Pers text 3

”Attention please. Flight BOAC, passengers go to passport control.” Den skrapiga rösten meddelar på både engelska och portugisiska.

Båda språken förstås av den långa smärta kavajklädda mannen, som går in i flygplatsens huvudbyggnad. Meddelandet gäller London-flyget som han anlänt med för en stund sedan. Han ser sig nyfiket omkring. Här finns café och små butiker med souvenirer.

Så fint det har blivit nu, tänker Erik G. Helt annorlunda och litet likt Bromma flygplats.

Han lotsas av personal fram till passkontrollen, sedan ska han vidare och hämta sitt bagage som han hoppas kom med när han bytte plan i London.

Controle de passaporte står det på en skylt men bakom disken syns ännu ingen tjänstemän. Passagerarna från flera plan börjar skockas otåligt vid disken. Alla vill ha saken avklarad och snabbt komma ut till taxibilar som ska föra dem till Lissabons centrala delar och hotellen.

Det blir flera utrop, men nu på portugisiska och Erik ställer ner sin fotoväska och resväska på hallens marmorgolv. En svensk gammal dam beklagar sig: ”Nu har man suttit inklämd på planet i flera herrans timmar. Kan de inte skynda sig och komma och stämpla passen.”

Utanför sänker sig skymningen men det blir inte kallare som hemma. Ganska onödigt med långrock och hatt, men hatt har alla karlar i det här landen. Den fuktiga värmen kryper redan in under skjortan, precis som det var för åtta år sedan när han for från denna flygplats. Då stod kriget för dörren.

Vid den tiden fanns inte den här byggnaden, inte heller flygledartornet. Allt var under konstruktion och passagerare fick gå förbi en enkel grind ut på plattan, lämna biljett vid grinden, visa pass och ta stegen ut till flygplanet. Hans blick förirrar sig bort mot stora panoramafönster som vetter ut mot några parkerade flygplan från England och Frankrike.

Han tappar bort sig i tankarna och märker inte att nu har passtjänstemännen anlänt. Många enträgna äldre personer knuffar sig fram. Den syn som då möter honom får honom att stelna i hela kroppen. 

Det är fyra tjänstemän, men två är inte män, och en av kvinnorna är honom mycket bekant. Det är otroligt, mumlar Erik G. Hur ska det här sluta, hinner han också tänka. Egentligen är han fullkomligt oförmögen att tänka. Det är inte möjligt. Den kvinna han lämnade här en septemberdag 1939 står nu bakom disken och granskar noggrant passagerarnas pass. Har hon upptäckt honom? Det kommer att visa sig.

Kön ringlar långsamt fram mot passkontrollörerna. En bredaxlad herre skymmer henne och vilken sekund som helst ska han gå därifrån med en stämpel i passet. Nu!

”Hello, welcome to Portugal”, säger hon på sin klanderfria engelska. Erik G ser ett par glada, nästan uppspelta bruna ögon. Hon har samma rödlätta frisyr, det lockiga håret hängande en bit där bak. Hon hade sett honom. Han nästan säger: Li…..men hejdar sig därför att hon signalerar med blicken: Inte ett ord om att vi känner varann! Det är inte första gången han snabbtolkar hennes blick.

”Hello, here is my passport”. Thank you och hon börjar proffsigt kolla passet, och tittar upp precis så där som en passtjänsteman ska göra för att kontrollera fotot mot personen som står där. Hon kastar även några snabba blickar åt sidan, mot kollegorna som håller på med andra passagerare från londonplanet.

”Ni är från Sverige eller hur?” Right, säger Erik G, nu småleende över den komiska situationen. Ok, tänker han, vi spelar teater, ingen här ska kunna ana vår relation, och att vi haft omtumlande upplevelser tillsammans.

”Gillar ni Lissabon, har ni varit här förut? Oh yes,” säger han småleende.

”Och gillar ni musik?” Erik G nickar. Han börjar ana vartåt det lutar. Hon tänker inte nonchalera honom. Det hade ju varit förfärligt.

”Jag kan tipsa om en bra restaurang med portugisisk fado, som heter Retiro da Severa, och på fredag sjunger en av landet bästa fadosångare”. 

”Åh tack för det tipset.” Nu förstår han.

”Gå inte dit för tidigt, för det dröjer innan musiken kommer igen. Den bästa tiden kan vara vid klockan nio”.

”Åhå, är det så”, svarar han, som om det var en nyhet för honom. Men saken är klar: Hon vill träffa honom.

