Pers 5 text

Pers 5 text

”Den smarta linsen”

(avsnitt 2 – resume: Neuro-optikprofessor Antonio Lopez testar sin smarta linsprototyp ute på stan – linsen är avsedd att ge honom ny impulser från ett datassystem, som hans assistent på labbet råder över)

Nu sitter han i tandläkarstolen hos dr Dentes. ”Det var länge sedan jag var hos er. En koll av min tänder vore på plats.” Han tittar förväntansfullt på damen vit rock. 

”Absolut, dr Lopez. Lägg er. Så, ligger ni skönt i stolen? Varför kom ni helt plötsligt?”

”Ärligt talat, det var något som flög i mig bara. Jag trivs här på er mottagning. Utsikten är fin: Stadens grönsaksodlingar prunkar i växthusen kring tandvårdskomplexet, väldigt fint arrangerat.”

”Nu ska vi se.” Hon stoppar in en toothmaker i munnen på neuro-optikern. Den består av en oval elastisk massa. ”Bit ihop.”

”Den gör hela jobbet nu för tiden, kemiska mätvärden, bedövar, lagar och byter ut, fräschar upp ytorna, tar hjärtvärden för kardiologen. Vi har byggt in mer och mer och min firma har fått den på export. På tio sekunder är det klart. Nu kan professorn öppna munnen. Så där ja.”

Tandläkaren kontrollerar några data på en skärm och konstaterar: ”Den bytte ut en hel tand faktiskt. Det måste vara längesen ni var här. Vi ska se, faktiskt ett år sedan.”

Men professorn är inne andra tankar.

”En del av konstruktionen i en toothmaker tangerar mitt specialområde.”

”Ja det kan jag tänka mig. Ni håller på med superlinser än idag?”

”Ja just, jag har faktiskt några nya på gång, i detta nu. Vi testar dem hela tiden.” 

Han tar sig för magen när han ska resa sig ur den sänkta tandläkarstoeln, sträcker på sig och griper efter kylkostymen. 

#Ursäkta dr Dentes, jag känner mig väldigt hungrig, så jag måste nog gå och äta en bit någonstans. Det går väl bra att äta nu direkt efter?” Hans tandläkare försäkrar att så är fallet.

När professorn stiger in i hissen får han för sig att åka högst upp i det 58 våningar höga huset. Övre planet är inglasat och han har god utsikt över megastaden med alla sina höghus, som blänker av enstaka solljus. Han går längst ut till kanten och blickar rakt ner mot marken långt därnere. Tänk om man kunde flyga? Men det kan vi nog snart också. Dr Lopez är en utvecklingsoptimist Allt som tänkande varelser kan komma på kommer till användning. Fissionskraften till exempel. Förr trodde man den var farlig, idag är den harmlös. Professorn skrockar litet för sig själv.

Kylanordningar håller temperaturen på rimlig nivå i glasburen på taket, men det är ändå litet svettigt här uppe. Vad skulle jag upp hit att göra? Jag behöver nog återvända till labbet i alla fall. 

Plötsligt får han impuls att hämta en stege som står i närheten för att öppna en lucka i glastaket. Han ställer stegen mot en takbjälke och börjar klättra upp mot takluckan.

!Man kanske ser mer då av omgivningarna. Men vad håller jag på med?”

Snabbt tar han upp ur fickan något som ser ut som en teaterkikare. Han sätter den framför ögonen och vrider på några linser. Ett lugn infinner, impulsfrihet.

Han tar hissen ned, lämnar byggnaden och går ut på sandstensgatan. Fiket i närheten är öppet och dit går han in. 

På väggarna syns en väggmålning med vetenskapliga slagord: ”Vi är alla i husarrest på vår planet. Sök vår parallell i kosmos. Vi finns i åtminstone ETT identiskt exemplar någonstans i kosmos.”

”Lisa”, han vänder sig till tjejen som sköter kaffet. ”Har de varit här igen med sin meningslösa slogans.”

