Saras 1:a text

Miniatyrnördar

Dörrarna var öppna. Det lyste med ett trolskt och lockande ljussken. Jag gick försiktigt genom det mörka rummet fram till skåpet. Därinne fanns en sagolik värld. Jag kunde knappt tro det. Ett dockskåp! Med lampor!  Det här var den underbaraste julen i mitt liv och jag var fem år. 

Pappa hade snickrat skåpet och mamma hade klistrat presentpapper som tapeter. Olika i varje rum. Och fönster med gardiner. I ett av rummen var det ett hål i golvet. Där skulle det vara en trappa. Det blev aldrig en sådan men det gjorde ingenting, det gick så bra att ställa dubbelsängen över hålet. Det fanns inte så många möbler i början men köptes fler vid födelsedagar och jular. 

Jag vet inte riktigt hur jag lekte med dockskåpet i början. Men efterhand som jag blev äldre väcktes min fascination för det lilla mer och mer. Jag drogs till små miniatyrserviser, skålar, möbler och pryttlar och samlade på mig en hel del genom åren. Tiden gick tills det en dag slog mig att om några år är även jag pensionär. Vad gör man då? Jag började tänka, halvt på skämt och definitivt inte högt, att när jag blir pensionär ska jag leka med dockskåp.  

Jag hade ju kvar barndomens skåp som nu var i stort behov av renovering. Men en del av de saker jag samlat på mig skulle inte passa i ett skåp med femtitalsmöbler insåg jag. En gång när jag hälsade på hemma på mina föräldrars gård på Gotland hittade jag ett gammalt skåp med glasdörrar och fantastisk patina i ett uthus. Jag frågade om jag kunde få det. Jag berättade om mina planer om dockskåp. 

”Det där gamla fula skåpet” tyckte pappa. Men det var klart jag fick det. Jag skulle ta det när jag kom över med bilen. 

När jag kom nästa gång och steg in i köksfarstun såg jag till min besvikelse att det gamla skåpet satt uppspikat på väggen. Det var målat i vitt och var fullt av burkar med Myrr. Har han verkligen glömt? tänkte jag besviket.

Men ack nej! Där stod en strålande gammal pappa med ett alldeles nytt egentillverkat skåp som jag skulle ha till mina dockskåpssaker. Han hade lagt ner mycken möda på det, det syntes. Ett riktigt finsnickeri trots att han var halvt blind. Jag blev så rörd!

Men synd på det gamla skåpet var det…

Lagom till att pensionen närmade sig öppnar det mirakulöst en miniatyr och dockskåpsaffär i Malmköping. Där brukar en liten grupp med damer träffas då och då och pyssla. Jag hängde på. En ny värld öppnade sig för mig. Som att sätta ihop byggsatser med möbler. Mitt första projekt var stolar. Exakta kopior av stolar som står på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Och så gick jag min första kurs i Fimo-lera. Jag visste inte ens vad Fimo-lera var för något. Men efter mycket blandande rullande bankande och petande hade man tillverkat en halvt uppskuren skinka, morötter, potatisgratäng, äpplen, päron och tårtor mm i skala 1:12. Fantastiskt.

Nu senast åkte jag med några vänner till Skåne för att gå på Miniatyrmässa på Tommarps slott. En mycket liten mässa har jag förstått, med ett femtontal utställare. Det räcker. Vi var i god tid men kön ringlade i alla fall. Sen gick man i krum kroppsställning i ett par timmar och betraktade närsynt alla härligheter. Det blev inte billigt. Mitt vansinnigaste köp var en helt otroligt naturlig liten Mozartperuk. Nu behöver jag bara en Mozart också. Får hålla utkik efter en kurs i docktillverkning.

Jag tror jag kan säga mig tillhöra gruppen miniatyrnördar nu.

Sara Henriksson

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

6 Comments

  1. Vilken härlig beskrivning av en barndom där föräldrarna visar sin kreativitet genom att bygga ett dockskåp till sin dotter. Ett uppvaknande för mig, tänk vad många olika intressen man kan ha här i världen:-) Jag har själv aldrig haft ett dockskåp, men tycker alltid de är fina när jag ser dem. Bra beskrivet!

  2. Bra början! Rakt in i barndomen med det lilla barnet som står framför dockskåpet. Med en gång knyter man an till jaget och vill fortsätta läsa. Texten flyter på bra, man följer med in i pensionsåldern och hur intresset för miniatyrvärlden återuppstår. Och sen incidenten med pappan.
    Det vilar en nyfiken mys-stämning över texten. Din text har glimten i ögat, inte minst titeln, berättelsen är som vanligt lättsam och rolig att läsa. Tack!

  3. Härligt att läsa om nördar inom ett för mig obekant område! Å visst är det intressant med dockskåp, vet inte vad det är som gör att man blir så farscinerad av dem. Du skapade ett intresse för att vilja veta mer om ditt ämne, Roligt att du fick/tog tillfälle att utveckla din hobby även om det dröjde länge innan det fick blomma ut ordentligt.

  4. Jag hade ett dockskåp när jag var barn men jag tyckte inte det gick att leka med det för händerna var alldeles för stora så man kunde inte se nåt. Däremot var det ju fascinerande med den lilla välden och det lyckas du förmedla här. Vi är nog många som kan relatera till det. Ditt perspektiv går från dina personliga erfarenheter till vidare cirklar där man förstår att du är med i ett större sammanhang. Du skulle kunna få lite bättre struktur och balans i den berättelsen. Man vill veta mer om vad stora flickor gör med dockskåp. Plötsligt så blir det rikitgt seriöst! Det änger inte rikitgt ihop nu. Men du har många roliga och intressanta delar som kan bli en superkul text. Om jag var du skulle jag skicka den till en tidskrift eller tidning men lite äldre läsare.

  5. Härlig berättelse med hög igenkänning! Alltid älskat dockskåp med alla detaljer som finns på miniatyrmöblerna. Du fångar och beskriver din relation till dockskåp. Det är medryckande och roligt.

  6. Jag gillar stämningen i det du skriver, kanske för att jag också dras lite till miniatyrsaker, inser jag efter att ha läst din text, om än inte på samma engagerade sätt som jaget i texten gör. Du fick in mycket – hela livet från barndom till pension (!) – i en kort text och det utan att det kändes överbelamrat, det var lättläst och luftigt trots alla detaljer. Det enda jag tänkte på som eventuellt var överflödigt är när du skriver ”även jag” i tredje stycket? Jag undrar där vem mer som var pensionär? Det går förstås att förstå att du menar det lite så där i största allmänhet, men det hakade upp sig lite där i läsningen för mig i en undran över vilka de där andra var och om man missat något innan.

    Jag får härliga bilder i huvudet av dina beskrivningar, t.ex.:
    ”Men efter mycket blandande rullande bankande och petande hade man tillverkat en halvt uppskuren skinka….”
    och
    ”Sen gick man i krum kroppsställning i ett par timmar och betraktade närsynt alla härligheter.”

    Tänker att det är ett kåseri, inte början på något längre, eftersom slutet är väldigt tydligt, och sammanfattande. Kanske den sista meningen skulle kunna slipas till lite för att få ett ännu mer snärtigt slut?
    Tack för rolig inblick i en för mig helt okänd subkultur. 🙂

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.