Hon ger honom passet med stämpel i. Bakifrån tränger sig den äldre damen fram och talar skånska rätt ut: ”Sluta flirta med personalen, min herre. ”

Erik ler sitt stora leende åt den gamle damen, som viftar med ett paraply (vad hon nu ska med det till i det här landet). ”Nejdå.” Och ett lika stort leende riktar han sedan mot kvinnan bakom disken: Thanks for information.

Det är knappt han kan slita sig från hennes intensiva, talande blick. Hon menar det. Budskapet är klart, klockan nio på fadostället. Det är inte första gången de läser av varandra. De blev rätt bra på att jobba ihop en gång i tiden. Han går och hämtar sitt bagage och tar en taxi in till stan och hotellet Hotel Avenida, där han bodde förra gången. Han har återvänt till ”brottsplatsen”, så att säga, och fått napp med en gång.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Du skapar förväntningar om en lycklig återförening med nya spännande äventyr.
    Dialogerna och gestaltningen är träffsäkra och jag ser personligheterna framför mig. Blir nyfiken på om de kan hitta tillbaka till varandra. Är det något som står i vägen? Varför återvände han egentligen? Kanske hade han en date på gång?

  2. En text i en scen som skapar en känsla av nyfikenhet och även nostalgi. Jag gillar att du är sparsam i vad du skriver ut om vad som hänt och lämnar mycket till läsaren att klura på Inledningen är rätt lång i förhållande till berättelsens längd, det tar lite tid innan det kommer i gång. Skulle kunna testa med att haka upp läsaren lite tidigare.

  3. Mycket spännande avslut, man vi veta vad för historia de har tillsammans och vad de gjorde precis innan kriget. Dialogen är mycket bra och driver berättelsen framåt. Miljöbeskrivningarna ´var spot on. Man får tidigt veta att han har varit där förut, genom minnen av hur det sett ut förut, små hintar om hans förslutna. Bra uppbyggt!

  4. Vad spännande! Vem var den här rödhåriga damen med den intensiva blicken månntro? Tycker du beskrev flygplatsen och allt runt omkring jättebra, det kändes som man var där. Åtta år sedan kriget. Detta utspelas sig alltså för ganska länge sedan, återseendet menar jag? Härlig berättelse, blev påmind om känslan när man träffar på någon man haft mysigt ihop med en gång i tiden:-)

  5. Intressant berättelse, vad ska hända på fredag på restaurangen? Vilken relation har de? Helt klart har de känt varandra väl och kan ”prata” med ögonen. Texten är lättläst välskriven och väcker nyfikenhet. Erik hade en fotoväska med sig, har de arbetat tillsammans, haft en kärleksrelation, hur blir fortsättningen? De är klart berörda av mötet. ”Det är knappt han kan slita sig från hennes intensiva, talande blick. Hon menar det. Budskapet är klart, klockan nio på fadostället. Det är inte första gången de läser av varandra. De blev rätt bra på att jobba ihop en gång i tiden”.

  6. texten byggs upp av fragment nästan och en kort dialog. Man blir nyfiken på deras relation, vad det var för nåt och man ser fram emot att läsa om mötet på Fado-restaurangen, om han nu går dit. Du är sparsmakad i miljöbeskrivningar och andra personer, men det fungerar ganska bra. Det är en efterkrigscen. Kanske du hade kunnat gestalta det på något vis mer än att berätta det. Du har ofta den medelålders mannen som reflekterar över sitt liv som tema och även den här gången. jag föreställer mig en novell av detta, där man får veta mer om relationen och när han var i Lissabon sist.

  7. Intressant och kul läsning! Bra karaktärsbeskrivning av Erik ,man får en känsla att det är en man som är världsvan och tar kommandot över situation. Jag gillar spänningen som du bygger upp mellan mannen och kvinnan. Det där outtalade men samtidigt attraktionen mellan dom. Jag får känsla av början av en James Bond film och det skulle kunna vara öppningsscenen.

  8. Texten gör en nyfiken på det som hänt innan och hur framtiden ska utvecklas. Känns som början på en deckare, kanske någon slags inledning på en spionhistoria? Särskilt jagets inre kommentar i slutet om att han återvänt till ”brottsplatsen” leder tankarna dit, förstås. Men även tidigare antydningar – som att hon inte ville att han skulle kännas vid honom och den förtäckta inbjudan till fadorestaurangen, allt snyggt skildrat med ett koncist och lite korthugget språk som förde tankarna till Hemingway, även om det var länge sedan jag läste något av honom, men tror han skulle skrivit lite så. 🙂

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.