Lisa är en ungdom i 20 årsåldern, med en frisyr som står rakt upp, fullt tatuerad i hela ansiktet, och hon bär en åtsittande helvit svaldräkt. Hon har inte lyckats komma in på några utbildningar, verkar det, utan får tillbringa sina dagar med att servera kaffe.

”Varsågod professor Alvez, ta ert kaffe. Jo, reklamfolket från Multiversa har varit här och satt upp affischerna. Jag skulle hellre ha några snygga killar på väggen1”

”Jag med Lisa. Varför ska de pracka på oss idéer som inte har med verkligheten att göra?”

”Professorn har rätt, jag tycker det vore om litet vanligt folk fick vara med och bestämma i maktens korridorer. De borde sluta slå i saker som inte har med verkligheten att göra. ”

Dr Alvez har tagit fram sin lilla kikare. Han fingrar på några vridbara linser, och kollar sedan sin klocka på armen. Han snabbspolar all video från det han lämnade labbet. Alla input till systemet är markerade, hans assistent står som ansvarig, ingen annan. ”Varför i helvete bad hon mig klättra upp för stegen”, mumlar han. 

”Ola, Lisa, hur länge till jobbar du idag?” Det har kommit in en gänglig yngling, med lika uppåtriktad frisyr som Lisa, och iklädd en svart ballongdräkt. ”Vi ska förbereda en demonstration i eftermiddag, ska du med?”

Lisa tittar på pojkvännen Jeppe, som om att han kanske bör snacka litet tystare inne på kafét. Hon ger professorn en blick, och killen verkar förstå.

”Jaha, Alvez är du här? Kommer du till kvällens antivetdemo?”, frågar han rakt på.

”Antivetdemo?” Först ser professorn litet brydd ut, men sedan vet han vad det gäller.

”Skulle just se ut det. Då blir jag av med mina forskningspengar. Det begriper ni väl.”

”Men snälla dr Alvez, ni kan skicka en avatar som går med”, invänder Lisa. ”Demonstrera anonymt. Ju fler vi blir desto mer kanske de lyssnar.”

”Anonymt? Det har väl Lisa hört att avatarer avslöjas, avatarer oskadliggörs och människorna bakom får skyhöga böter, eller fängslas dem. Och lyssnar, vadå? Det är precis vad de inte gör. Det enda de sysslar med är att bygga nya labb, som sysslar med en massa nonsens. Allt för sin egen vinning. Nej usch…”

”Professorn sätter nästan sista kaffeslurken i halsen. Det är alltid ungdomar som kommer på vad som är dumt i samhället. Gör nu inget dumt, i värsta fall åker ni på kurs i omprogrammering. Det är inte det roligaste.” Men de bara skrattar åt professorn utbrott.

Han kränger på sig kylvästen, vinkar vänligt åt ungdomarna och går genom dörrslussen ut i den ofrånkomliga värmen.

&

  

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Spännande och läskigt eftersom det är väldigt likt vår nutid, i många avseenden. Tycker du får in dialoger och gestaltning mycket bra.

  2. Spänningen fortsätter i detta thriller si-fi-dramat! Det är en spännande historia och det är en härlig idé och värld du bygger upp. Vissa partier kan bli lite för beskrivande och kanske skulle behövas gestaltas mer, men på dit rättframma och enkla vis som är väldigt talande.

  3. Du fortsätter din scfi berättelse om vetenskapsmannen. Lätt att läsa. Tydliga hintar till nutiden. Samtidigt som den är lite humoristisk lämnar den kvar en smak i munnen om ett samhälle som kanske inte ligger så långt bort.

