Pers 4 text

Pers 4 text

Situationen i staden Intelligentsia 15 hade börjat återgå till det normala. Läget efter bitcoinkraschen hade börjat stabilisera sig. Folk kunde åter få tag i vanlig mat, sluta ta näringspiller och man började till och med kunna köpa isburgare ute på stan. För att säkerställa att medborgarna hade tillgång till likvida medel hade en form av värdemynt börjat spridas. Det såg ut som röda knappar av elektronikplast så nu kunde det upprättade myntverket totalt kontrollera flödena av tillgångar samhället. Kaoset var undanröjt.

Men aktiviteterna på olika innovationscentra hade absolut inte avstannat under den tio år långa krisen. Många forskare hade nyligen fått i särskilt uppdrag av makteliten att underlätta servicen till medborgarna. 

Försök med inplanterade chips i hjärnan för att koppla upp folk hade sedan länge fallerat. Hjärnans funktionssätt var fortfarande inte tillräckligt beforskade och neurovetenskapen hamnade gång på gång i en återvändsgränd.

Neuro-optikprofessor Antonio Lopez står vid sitt elektronmikroskop. Data på en display orienterar honom i ett myller av sensorer och kretsar, alltsammans inplanterat i en tills synes vanlig ögonlins. Han tänker använda sig själv som försökskanin när den nya superlinsen testas. Det har blivit kotym att forskare prövar på sig själva som en del av forskarkarriären.

Näthinnan är det enklaste sättet att nå hjärnans aktiviteter, enligt optikprofessorn, som ständigt försöker dra åt sidan det stripiga håret som hänger ner i ansiktet.

”Professorn har glömt sin myntportmonnä vid kaffeautomaten, här är den”, säger Laura Clareza, hans Assistant Professor, när hon kommer in i experimentsalen. Hon är van vid att han är disträ och tappar bort saker. ”Hur har långt har vi kommit med den nya linsen skulle professorn säga?”, frågar hon uppmuntrande.

”Ja, kära Laura, prototyp 9 är klar. Nu tror jag vi har en tvåvägsvariant färdig. Vad fint att du tog med dig litet kaffe till mig.” Han ler som vanligt med sitt allra gulligaste leende, och smackar belåtet med sin plutande mun. 

Hans oproportionerliga grimaseringar hade först förskräckt henne vid början av deras samarbete. Var han en snuskig gubbe? Men flera år tillsammans hade gjort fört dem mot ett gemensamt mål med linsforskningen. Hon visste att han mest längtade efter ett erkännande i megastäderna. Men hon tycker nog i sitt stilla sinne att ska det ske, bör hon få del av kakan.

”Laura, idag kan vi börja testa den nya varianten.” Professorn ser segerviss ut.

Att byta lins på folks ögon sker ofta. Det är nu lika enkelt som det blev för flera hundra år sen då man började med gråstarrsoperationer. Numera marknadsförs linsbyten för att öka livskvaliteten. Man har experimenterat fram linser som skickar modifierat ljus mot näthinnan vilket kan ha inflytande på det psykiska välbefinnandet. Det ångestdämpande, enligt vetenskapliga undersökningar. Andra höjer aktivitetsnivån hos individen, hjälper trögtänkta som det sägs i reklamen, och den psykiatriska professionen är eld och lågor. Professor Lopez ska ta den nya tekniken till nya höjder.

Han går fram till en vit schäslong och lägger sig på rygg. En apparatur placeras av Laura över hans huvud. ”Det här ska nog gå bra”, säger hon. Professorn nickar men uppriktigt sagt vet han inte till hundraprocent om han lyckas kontrollera alla faktorer. Det är en lins med miljarder grafenskikt och den springande punkten är individens egna impulser och AI-systemets ”egen vilja” kan samsas. Något populärt förklarat.

”Laura, du kan starta bytet”. Hans assistent, som egentligen anser sig vara honom intelligent överlägsen (hon står för många av innovationerna i den nya linsen), börjar manövrera bytet med en bärbar monitor. Hon trycker på några knappar och genast börjar apparaturens armar åka fram och tillbaka över professorns huvud. Huvudet ligger i en skål under apparaten, och det gör inget om han rör sig något. Dagens linsbytare arbetar på nanosekundnivå och inget kan gå fel i det avseendet. Det hela är över på tio sekunder.

