Saras 4 text

I skymningslandet

”Då kommer vi och hämtar dig vid elvatiden på juldagen då, pappa?”

”Javisst, det blir bra gumman.”

”Du är inte ledsen för att du inte kan komma hit på julafton då?”

”Nejdå vännen. Ni måste ju åka till Lasses föräldrar också. Ni har planerat det så bra. Det går ingen nöd på mig. Det är så mycket rolig tv på julafton och mat har jag fått från hemtjänsten. Och Margot, hon på andra sidan gatan, du vet, har gett mig en bit av sin finfina sylta, den är det bästa jag vet. Nejdå, jag har det bra. Det där med jul betyder inte så mycket för mig vet du, inte sen Astrid gick bort.”

”Jag får ändå lite dåligt samvete, pappa.”

”Det ska du inte ha. Men det ska bli trevligt att komma till er på juldagen. Och en snaps till julskinkan vill jag ha, det vet du!”

”Absolut, pappa, den glömmer vi inte. Då ses vi då.”

Leende la Arvid på luren. Vilken fin dotter han hade. Hon tänkte alltid på honom. Det var inte lätt för de unga att få ihop livspusslet. Det var allt bra skönt att slippa allt det där stohejet. Han hade då inget problem med något livspussel. All tid i världen.

Han tog tag i armstöden på stolen och ställde sig upp med möda. Rullatorn stod redo och han rullade sakta in i vardagsrummet. Det hade börjar skymma såg han. Skulle han tända tro?

Nej, det var skönt att sitta och fundera lite. Han slog sig ner i den bekväma fåtöljen vid fönstret och tittade ut på de kala träden. De vajade ensamt och sorgset. Några snöflingor flög förbi fönstret. Skulle det bli oväder tro? Nå, här inne var det varmt och skönt.

”Sitter du här och lurar skymning, min gubbe?”

Det klack till i honom Det lät precis som Astrid. Han hade tyckt sig se henne då och då men att höra hennes röst var något nytt.

”Är det du, min vän? Är det du Astrid?”

”Naturligtvis är det jag, älskling. Tänkte jag måste titta till dig. Jag är lite orolig för dig. Du sköter dig väl? Du kommer väl ihåg att byta strumporna varje dag, Arvid?”

Han kände en tår rinna nerför kinden av glädje. Att få höra Astrids trygga gnabbande om både det ena och det andra var faktiskt det han saknade mest.

”Och du vattnar väl Azalean i arbetsrummet?”

”Jag är rädd för att jag lyckats ta död på den Astrid.”

”Du är då hopplös, min vän. Men det gör inget. Det är världsligt, som mamma sa.”

Arvid njöt av att höra de hemvana orden. Nu tyckte han att såg henne också. Där borta vid öppna spisen. Hon rörde sig fram och tillbaka. Flyttade på saker. Hon muttrade något om att det var då konstigt att aldrig något fick stå där hon ställt dem.

”Men, Astrid, var är du nu? Vad gör du? Varför kan du inte vara hos mig jämt. Det är så tomt vet du.”

”Men snälla du, jag måste ju vara med lilla Karin. Hon behöver mig.”

”Karin? Menar du…?”

”Jamen, vår lilla dotter. Vår första lilla dotter. Karin som vi bara fick behålla i sex veckor. Hon har blivit en så söt och fin flicka så du inte kan tro!”

”Lilla Karin…det måste ju vara femtiofem år sedan…är hon där?”

”Javisst gubben. Vi har så roligt tillsammans. Vi leker, skrattar och sjunger. Jag tror faktiskt att hon fått din sångröst, vet du Arvid. Men du får ju träffa henne när du kommer hit.”

”Jamen…tror du…att jag kommer dit till er? När jag dör… menar du?”

”Men så klart, Arvid. Jag väntar ju på dig hela tiden.”

Arvid kände det som han blev alldeles svag i kroppen och kände hur hela han blev lätt och fylldes som av lustgas. Kunde det verkligen…han som inte trodde på något, varken himmel eller helvete?

”Astrid…?”

En smäll fick honom att hoppa till. Ytterdörren slog igen.

”Hallå! Är det någon hemma i stugan?”

Ljuset tändes och var så skarpt så han fick blunda.

”Sitter du här i mörkret, din skojare! Ska vi ta medicinerna nu?”

Det var Jocke från hemtjänsten. Den trevliga utländska killen som alltid skulle skoja.

Arvid kisade upp i det nu upplysta rummet. Där borta vid spisen var det nu tomt och tyst. Han suckade, men log sen mot Jocke.

”Javisst, grabben, visst ska vi det. Vad är det för väder där ute?”

