Inre monolog En persons inre tankar. Kan vara tillbakablick, drömmar, det som far genom karaktärens huvud. Rätt likt det man brukar kalla för ”medvetandeström” där även iakttagelser och perceptioner (förnimmelser) blandas in.
En del författare driver detta till sin spets, andra går åt andra hållet och skriver bara vad som händer i rummet tillsammans med dialog. Andra håller sig mitt emellan. Inget är rätt eller fel. Det gäller bara vilket sätt som passar dig som författare. Experimentera och lek. Hitta din röst!
Skrivövning:
Bakgrund: Robert och Greta har varit gifta i fyrtiofem år. Nu har Greta blivit förvirrad och hittar inte hem. Hon plockades upp på Hötorget mitt i Stockholm av en polispatrull för att hon stod och grät och ropade efter Robert. De skjutsar hem henne.
Uppgift –
Skriv en kort scen utifrån Roberts perspektiv där du försöker få med mycket av hans inre tankar.
Skriv sen en annan kort scen från Roberts perspektiv där du bara skriver om vad som händer och försöker undvika inre tankar. Jämför!
Försöker mig på en jag med:
Greta är inte sig själv längre. Får jag tänka så? Tänker jag faktiskt så? Nej, jag vill inte, jag värjer mig. Magiskt tänkande finns det ju något som heter, är det det jag ägnar mig åt…om jag säger det högt finns det…..formulerar jag det inte, finns det inte. Jag vill ju inte ens tänka det, det är första steget mot att det finns. Säger jag det högt blir det riktigt oåterkalleligt. Men hur länge ska jag gå omkring och låtsas. Vi går ju omkring och låtsas att allt är som det brukar….jag för mig och hon för sig, för nog måste väl hon också märka att något är annorlunda? Eller märker hon ingenting? Jag har inte pratat med barnen heller, vet inte om de märker något. Borde jag kanske ändå ta upp det med dem…nu efter det här senaste…polisen, ja herregud, polisen kom med henne, nej, jag väntar till efter jul, vi får ha julen i fred, det måste gå. Hon är ju faktiskt sig själv ibland….i jul tror jag hon kommer att vara det. Julen blir fin….sen får jag försöka släppa taget om verkligheten, sen ska jag låta den vara som den är…men en jul i lycklig ovetskap, det unnar vi oss ändå…det gör vi, det tycker jag ändå…eller är jag dum, tänk om det finns hjälp….kan det kanske bli värre och inte gå att mota alls om jag fortsätter täcka för henne så här, ja det är ju det jag gör, jag inser ju det…vad i hela fridens namn ska jag göra…stackars, stackars Greta, stackars mig också. Det får inte sluta så här…jag vill inte att det slutar så här…vill inte, vill inte…
Just så där går ofta tankarna. Fram och tillbaka, man processar. Du skildrar Roberts konflikt jättebra.
Vilken fin skildring av skeendet utifrån mannens perspektiv. Blir lite förvirrad om det är en inre monolog eller något annat, han beskriver allt som sker och beskriver vad han tänker på, men är det hans inre tankar som kommer fram eller en beskrivning av hans inre tankar? Kan inte riktigt sätta fingret på skillnaden.
Oj vilken berörande text, känns som om jag var med Gretas man hela tiden. Så trovärdigt, realistiskt och detaljrikt. Väldigt välskrivet och välformulerat!!!!