”Såja”, suckar den gamle Lopez. ”Tror du jag får Nobel-priset för det här?” Nobel-priset avskaffades långt innan bitcoinraset inträffade, men gubben verkar inte ha fattat det, tänker hans assisterande professor, som kan ilskna till när hon får höra hans enträgna prat om sin egen berömmelse.

De sitter mot varandra. Professorn nu med nya ögonlinser. I det här pilotförsöket är det bara Lauras uppgift att leverera input via linsen till professorn. Men hon har egna planer under försöket.

”Jaha, jag kanske ska gå ut och ta en promenad,” säger han hurtigt och börjar kränga av sig den vita rocken. Iris har redan lagt in just den impulsen i linsen. Då har jag honom på kroken, tänker hon. 

”Ja, men visst professorn. Ni kan väl gå till MacDonald och ta en isburgare?” Laura är en vacker dam i medelåldern, nästan osminkad, med men ett stort burrigt hår med innerbelysning av dioder som ger falska signaler om vad hon egentligen tycker.

”Nej gud i himlen jag gör. Ni vet väl att jag hatar isburgare. Jag går till min advokat i Tower 229. Det är alltid trevligt att ta en fika och prata gamla minnen med honom. Han kränger på sig sin kylkostymen som krävs utomhus.

Advokaten var inte inlagd i programmet, det var hans egen idé, konstaterar Laura som nu följer dagens experiment från linsografen. Programmet får feedback från försökspersonens egna impulser men söker modifiera förloppet. Assistenten har tagit höjd för en inblandning av hans egna impulser när hon ska linsstyra professorn. Så den här ”självständigheten” hos professorn får man räkna med. Det vore ”omänskligt annars”, som forskarna brukar säga på kongresserna.

Men det ska inte hindra henne att genomföra sina intentioner, att styra den bångstyrige mannen som i flera år faktiskt hindrat hennes promoveringar. Inombords känner hon ett upphetsning som säkert härrör en olaglig hormonbehandling som hon ägnar sig åt på fritiden. Professorn är lyckligt ovetande om hennes extravaganser.

”Jag är tillbaka om en halvtimme så kan vi göra en utvärdering senare i eftermiddag Laura, okay?”

När dörren slår igenom bakom den gamle mannen, som omsorgsfullt stoppat in sitt gråa stripiga hår i kylhjälmen, tänker Laura: En halvtimme, precis enligt plan. Nu tar hon fram sin videomonitor för att följa professorn i vart steg han tar ute på stan, en etablerad innovation som utnyttjas frekvent av socialförvaltningen i staden Intelligentia 15.

”Det måste vara varmare ute än vanligt”, tänker neurooptikern när han börjar sin promenad till Tower 229. ”Nä, men förresten, jag uppsöker min tandläkare istället. Han blir säkert jätteglad om jag dyker upp. Och nu får vi se om Systemet klarar tvåvägsstyrning. Poängen är ju att mina impulser kan återverka på AI via den uppkopplade linsen”. 

Professorn ser glad ut och svänger in på en annan gata. ”Till Tower 345”, säger han förnumstigt. Systemet fattar nog.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Roligt med en framtidsskildring! Jag gillar dina beskrivningar hur du sätter hela berättelsen i början av att man kunde börja äta vanlig mat och inga näringspiller. Du får fram fint dynamiken mellan karaktärerna på ett bra sätt som gör det roligt att läsa vidare. Det är en spännande början och man vill ju veta vad som kommer hända i Tower 345!

  2. Häftig idé om framtiden! Även om det verkar vara en ganska dyster framtid så känns texten ändå lättsam på något sätt. Vissa partier känns lite för beskrivande och kan kanske gestaltas mer. Dialogen bra som alltid liksom din förmåga att bygga upp en spännande berättelse!

