Saras 3 text

”Jag skall dö snart.”

Den gamla damens grepp om min arm var som ett skruvstäd.

Det var julafton. I stora samlingssalen på ålderdomshemmet satt alla bänkade till julkaffe. På åttiotalet hade man fortfarande samlingssalar på ålderdomshem. Granen var fint klädd, ljusen brann, bordet dignade av hembakt och det luktade jul. Stämningen var lättsam. Julevangeliet och predikan var avklarade, liksom julpsalmerna och man kunde äntligen få sitt kaffe. Kyrkoherde Kerstin och jag, kantor Sara, hade slängt i oss en kopp kaffe och en saffransbulle. Vi skulle ju vidare på två hem till denna julaftonseftermiddag. Gamlingarna vinkade så glatt när vi tackade för oss och gick mot dörren.

Men vid dörren satt Magdalena Hall som hejdade mig så brutalt med sitt

”Jag ska dö snart. Är du den nya kantorn?”

”Ja, just det” medgav jag. Jag log lite mot den gamla damen.

”Jag ska dö snart som sagt. Jag har skrivit ner hur jag vill ha det på begravningen.”

Jag betraktade henne. Hon såg onekligen rätt gammal ut, hopsjunken och krum. Men greppet om min arm var fast och ögonen i det rynkiga ansiktet var klara. Hennes blick borrade in sig i mig. Det verkade inte vara någon förestående fara att hon skulle dö. Jag tog på mig mitt professionella ”motgamlatanterleende” och drog andan för att säga något men hon förekom mig.

”Det är så här. Jag har beställt trumpetaren. Han skall spela Tonerna av Sjöberg och Amazing grace.”

”Jaha. Så bra.” Jag log ännu mer professionellt.

”Men nu är det så att det är mycket viktigt, ja mycket viktigt, att han spelar MJUKT!. Mjukt och vackert. Inte så där hårt och starkt. Kan du tala om det för honom!”

”Det ska jag försöka göra” sa jag lite osäkert. Kan man lova något som man inte vet om man kan uppfylla. Det kunde ju dröja länge innan hon dog, tanten, och jag kunde ju ha glömt allt eller inte ens vara där.

”Det är mycket viktigt!” upprepade hon och hennes pekfinger markerade varje stavelse.

Jag försäkrade att jag skulle göra mitt bästa för att upplysa trumpetaren om detta. Hennes grepp lossades och jag fick gå.

När vi gick ut genom ytterdörren log Kerstin mot mig och sa att Magdalena Hall hade pratat om sin begravning i flera år.

Men Magdalena Hall dog några dagar senare. Begravningen var satt till tjugoförsta januari.

Jag satt på orgelläktaren och övade psalmerna när trumpetaren kom i god tid före  begravningen. Han hade mörkgrön sjuttiotalskostym. Annars såg han inte så oäven ut.

Efter att vi hälsat klämde jag lite generat fram med hälsningen från den döda. Vi fnissade lite men satte igång att spela igenom. Magdalena Hall hade inte behövt oroa sig. Killen spelade så änglarna grät.

Några dagar senare satt jag och några utvalda körsångare och övade kvartett hemma hos mig. Då ringer det. Det är vår trumpetare som meddelar att han råkar befinna sig i Malmköping och undrar om jag sett hans melodipsalmbok som han glömde på begravningen.

Den hade jag sett och faktiskt tagit hem i tanke att jag kunde lämna den till Blåsorkesterns ledare som jag händelsevis skulle träffa nästa dag.

” Men kom över. Vi är några här som just ska just fika” slänger jag ur mig.

Några minuter senare sitter vi och fikar, pratar och har trevligt. Den nytillkomne berättar att Blåsorkestern ska åka buss till Stockholm på konsert i Berwaldhallen till helgen.

”Det finns platser kvar. Du kanske är intresserad?” frågade han lite försiktigt.

Det var jag och så var det bestämt. Sen var det dags att bryta upp. En efter en troppade av. Sist var Viola, vår alt. Hon vände sig om i dörren och log.

”Han glömde psalmboken igen” sa hon och gick.

Ja, ta mig kattsingen där låg den, på hallbyrån.

På en bussresa till Stockholm hinner man prata ganska mycket. Man hinner få reda på praktiskt taget allt om varandra om man ligger i. Som till exempel att han bodde i en stuga på landet, snart skulle ta över mjölkproduktionen från sin pappa, största fritidsintresset var att spela trumpet, sjunga kör och att hans älsklingsfärg var grön. Jag berättade att jag var från Gotland, vilket han redan märkt, älskade kör, tycker om bruna bönor och fläsk, gärna skulle bo på landet, och att jag också tycker om grönt men att man enligt min mening ska vara försiktig med att klä sig i den färgen om man har grå ögon. Det hade han inte tänkt på.