Jag vaknar tidigt. Sträcker ut en hand för att klappa om Greta, som jag älskar mer än allt annat, men upptäcker att hon inte är där. Hon har blivit alltmer förvirrad och det gör mig så ledsen. Greta som alltid varit den som skött om så mycket, ordnat middagar, hållit ihop familjen och vännerna. Hon, den starkaste av alla. Senaste månaderna har hon blivit alltmer förvirrad och verkar inte bry sig om varken vänner eller våra barn. Här om dagen tänkte hon gå ut men glömde att sätta på sig skorna. Jag har försökt tala med henne om det men det är svårt eftersom hon ofta svarar med ilska när jag påpekar något. När jag nu kliver upp från sängen huttrar jag till, – vad kallt det är i rummet. När jag går ut mot köket för att titta efter henne ser jag att ytterdörren till trapphuset står vidöppen. – Neej, vad är det som händer nu då, tänker jag oroligt. Stänger dörren, går runt i lägenheten och letar efter henne och inser att hon måste ha gått ut någon gång i natt eller i gryningen. Slänger på mig lite kläder, springer ner i trapphuset, kollar källaren och innergården men inser att hon måste ha gått längre än så. Blir orolig och ringer polisen som frågar en massa saker. Jag beskriver henne och talar om var vi bor, att hon är van att promenera snabbt så hon kan ha hunnit gå långt. Vill gå med ut och leta men blir uppmanad att stanna hemma så att någon finns på plats när de kommer hem med henne. Tankarna far runt, tänk om de hittar henne död, eller ännu värre; tänk om de inte hittar henne alls. Jag lugnar min andning, sätter mig ner i fåtöljen i vardagsrummet, tänder ett ljud och ber en stilla bön. Min älskade underbara fru, var har du tagit vägen? Tänker att jag ska ringa barnen, men de har flyttat till Norrland båda två och har sina liv där. Plötsligt känner jag mig väldigt ensam. Min fru är inte densamma längre och jag måste ta ansvar för henne och allt annat själv. Vi som alltid rådgjort med varandra om saker i livet. Fler av våra vänner är döda och grannarna är inte till mycket hjälp. Jag funderar över hur livet har gestaltat sig och känner plötsligt en enorm sorg över alltihop. Greta och jag har tidigare talat om att sälja lägenheten och flytta upp till våra barn, leva våra liv i lugnare miljö, men vi har inte riktigt vågat – har ju alltid bott i Stockholm. Nu ångrar jag det. Jag går upp och sätter på lite kaffe, försöker läsa en bok men inser att det inte går. Sätter på lite skön musik istället och försöker slappna av, tänka positivt. Jag går in och duschar av mig, då hör jag plötsligt telefonen ringa varpå jag slänger på mig badrocken och stapplar genomblöt ut i hallen och greppar telefonen. – Det är polisen, vi har hittat din fru vid Hötorget. Hon gick omkring och ropade ditt namn, desperat och rädd. Vi kör hem henne nu. Är där om cirka femton minuter. Lättad andas jag ut, hon lever och är snart hemma igen.
Det ringer på dörren, där står två poliser med Greta mellan sig. Hon ser alldeles rufsig, blöt och kall ut. Det har regnat under natten och hon står där endast iklädd morgonrock och ett par tofflor. Jag ber poliserna komma in, kramar om Greta som bara gråter och säger mitt namn om och om igen. Jag tar Greta in i sovrummet, hjälper henne att ta av de blöda kläderna, sätta på sig ett ullunderställ, varm morgonrock och ett par ulltofflor. Vi sätter oss ner allihop, dricker en kopp te tillsammans och jag håller hela tiden Gretas hand. Poliserna berättar att hon gick omkring på trappan vid konserthuset och letade efter mig, trodde att jag hade lämnat henne där. Greta verkar förvirrad och sitter hela tiden och säger mitt namn varpå jag hela tiden säger att jag är här, men inget verkar hjälpa. Poliserna ger mig ett visitkort och ber mig ringa ett nummer senare, ett nummer som går till en vårdinrättning, för att jag som nära anhörig ska få avlastning. Jag tackar och säger att jag ska fundera på saken. Poliserna säger hejdå till Greta och mig och så är de iväg till nästa polisärende. Greta och jag äter lite frukost. Hon är trött och kall efter den långa nattliga promenaden. Jag bäddar ner henne i sängen och lägger mig bredvid och håller om henne och tillslut somnar vi tryggt tillsammans i varandras armar, som vi alltid gjort.