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. En fin ögonblicksbild av livet som gammal. Man kan påstå att den gamle mannen halllucinerar. Men inte. Jag tror att många av oss är kapabla att skissera fram scener i vårt inre, i vår ensamhet, och få god nytta av det. Hur märklig är inte människans hjärna? Sedan kan man ju skriva ner fantasierna och då blir tankarna plötsligt litteratur. Tjohopp.

  2. Vilken härlig berättelse, jag fick rysningar faktiskt. Härlig pappa som förstår läget i livet. Ensam men ändå inte. Underbar dialog mellan Arvid och hans fru. Trodde att han skulle dö där och då, men vändningen var superb; hur han plötsligt rycktes upp ur sin dvala/syn. Ljuset som tändes när hemtjänsten kom; det var nästan så man kisade själv när man läste det:-) Bra berättat när han gick med rullatorn, kunde se framför mig hur hans fru gick runt därinne.

  3. Fin berättelse om livet! Jag gillar greppet med att han pratar med sin döda fru. Det känns naturligt på något sätt. ”Arvid njöt av att höra de hemvana orden. Nu tyckte han att såg henne också. Där borta vid öppna spisen. Hon rörde sig fram och tillbaka. Flyttade på saker. Hon muttrade något om att det var då konstigt att aldrig något fick stå där hon ställt dem.” Du har fina dialoger som inte känns konstlade med en värme.

  4. Väldigt fin berättelse som känns trovärdig rakt igenom. Lagom avvägt, dialogerna som ger en glimt av deras tidigare gemensamma liv. Inte sentimentalt mer som titeln anger, från skymningslandet då mannen vandrar mellan världarna. Den vardagliga tonen mellan makarna så fint beskrivet.
    ”Och du vattnar väl Azalean i arbetsrummet?”
    ”Jag är rädd för att jag lyckats ta död på den Astrid.”
    ”Du är då hopplös, min vän. Men det gör inget. Det är världsligt, som mamma sa.”

  5. Det börjar lite sorligt med att mannen ska vara ensam på julen men det är han inte visar et sig. Du väver ihop fantasier och verklighet på ett intressant sätt. man tror nästan att hans döda hustru är där och det är hon ju inte, eller? Det blir ett spännande avbrott när killen från hemtjänsten kommer då rycks man snabbt till baka. Intressanta svängar och ändrade scenerier.

  6. Jag funderar kring en ”fusion” av de två versionerna där dialogen i den andra kunde läggas till i den första? Kanske partierna med Elsa i första versionen (”Den äldsta och tredje systern Elsa hade fått ett barn utanför äktenskapet när hon fortfarande bodde hemma. Elsa hade sedan gift sig med Valdemar och fått tre barn. Elsas liv hade också präglat av att hålla sig över vattenytan och efter några år så hade hon flyttat tillbaka till föräldrahemmet med alla barn.” ) behövs för att dialogen i den andra (Har du hört något från mor? Sa Irene och tog i med rösten som hon försökte hålla stadigt.
    -Jo, Elsa är ju där nu med barnen och karln hennes är ju på sjön.
    -Jo, jag tänker nog att jag ska fara till henne nästa veckoslut. Jag och Signe.) ska bli lättare att förstå?
    När jag läste andra versionen första gången blev jag förvirrad över vem Elsa var… men det kan vara min alldeles egen förvirring och kanske blir klart när man läser alla texter i ett flöde som roman.
    Dialogen känns autentisk och för historien framåt. Och ibland är den väldigt förebådande, jag fick riktigt ont i magen av det, man vill verkligen fortsätta läsa för att veta hur det ska gå:
    ”Irene gick ut på trappan för att titta efter Signe och de andra barnen som lekte. Hon kände hur en lättnad spred sig i kroppen när hon såg Signe leka så bekymmerslöst. Hon vinkade.
     – Var försiktiga nu! Och leka inte så nära brunnen!
    Signe tittade upp och vinkade tillbaka.” Det väckte en olycksbådande känsla i mig, som gör att jag måste få veta hur det går!

  7. Jag fick tårar i ögonen på slutet. Det var så fint. En sådan härlig gammal man. Du fick fram en känsla av hur tillfreds han var trots sorgen, det finns ett bättre ord än tillfreds, men kommer inte på det nu, acceptans kanske, men det var något annat som flög förbi. Och bara på ett par tre rader fick du fram relationen med hemtjänstkillen där på slutet. Den gamle mannen hade sitt liv både i nuet och det förgångna och det var lika starkt för honom och han var lika glad i båda världar som det verkade. Dialogerna gjorde mycket för att gestalta det. En fin skildring av hur det också kan vara att bli gammal när man ser till det man faktiskt har och det man har fått, och har förmågan att känna tillfredsställelse med det.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.