Vem berättar historien?

Låt det skina igenom vem som driver fram historien. Det är då du kan fånga läsaren. Är det någon som är sjuk, hungrig, förälskad, har tio barn, ont om pengar, rik … Tänk att du kliver in i berättarens kropp, går i dennes skor och ser med dennes ögon, använder dennes ord, har dennes erfarenheter.

Så, när du börjar att skriva. Välj perspektivet!

  • FÖRSTA PERSON – Jag-perspektivet. Ger ofta stark närvarokänsla. Läsaren har lätt att komma nära personen.
  • TREDJE PERSON – Han/hon/hen-perspektivet. Då kan man gå in i olika personer och berätta om händelser från flera synvinklar. Det blir lätt att bygga en intrig. Det kan ligger lika nära karaktärerna som ett jagperspektiv med skillnaden att man skriver han eller hon, författaren kan gå in i karaktärernas tankar. Bra när man har tre, fyra karaktärer som driver berättelsen framåt. Man byter perspektiv vid ett nytt kapitel eller avsnitt, om man byter tätt mellan olika korta scener, kan det kan bli för rörigt.
  • DET ALLVETANDE PERSPEKTIVET– Till exempel om det är många personer i romanen. Berättaren vet allting och har tillgång till alla personernas tankar och kan fritt undersöka allting och kommentera vad som händer. Som författare har man en stark berättarröst som har distans och likt en kamera registrerar händelseförloppet. Typ som en god historieberättare.

Övning:

Välj en miljö:

En begravning    

En sen kväll på akuten

På simhallen

Välj en situation/händelse:

Ett bedrägeri

Ett telefonsamtal

Ett slagsmål

Välj perspektiv:

Ett jag-perspektiv Annika 37 år arbetslös o förälskad

Eller ett tredje-persons perspektiv Alberto 78-årig man från Chile.

Skriv!

Så gör du för att posta övningen
När du är klar skickar du in din text genom kommentarsfunktionen längst ned på sidan. Där kan du även ge respons på andra inskickade texter. Kom ihåg: vi är snälla och konstruktiva! Målet är att hjälpas åt att skriva bättre texter.
>> Tillbaka till Karin Flygares kursrum
>> Tillbaka till Hitta historien

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

7 Comments

  1. Vad lätt det känns! Vattnet strömmar runt min kropp, jag känner mig stark och vacker, och det går fort också. Jag förnimmer igen, känner dofter. Okej, klordoften kanske inte är den mest upphetsande, men ändå. Jag känner den! Jag känner mina muskler som arbetar så metodiskt i vattnet. Jag har kontroll över dem! Så kändes det inte för ett år sedan. Gud, vad det inte var så för ett år sedan. Mörkret då som spann sin täta väv omkring mig. Hopplösheten. Ändå är det bara en liten detalj som skiljer nu från då. Jag hör också! Och jag lystrar särskilt till vissa ljud. Eller till ett visst ljud. Jag simmar och simmar och där, där är det, och där igen! En ivrig liten slinga. Det lilla vänliga hugget i bröstet när jag hör den och sötman som virvlar genom mina ådror. Åh, jag vill komma dit fortare än jag kan simma. Bara han inte lägger på innan jag hinner fram.

    • Tack Karolina! Du har skrivit en text väl förankrad i jaget. En människas tankar som virvlar fram och tillbaka när hon simmar. Du antyder att nåt hände för ett år sen. Du är verkligen inne i personen. Och sen avslutningen där längtan efter ”han” antyds.
      Så bra!

      • Jag blir nyfiken -vad hade du varit med om? Vad var det lilla som gjorde stor skillnad och vem var han som inte fick hinna lägga på?
        Kände vattnet runt kroppenoch glädjen över sinnesintryck! Fint beskrivet!

  2. ”Oj nu ringer det, undrar om jag kan trycka på rätta knapparna för att svara”?
    Hmmm.. måste skynda mig att svara, är det den gröna knappen? Ja det fungerade.

    Hej är det du Angela? Så roligt att du ringde, jag har saknat dig.
    Men varför gråter du mitt barn? Vad har hänt?
    Snälla svara, varför är du så ledsen?
    Såja, såja berätta nu!

    Pappa.. pappa…det har hänt… nåt hemskt, hulkar Angela mellan gråtattackerna
    Pappa kommer du ihåg…. Alexandro, snyftar Angela.

    Ojoj nu måste jag nog tänka efter… var det den lilla killen som du brukade prata om när du var liten, han som alltid hittade på en massa bus?

    Med gråt i rösten svarar Angela med tunn röst, ja just han.

    Ja visst ja, nu kommer jag ihåg att han var den som alltid hade ett finger med när du kom försent till skolan eller hade glömt något viktigt, när du kom hem med smutsiga kläder för att ni hade lekt i någon lerig vattenpöl. Minns du när han hade ätit upp resterna av den goda tårta som vi hade i källaren? Eller den gången du hade matat hönorna och glömt stänga grinden så att hönorna vettskrämda sprang runt bland husen, då var det visst han som varit framme igen.

    Ja pappa ja just det, det är han, Alexandro, svarade Angela hulkande mellan gråtattackerna.

    Men ..men varför är du så ledsen?

    I natt, jag drömde och det var så verkligt, vi begravde honom, han hade kört motorcykel nedför en brant, snyft.. så nu har jag ingen Alexandro mer.

    Men mitt barn du är vuxen nu, du kanske inte behöver Alexandro längre?

    • Tycker du får fram en fin känsla i texten, särskilt genom de minnen som pappan tar upp. Pappans ömsinthet går fram, det värmer. Och man blir nyfiken på denna Alexandro! Finns han på riktigt eller är det en låtsaskompis hon haft?! Är det någon hon har en relation till fortfarande i vuxen ålder, eller är det bara ett minne av någon som betytt något? (vad? han verkade ju inte vara helt snäll…) för henne som liten. Så kändes det under första genomläsningen – men vid andra blir det uppenbart att det är en låtsaskompis hon skyllde allt bus på som liten.
      Jag blev först lite förvirrad av hennes ”pappa, pappa….” jag trodde först att det handlade om att det hänt hennes pappa något, och att hon ringde sin farmor eller någon liknande. Kanske det kan tydliggöras mer på något sätt att det var pappan i andra änden av telefonen? Kul att läsa din text!

    • Så fint om ett telefonsamtal mellan en pappa och hans vuxna barn. Du har pappans perspektiv. Av hans svårigheter med telefonen i början fattar man att han är lite äldre (smart). Sen dialogen dem emellan, varm och kärleksfull. Även om barnet är vuxet är hon ett barn och kan vända sig till sin pappa för att berätta en mardröm. Rörande.

      • Tack kul att du läste två ggr för att förstå – jag ville att det skulle vara en knorr!

        Tack Karin för din respons, kul!

Lämna ett svar till Karin Flygare Avbryt svar

Your email address will not be published.