Saras 2 text

Minnesgudstjänst

Vad är det där för jävla människa!

Han rycker till sig psalmboken.

Fruntimret står där i dörren och flinar åt en. Det är ju en minnesgudstjänst för fan! Här kommer folk som sörjer. Då står man väl inte och flinar åt dom.

Han stolpar argt framåt gången, får se en tom bänk och klämmer snabbt in sig längst in vid väggen. En äldre dam ser ut som hon tänker sätta sig längst ut. Han blänger ilsket på henne och hon ändrar sig och går lite längre fram.

Skit! Vad gör han här? Han kunde ha gått hem till Magnus och dragit en spader och hinkat några öl. Och fått lite glömska en stund…

Hon ler mot kyrkvärden som delar ut psalmböckerna. Det ligger ett program instucket i mitten. Så trevligt att bli välkomnad av ett leende. Hon går hit så ofta hon kan. Speciellt när det är musik. I dag är det kören som sjunger. Det står några damer med likadana sjalar i vapenhuset och pratar och skrattar. Hon älskar när det pratas och skrattas! Och så många tända ljus. Och det ska tändas fler, det vet hon. Har varit här på minnesgudstjänst förut. Det är femte gången nu… Hon känner en liten ilning i magtrakten och skyndar sig framåt för att hitta en plats. Här kanske? Nej, den där mannen ser lite sjaskig ut. Lite längre fram. Här blir bra. Hon sluter ögonen några sekunder och låter sig omslutas av värmen och glädjen.

Vad är nu det där för pajas? Han flinar åt höger och vänster. Gör dom inget annat här? Ska inte en präst va klädd i svart rock? Nymodigheter! Jaha, nu ska det pinglas i klockor också. Varenda söndagsmorgon är det ett herrans oljud i ottan. Magnus som bor i kvarteret är fullkomligt vansinnig. Han borde anmäla till kommun.

Vad nu! Kommer flinapan från dörren och slår sig ner här! På min bänk. Fan! Kan man inte få vara ifred. Sista gången jag går till det här bygget, det är ett som är säkert.

Så vackert med klockklang! Och nu kommer kören tågande. Så högtidligt. Dom ställer upp sig. Nu höjer dirigenten armarna. Sångarna andas in. Oh, så vackert. Jag känner igen musiken. Fick man inte ett program? Jo, här…liten text…var har jag glasögonen…i väskan…inte prassla… Mozart! Ave Verum Corpus. Ja just det…

Hade dom inget gladare att sjunga! Tacka vet jag lite hårdrockstuk. Här skulle Mange, jag och dom andra i bandet dragit igång en låt. Då skulle nog flinapan tappa hakan. Det var härliga tider med bandet. Brudarna som hängde med och tjattrade hela tiden. Ha! Lena missade aldrig en gång.        Lena… finaste tjejen i stan…

Den här prästen talar så fint. Så trösterikt. Och nu ska vi sjunga psalmen som jag tycker så mycket om. Den hade vi på begravningen. Jag hade tänkt ut allt. Musiken och allt. Och smörgåstårta i församlingshemmet efteråt. Så nervös jag var att den inte skulle räcka….

Flinapan sjunger som hon har betalt för det. Vad står det på lappen. Bred din vida vingar. Vingar? Hönslåt? Ha ha.

Ska prällen upp på balkongen nu. Namnuppläsning?

Va? Vad ända in i helvete! Lena Arvidsson! Varför…varför sa han hennes namn? Herregud! Läser dom upp dom som dött. Så där bara! För fan…börjar jag böla nu. Skit, skit skit…näsan rinner…Lena!…Herregud vad näsan rinner…vad ska jag…

Vad vill flinapan?! Jaså, jaha…pappersnäsdukar…ja, tack då. Måste snyta mig. För fan Lena, kom tillbaka!

Men kära nån vad den där karln åbäkar sig. Harklar, grymtar och snyter sig. Mitt under namnuppläsningen också. Har han ingen känsla för stundens allvar.

Många namn som vanligt. Valdemar Östlund kommer sist. Inte för att dom läser upp honom nu förstås…det är ju fem år sedan. Men jag läser upp honom tyst för mig själv. Tänder ett ljus efteråt… Men snälla, nu kommer tårarna…var har jag näsduken.

Valdemar, var det nödvändigt att lämna mig ensam…

Herregud, vilken tur att det är slut. Fort ut!

Vad i helsickes…det är ju Magnus!…vad gör han här?…en gammal morbror, jaha…ja, för tusan…jag går gärna med hem på pilsner och en macka…jaha…och här står nu flinapan igen…vill hon ha pengar?…ja för fan…jag är inte knusslig…en tjuga, slit den med hälsan…det var ju rätt hyggligt i alla fall, det där med pappersnäsduken.