  4. Roligt med scifI-temat. Fantasifullt och samtidigt känns det ganska realistiskt. Så här skulle det faktiskt kunna bli. Jag blir nyfiken på megastaden han ser från husets tak. Han är i ett gigantisk sammanhang. Vad finns där? Ser han nåt speciellt därifrån undrar jag som kan lägga till nåt i berättelsen? Ser han sin arbetsplats t.ex.? Sitt hem? Letar han efter dom? Där dyker det upp en teaterkikare. Det känns som ett fullständigt anakronistiskt föremäl som blir ganska roligt i sammanhanget. Professorn är alltså lite konservativ också.

    Texten fungera bäst, tycker jag, i andra hälften. Första hälften är lite upphackad och har inte riktigt det flytet som andra har. Det kan också beror på det grafiska, att mellanrummet blir så stort i texten, men inte bara, tror jag, utan det beror också på i gestaltningen. Tandläkarbesöket och professorns förflyttning skulle kunna bindas ihop lite bättre. Kaféscenen är mer sammanhängande men jag tror inte du ska använda så många nerflyttningslag. Jag tror inte du behöver berätta att professorn är utvecklingsoptimist utan det förstår man ändå.

  5. En liten mysig disträ professor – kan bli en rolig fantasifull serie med oväntade inslag, kanske är han inte så mysig? Vad är rätt vad är fel, moraliskt – omoraliskt, vem äger sanningen och vem tolkar den? Hmm vill veta hur det går”

  6. Man känner direkt att det kommer att hända spännande saker. Kommer den (naiva?) professorn att bli lurad genom sina superlinser? Genren inte riktigt min favorit. Människorna känns bekanta. men jag känner mig lite förvirrad av alla framtidsinovationer.

  7. Underhållande historia med många finurligheter som ger mersmak. Jag vill veta mer om detaljerna, hur hänger allt ihop, hur har det blivit på detta viset. Intressant att man inte riktigt vet vem som är ”den goda” och vem som är ”den onda”, vems som är en trygg hand att hålla i. Alla verkar hålla på med mystiska saker i denna värld som blivit helteknologiserad, eller heltokig med ett ord som ryms i det. Fick en obehaglig känsla av igenkänning utifrån min egen text där myndigheter vill ha ett ”ortopantomogram” – låter som något som skulle kunna passa in i din science fiction – som de sedan baserar livsavgörande beslut på. Jag blir nyfiken på vad i detta som var dr Lopez egen vilja och vad assistenten styrde honom till, för visst avvek han från hennes plan i det tidigare avsnittet?

  8. Du beskriver en framtidsvision som skrämmer mig. Min reaktion avslöjar väl min höga ålder och min jordnära natur.. Känns lite hoppfullt att du lagt in motsägelsefulla påståenden, som visar att du inte är helt okritisk , Inte ens det undergörande tandläkarbesöket kan få mig att gilla dina spekulationer om framtidens tekniska landvinningar.
    Sorry!
    Samtidigt måste jag erkänna att du har en sprudlande fantasi, som du uttrycker på ett konkret och bra sätt!
    Dialogerna är klargörande.

  9. Roligt att få läsa mer om din framtidsroman! Jag gillar dina beskrivningar hur Dr Alvez är impulsiv med linserna. Du får fram det på ett fint sätt. ”Plötsligt får han impuls att hämta en stege som står i närheten för att öppna en lucka i glastaket. Han ställer stegen mot en takbjälke och börjar klättra upp mot takluckan. !Man kanske ser mer då av omgivningarna. Men vad håller jag på med?” Snabbt tar han upp ur fickan något som ser ut som en teaterkikare. Han sätter den framför ögonen och vrider på några linser. Ett lugn infinner, impulsfrihet.”
    Det förstärker känslan av karaktären professorn.
    Det är några ord i gestaltningen som du skulle kunna beskriva och låta skildringarna ta över istället. Ex. megastaden. ”När professorn stiger in i hissen får han för sig att åka högst upp i det 58 våningar höga huset. Övre planet är inglasat och han har god utsikt över megastaden med alla sina höghus, som blänker av enstaka solljus. ”

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.