  3. Dystopi har jag hört talas om, men hoppas ändå på att det verkligen inte blir så. Vilken fantastisk berättelse Per! Det går kalla rysningar genom kroppen när man läser det. Du fick med det där med psykisk ohälsa i framtiden också. Du får med hemska tider men ändå vad som faktiskt är bra. Där verkar man kunna göra det enkelt – genom att operera in särskilda linser. Tänk om det fanns redan nu, vad få människor som skulle må dåligt då. DET är ju faktiskt verklighet i nutid – psykisk ohälsa. En utmärkt science fiction har du skrivit, riktigt spännande:-) Science fiction förresten, det är väl knappt det längre…..

  4. Rolig idé!
    Ett framtidsscenarium om några hundra år. Jag var på studiebesök i Jordanien bl.a. på en stor flyktingförläggning Zaatari (80000 pers), Vår förvåning var stor när vi förstod att man scannade in ”pengar” via ögonen på flyktingarna. Väldigt praktiskt när man handlade i den stora matvarubutiken i lägret. Gjorde det också omöjligt att stjäla pengarna, så delar av ögontekniken används redan.
    Spännande att läsa hur du beskriver framtiden , kanske blir det en deckarhistoria?

  5. Detta är den bästa och mest genomarbetade texten du låtit oss läsa. Jättespännande. Stor fantasi runt vad som kommer vara möjligt i en framtid. Du ger oss en aning om att det kanske har skett en miljökatastrof så man inte längre kan vistas utomhus. Samtidigt i en teknologisk framtid så är den gamle professorn helt mänsklig och glömmer sin portmonnä. Konkurrensen mellan generationer och kollegor, inget är nytt under solen, bara nya sätt att göra det på. Det slutar ju ganska otäckt. Vad har hon för planer den unga forskaren? Ondsinta avsikter. Du kanske skulle arbeta lite med rytmen. det är lite samma rakt igenom. jag vet inte vad man skulle göra men man kanske kan öka spänningen ytterligare på nåt sätt. komma med någon överraskning t.ex.

  6. En dystopi som heter duga! Det går kalla kårar genom hela mig och då har du ju lyckats!
    Känns som att du har studerat science fiction och kan fantisera om en ”möjlig” framtid på ett mycket detaljerat sätt. Det finns kopplingar till nutiden. men mycket känns alltför osannolikt för att någonsin bli verklighet.
    Isburgare – vad kan det vara? Skulle gärna vilja veta om den har något näringsvärde?
    Vilken målgrupp riktar du dig mot? Kan tänka mig att medelålders människor med fantasi kan fascineras av dina framtidsvisioner.

  7. Intressant dystopi à la Orwell, kul att hon heter Iris, assistenten, det gjorde allvaret i historien lite lättare att ta in. Jag känner obehag när jag läser, och tror att det är just vad du är ute efter. Scenariot känns inte långt borta. Kontrollsamhället har redan, eller snart, alla verktyg som behövs vid sina fötter, det enda hindret är människan själv, om hon kan klara hålla tassarna borta. Det är ett viktigt ämne du tar upp i underhållande form. Jag blir en gnutta osäker på vilken slags text det är, ibland känns det mindre som Orwell och mer som Tintins professor Kalkyl (Han ler som vanligt med sitt allra gulligaste leende, och smackar belåtet med sin plutande mun) med en kallsinnig assistent lite som huvudkaraktären i Män som hatar kvinnor (Iris har redan lagt in just den impulsen i linsen. Då har jag honom på kroken, tänker hon). Är den menad som en skämtsam historia eller en allvarlig? Det lutar åt det allvarliga tycker jag, därför blir den lättsamma tonen ibland lite förvirrande för mig. Men jag blir väldigt nyfiken vad som ska hända när professorn ändrar målet för sin promenad, vill gärna läsa mer om detta. Gillade science fiction en gång i tiden, och påmindes om det nu. Black Mirror är ett tips om du inte sett den serien.

  8. Här blir det riktigt spännande framtids-action! Vad ska hända professorn? Man kan ev. börja med stycket ”Neuro-optik professor Antonio Lopes står vid sitt…” och ta informationen från början senare. Då får man direktkontakt med en av huvudpersonerna .

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.