Jag väntar lite…så mycket folk. Plockar upp femtilappen så jag har den klar. Viker ihop den. Nu glesnar det. Bäst att knäppa kappan, det är rått ute. Ja då går jag ut. Där står den vänliga kyrkvärden med håven och ler. Jag lägger ner min sedel lite diskret…men förlåt…jag orkar inte le tillbaka.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Tycker om kontrasterna som du jobbar med även om jag inledningsvis var lite förvirrad. Kanske slå ihop de första mindre styckena till ett så kanske det blir tydligare? Bra gestaltat hur två olikheter kanske ändå inte är så olika, att vi alla bär på känslor av saknad, kärlek och minnen från förr.

  2. Passande text precis efter Allhelgonahelgen. Du växlar perspektiv i varje stycke och klarat av det fint, det blir inte hackigt utan när man kommer in i det flyter det på. Ordval och tankar speglar de två karaktärerna. Med inre monologer lär man känna gubben och kvinnan. Miljöbeskrivningen av kyrkan, kören med sina sjalar (jag såg de blåa för mitt inre öga 😊) och ljusen sätter stämningen. Man önskar att gubben skulle möta kvinnan och lära sig att hantera sorg. De kanske de gör på kyrkkaffet?

  3. Roligt grepp att skildra så olika människotyper, tyckte mig se de båda framför mig. Såg tom vilka kläder de hade på sig fast du inte beskrev just det, härligt när fantasin sätts igång av din text. Båda personernas känns trovärdiga och levande
    ”Han stolpar argt framåt gången, får se en tom bänk och klämmer snabbt in sig längst in vid väggen. En äldre dam ser ut som hon tänker sätta sig längst ut. Han blänger ilsket på henne och hon ändrar sig och går lite längre fram”.
    ”Hon känner en liten ilning i magtrakten och skyndar sig framåt för att hitta en plats. Här kanske? Nej, den där mannen ser lite sjaskig ut”.
    Fin vändning på slutet när de båda personernas uttryck förändras!

  4. ”Hon ler mot kyrkvärden som delar ut psalmböckerna…..” Jag blev förvirrad – hon? Kan det behövas ett förtydligande att det inte handlar om samma person som inledningsvis? ”Kvinnan” i st f ”Hon”, kanske?
    Fortsätter man läsa förstår man förstås att det alternerar. Så kanske har jag helt fel i att byta…man förstår ju vartefter.
    Intressant med de inre monologerna, de känns övertygande, både hennes och hans inre tankar. De ombytta rollerna på slutet – även om hennes oförmåga att le inte vidhäftades av samma ilskna svada som hans – gör att texten hänger kvar hos mig. Jag funderar vidare om människans tillstånd, likheter mellan oss och svagheter vi har, över var och hur vi kan mötas. Det föll sig så att jag läste Pers text innan din, och den hade lite banat väg in i en stämning och gav ännu mer näring till de funderingar din text väckte. De passade på något sätt bra ihop de två texterna – kanske i en antologi med noveller om människans existentiella predikament. Den skulle jag gärna läsa.

  5. Usch, vad mycket tankar som far runt i folk när de sitter i kyrkbänken. Ett helt liv skulle kunna skildras i tankarna hos en eller flera av de närvarande. I den här texten möter vi en surgubbe, och man undra egentligen varför han är där. Man får kontakt med en tämligen orolig själ genom hans väl skildrade inre oro.

  6. Det här ar en väldigt underhållande text speciellt som jag precis kom från minnesgudstjänsten i kyrkan. där jag sjöng i kören Att du tränger in och skildrar besökares inre liv som ju inte syns utanpå men är fullständigt trovärdigt. fungerar väldigt fint. Konstrasterna mellan besökaren som inte verkar alltid vara guds bästa barn och kyrkomiljön blir väldigt rolig.

  7. Bra skildrat av en begravningen! Det var roligt att följa tankarna hos båda personerna och särskilt hur dom såg på varandra. ”Men kära nån vad den där karln åbäkar sig. Harklar, grymtar och snyter sig. Mitt under namnuppläsningen också. Har han ingen känsla för stundens allvar.” Det jag saknade var en liten introduktion av båda personerna innan man fick ta del av tankeväxlingen.

  8. Vad duktig du är på att få in två olika dialoger:-) Intressant och sant. Tänk hur vi människor kan vara på en och samma plats samtidigt och uppleva det på så olika sätt. Du får fram bakgrunden hos de två människorna och vad som gör dem ledsna. Även det sorgliga med att vi har så lite tålamod med de människor vi inte känner, eftersom vi inte vet bakgrunden till deras beteende. Vi har alla våra inre demoner. En bra påminnelse. Värt att tänka på när vi är där ute. Det finns alltid en anledning. Starkt och bra!

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.