Saras 5 text

Himmelsk musik

”Och så hörde jag liksom himmelsk musik.”

Vi tittade på farfar. Började han bli lite gammal. Lite gaggig rentav.

”Hur då himmelsk musik?” frågade jag.

”Ja, som jag gick där och hackade i potatislandet så hördes musik. Det fanns ingen i närheten. Jag har förresten hört det flera gånger.”

Det var ett bra tag senare som vi fick förklaringen. Det var hans nya telefon som han fått av sina söner. Med stränga order att alltid ha den i fickan i fall han skulle ramla. De hade glömt att informera honom om den vackra melodin dom lagt in som ringsignal.

Tacka vet jag ”himmelsk musik” i telefonen. Istället för alla hemska signaler som man får höra i affärer och på stan. Hela vår omvärld är förorenad med en massa skräpljud. Ibland används de till att få oss att köpa mer. Ibland framför teven får de oss att rysa av skräck och spänning.

Varför påverkar ljud oss så mycket? Betyder så mycket?

När man arbetar som kyrkomusiker vet man hur betydelsefullt musik kan vara. Vid begravningar är musiken ofta det som bär. Den mest samlade församling börjar ofta gråta när musiken börjar. Tårarna och känslorna som man kanske höll inne med lockas fram av musiken.

Ljud är kommunikation.

I sångkören försöker vi, förutom att sjunga rätt toner någorlunda rent, att förmedla något. Det kan vara en komponerad text, ett budskap men lika ofta helt enkelt en känsla. Glädje, sorg, uppsluppenhet, nyfikenhet, ilska.

Det är svårt att få trettiofem personer att vara koncentrerade exakt samtidigt på samma sak. Det är så många tankar som stör. Titta, där sitter moster Emma! Hur ska det gå hos doktorn i morgon. Måste handla på hemvägen.

Men vid sällsynta tillfällen är alla där med andning, tanke, sinne, känsla, koncentrerade i en enda gemensam ”röst” och allt stämmer plötsligt. Sången liksom lyfter och blir något mer än trettiofem röster som låter vackert.

Det blir himmelsk musik.

Men ibland kan det bli ”himlakul” också.

Jag var i åttonde månaden och hade skolavslutning. Kyrkan var full av ungar, föräldrar och längst framme en stor skolkör som jag ledde med min mage. 

”Jag måste gå tidigare, det har pappa sagt!”

En liten flicka frågade mig ängsligt flera gånger innan vi började. Jag försäkrade henne att det gick jättebra. Allt löpte som det skulle och som sista nummer skulle I denna ljuva sommartid vers 1 sjungas av samtliga. Jag hade min lilla kororgel framme bredvid kören. När vi just börjat sjunga kom den lilla flickan fram och viskade desperat:

”Jag måste gå nu!”

Jag fräste: ”Gå!” vilket hon gjorde och drog med sig sladden till orgeln. Jag valde mellan att sluta spela och sätta i sladden som driver bälgen eller att hoppas att luften skulle räcka två fraser till. Jag chansade. Det skulle jag inte gjort. Orgelspelet liksom falnade i ett glissando nedåt för att sedan dö ut mitt i sista frasen. Efteråt kom en massa förvirrade föräldrar fram och frågade om jag mådde bra. De hade sett höggravida kantorn segna ner där bakom orgeln.

   I början av min tid i Malmköping arbetade jag som musiklärare på mellanstadiet. Jag hade en särskilt besvärlig klass fyra. Många oroliga pojkar. Och den klassen hade jag sista timmen på tisdagarna. Åttonde timmen efter liv, stoj, bråk och inte en sekund av tystnad på hela dagen. Jag var totalt slutkörd och det var klassen också. Så jag visste att det var nödvändigt att göra något lugnt.

På rasten innan var det stort slagsmål. Alla var arga och upprivna. Killen som var upphovet till eländet var i upplösningstillstånd. Jag lyckades få ner alla på sina stolar och informerade om att alla skulle rita vad dom såg framför sig när dom hörde musiken. Jag spelade ett band med Dans på de saligas ängder av kompositören William Gluck. Ett vackert stycke med mycket lugnt tempo. En flöjt spelade melodin. Tjejerna började genast rita blommor och killarna stridsvagnar. Jag gick runt och tittade på deras teckningar. När jag kom till den lille slagskämpen morrade han ilsket och jag fick ta en omväg runt hans bänk. Men jag såg i ögonvrån att det var mycket stridsvagnar där.