Nu är det tjugohundratjugotal och jag hänger upp några nytvättade skjortor bredvid den blå kostymen i garderoben. Inifrån musikrummet hör jag fragmentariska ensamma trumpettoner. Blåsorkestern har digital övning. Jag går ut i köket och häller på tevattnet och brer några smörgåsar till kvällsteet och sätter mig sedan vid köksbordet för att vänta på att orkesterövningen ska avslutas. Katten hoppar upp i mitt knä och jag stryker henne över den grå, lena pälsen och hon börjar spinna.

Och jag sänder, som jag brukar då och då, en tacksam tanke till Magdalena Hall.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. En berättelse i fem scener.
    Lättläst och småroligt om Margareta Hall och trumpetaren. Bra rörelse i texten. Detaljer som sätter tid och plats. I slutet syr du ihop berättelsen. Man läser med stort intresse.

  2. En text med glimten i ögat. Det är inte alla som kan påverka exakt hur melodier ska spelas under sin egen begravning. Det verkar vara en berättelse som är på väg någonstans, och man ser fram emot fortsättningen. Vad sker sedan, när ”katten börjar spinna”.

  3. Magdalena utförde ett litet julmirakel och sammanförde två själar. Mycket fint. Enkelt skrivet utan krusiduller men med mycket ”undertext”. ”Han glömde psalmboken igen” sa hon och gick.” Mycket talande och bra dialog.

  4. Vilken fin historia om hur ett möte kan gå till, händelser som leder det ena till det andra. Bra dialog! Lätt att läsa, det var en bra följsamhet i texten, blev varm och glad:-)

  5. Instämmer i vad övriga skrivet. Fin varm berättelser som man blir lycklig av att läsa. Att den gamla damen fick bli en nyckelperson för att ni skulle mötas, känns fint. Kul med psalmboken som glöms flera gånger och därigenom visar det tydliga intresset från hans sida ”Hon vände sig om i dörren och log.” Han glömde psalmboken igen” sa hon och gick.
    Fin avslutning och ett annorlunda sätt att tala om att de två fortsatte relationen ”Nu är det tjugohundratjugotal och jag hänger upp några nytvättade skjortor bredvid den blå kostymen i garderoben. Inifrån musikrummet hör jag fragmentariska ensamma trumpettoner”

  6. Vilken vacker berättelse med lyckligt slut och utan övertoner. Du beskriver det som en möjlig händelseutveckling när besläktade själar möts och allting stämmer, Känns välgörande att läsa en dag som denna när allt går i grått…

  7. Jättefint. Alldeles rörande. Tänk hur ett möte kan smitta av sig och bli något livsavgörande. du bygger upp dramatiken med små detaljer som att han inte såg oäven ut och att han glömde psalmboken igen. du har nåt eget hittepåord: jag gillade ditt ”motgamlatanterleende”. det händer nåt när Magdalena Hall dör som du kunde förbättra. jag kan inte rik sätigtga vad det är men det blev ett hopp där som inte var helt bra. däremot fungerar det sista när man förstår att han blev din make väldigt bra utan att du skriver detD

  8. Mycket fin berättelse! Jag gillar ditt sätt att på enkelt vis berätta vilken tid detta utspelar sig.” På åttiotalet hade man fortfarande samlingssalar på ålderdomshem.”
    Dina beskrivningar och inre monologer är roliga och träffsäkra. ”Jag tog på mig mitt professionella ”motgamlatanterleende” och drog andan för att säga något men hon förekom mig.” Jag gillar berättelser om hur livet och vi alla hänger samman. Ibland får man syn på det och det är oftast vackert.

  9. Vilken fin historia. Lite av ”butterfly effect”. Något litet som händer i ena änden kan bli något mycket stort i den andra. Att jaget i texten råkade gå förbi Magdalena Hall just den där julaftonen växte till något livsomvälvande. Jag kände någon slags magisk närvaro i texten, en känsla av att den gamla kvinnans syfte med det hela var just detta att jaget och trumpetaren skulle mötas. Väldigt välskriven och övertygande text, som läsaren dras in i direkt för att sedan stadigt föras framåt i berättelsen. En jättefin berättelse, lättläst och övertygande.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.