sitt kvar tills du inte ser mig längre!” säger jag med så pass dov röst som jag kan få till.  Jag reser mig upp och ska just gå när mannen säger. 

 ”Jag heter Karl-Henry och har varit på firmafest på Telias huvudkontor i city”, han knäpper en  av skjortknapparna och ser vädjande på mig.  

 Jag stannar upp. Inser mitt misstag och förbannar min livliga fantasi. Nu ser jag bara en trött,  luggsliten man i medelåldern. Noterar samtidigt påsen som står mellan hans ben. Den har en stor  Telia logotyp. Ur plastpåsen sticker det upp en bukett slokande tulpaner och ett kollegieblock  med samma logotyp.  

 Telia. Är han datatekniker kanske ..eller ingenjör? 

 ”Varför tafsade du på mitt ben?” säger jag och slänger irriterat upp väskan över axeln.   ”Du höll på att tappa din väska när du sov. Jag la bara tillbaka den i ditt knä.”  Nu sluddrar han mindre och låter istället indignerad. Han har något konstigt tics i sitt vänstra öga.  Säkert nervöst. Fumlande knäpper han en knapp i sin skjorta. Han ser generad ut när han gör det.  Skjortan stretar hårt över magen och det ser ut som den ska spricka. Knappen snäpper upp direkt  efter han knäppt den. Han suckar tungt. Medlidandet för honom tar över och jag säger.  ”Tack, Karl-Henry för att du tog upp väskan. Jag har missuppfattat allt. Ursäkta att jag hotade  att skära halsen av dig. Det var extremt oartigt av mig. Jag skäms.”  

 ”Vi bor i samma port. Ja, jag vet du ser mig aldrig bakom dina stora svarta solbrillor. Men jag ser  dig. Jag bor ovanför dig på femman och det är min grabb som spelar hög musik ibland.”   Karl Henry drar handen genom sin ostyriga kalufs och ser ner i marken.   ”Jag har nattjobb. Sorry för lapparna i hissen. Jag kan ha öronproppar. Det är faktiskt mest på  helgförmiddagarna som han stör mig. Han gillar hårdrock har jag hört.”  

 Sväljer en klump i halsen och förbannar mig själv för mina ilskna lappar i hissen.   ”Går det bra att vi tar sällskap hem?” frågar Karl-Henry. 

Han tittar snabbt, lite vädjande på mig och sen bort mot höghuset. I det ögonblicket ser han ut  som en ledsen hund. Precis som den där hundrasen med för mycket hud och som har något  sorgset i blicken. Basset, tror jag den heter. 

 ”Javisst, förlåt igen. Jag överreagerade i vagnen” säger jag och tar ett steg närmare honom.  ”Ingen fara, Angelica. Min fru har också ett hett temperament. Jag är ganska van.”   ”Jaha ja. Varför vet du vet vad jag heter förresten?”  

 Min jobbiga misstänksamhet dyker upp igen. Tillit är inte min starkaste sida.  ”Jag får din post av misstag ibland. Vår brevbärare är ganska stressad tror jag. Det är inget annat  skäl till att jag vet ditt förnamn. Du kan vara lugn.”  

 Han rycker på axlarna och misslyckas med att kväva en suck. 

2

 ”Jag är också stressad ibland. Då gör man fel saker ”, grimaserar jag mot honom. Tänker  samtidigt att jag nyss hotat att skära halsen av honom och nu låtit anklagande. Kanske är det också  på grund av stress? 

 Karl-Henry skrattar till och tänder en cigarett. Blåser ut ett stort rökmoln som jag försöker att  andas in. Jag har nyligen slutat röka. Doften är frestande och jag är på väg att fråga om jag kan få  en cigarett. Begäret river i mig. Jag behärskar mig trots att det skulle smaka gudomligt med några  djupa halsbloss. 

Vi vandrar hemåt i natten på den mörka parkvägen. Jag och Karl-Henry. Det är skönt att slippa gå  ensam genom den stora parken. Visserligen brukar jag alltid ha pepparsprejen beredd. Hålla den  hårt i handen. För vanligtvis är jag rädd – kanske inte paniskt rädd. Men nu får sprayen stanna  kvar i väskan. Det känns lugnt i hans sällskap. De stora träden kastar svarta långa skuggor över  vägen men de känns inte skrämmande alls. Min vanliga noja att någon står bakom en trädstam  och väntar på mig är helt borta i hans sällskap. Nu är träden majestätiska och vackra istället för  hotfulla – som en sagolik Baur-skog. 

När vi kommer fram till huset håller han upp både porten och den tunga hissdörren till mig. Jag  ler mot honom. Han är en riktig gentleman trots sitt ovårdade yttre. Vi säger ett vänligt hejdå till  varandra i hissen. Jag nynnar för mig själv när jag kliver in i lägenheten och ser mig runt i hallen  med nya ögon. Borde nog städa snart. De grå luddiga dammråttorna ligger utspridda över den  vinröda hallmattan. Det är mycket grus i skostället också.  

 Borde jag inte sätta upp gardiner också?  

För det är betydligt trevligare än nerdragna persienner. Kanske jag till och med kan bjuda in min  nya grannkontakt Karl-Henry och hans fru på ett glas vin någon kväll? Eller förresten fika vore  nog bättre? Det är faktiskt första gången på fem år som jag pratar med en granne i huset och då  bör jag nog inte gå för hårt fram. Fika får det bli. Carlsons konditori i Sturegallerian bakar  fantastiska kanelbullar. För mitt inre ser jag Karl-Henry, hans fru och deras tonårsson sitter i min  vita soffa och mumsa på nybakade bullar. Kanske är det här starten på något bra?   Jag fortsätter nynna när jag går ut i köket för att ta en nattmacka och en kopp te innan sängdags.  Ingen kan kalla mig för asocial – det finns faktiskt en plan för umgänge nu. Syrran skulle bli glad  om hon visste det. Kanske ska jag ringa henne i morgon och berätta om min trevliga granne och  hans familj? Då är det söndag och en bra dag för ett samtal. Eller så väntar jag till måndag…  

Novell skriven inom ramen för Traktens kursverksamhet. Tillbaka till startsidan för “Trakten skriver.”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.