Jag spelade musiken om och om igen. Efter en stund lugnade stämningen ner sig i klassrummet. Nu fick jag till och med komma fram till den hittills så ilskna pojken vars teckning var full av stridsvagnar som sköt mot varandra. Mellan dem syntes en liten figur. Jag vågade mig på att fråga vad det var för någon.

”Det är en som står där och spelar flöjt för att stoppa stridsvagnarna” säger killen.

Tack Gluck, för den himmelska musiken, som till och med kunde stoppa krig.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Vilken bra text om hur musiken och konsten i övrigt påverkar våra liv. En fin påminnelse om vad som betyder något. Om hur ljud och oljud påverkar oss på olika sätt och hur fint det var förr när vi saktade ner och det inte var så många olika ljud omkring oss. Vacker skildring av pojkens budskap:-)

  2. Många fina bilder som gestaltas om vad musik kan göra med oss. Tillsammans är de en fin sammanställning men du har tre riktig bra idéer som på egen hand kan bli otroligt fina berättelse att utveckla.

  3. Charmerande minnen. Jag tycker du skulle ta den sista berättelsen och skriva en gestaltad novell om den. Stora moraliska- etiska frågor i en pojkens lilla teckning. Fantastisk.

  4. Minnen och tankar från en kyrkomusiker om vad ljud och musik kan betyda. Börjar roligt och slutar underfundigt. Det flyter på och har en bra början och ett bra avslut. Som ett kåseri/krönika. Du skulle säkert kunna gräva mer i dina minnen om tiden som kyrkomusiker. I och med att du börjar som du gör fortsätter man att läsa, hade du haft en inledning där du deklarerade att du skulle skriva om dina tankar om tiden som kyrkomusiker hade det inte väckt samma intresse.

  5. Det här är nästan folklivsskildring à la Malmköping. Säkert skulle många ortsbor gilla att läsa och känna igen sig, och många andra. Bra skrivet, bra flyt, kul liknelser, t.ex av arga barn som gör teckningar: ”för mycket stridsvagnar där”. Ha! Den här texten skulle säkert kunna fyllas på med mer infall, och berättelser. Det är bara början till kanske en bok?

  6. Fina berättelser med mycket känsla med det gemensamma temat musik. Roligt rörande och komiskt!
    Trots de olika vinklingarna får du texten att hänga ihop, känns som man sitter tillsammans med dig och hör dig berätta om människor från ditt innehållsrika musikaliska liv! Ett rikt persongalleri.
    ”I sångkören försöker vi, förutom att sjunga rätt toner någorlunda rent, att förmedla något. Det kan vara en komponerad text, ett budskap men lika ofta helt enkelt en känsla. Glädje, sorg, uppsluppenhet, nyfikenhet, ilska”.
    Musik som ett alldeles eget berikande språk som alla förstår! Så fantastiskt att du kan skapa så mycket via musiken och så texter ovanpå det!

  7. Du skriver engagerat och livfullt om episoder i verkligheten. En text som gör mig glad och intresserad.
    Fin bild av den äldre mannen med öppet sinne , som tolkade signalen positivt. fastnade särskilt hos mig. Ofta beskrivs äldre människor som mer eller mindre förvirrade, men här fick du fram att gubben var flexibel i sitt tänkande.
    En underbar text som inbjuder till eftertanke.

  8. Många vackra bilder uppstår i huvudet när jag läser din text. Särskilt här ”Men vid sällsynta tillfällen är alla där med andning, tanke, sinne, känsla, koncentrerade i en enda gemensam ”röst” och allt stämmer plötsligt.” och i slutet förstås med den lille killen med alla tanks och den lilla figuren i teckningen som spelade flöjt. Jag blev tårögd. Även den lilla flickans ångest får du fram, men kanske du kunde utelämna/ändra ”fräste”, det fick mig att byta fokus lite och komma ur stämningen du skapat så fint innan. Jag håller med Diana att dina texter har en värme, de känns trygga, läsaren förstår att författaren vet vad hon talar om.

  9. Fin text! Jag gillar ditt tema att beskriva och knyta händelser till himmelsk musik. Dina texter har ofta en värme och jag får känslan av en person med stor människokännedom. Du har förmågan att se flera lager av människan och berätta det. Det finns många fina beskrivningar som ex. ” Den mest samlade församling börjar ofta gråta när musiken börjar. Tårarna och känslorna som man kanske höll inne med lockas fram av musiken. Ljud är kommunikation.”

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.