Pers 2 text

Jonna

Det var en kollega till mig som sade att jag skulle ta mig an Jonna. Hon hade kommit till mottagningen för förstagångspsykoser, men kollegan och de andra på avdelningen märkte snart att hon inte var något psykosfall.

Hon hade stått mitt på en bro länge och tittat ner i vattnet. En polisbil hade stannat på bron och de hade tagit henne med till psykakuten. Jonna har aldrig sökt ta livet av sig tidigare efter vad man vet. Men nu fick hon en första kontakt med psykvården.

Min kollega kände sig säker på att hon inte alls är självmordsbenägen. ”Det är något annat med henne. Du brukar kunna klura ut vad det kan vara för fel.”

Nu knackar det på dörren och det är dags för första mötet med den 27-åriga kvinnan. Jag öppnar dörren till samtalsrummet, och där står hon. Stig på. 

Vi hälsar på varandra och vi sätter oss i stolarna som står vid ett litet bord. Stolarna är riktade ut mot rummet som är vanligt i terapirum. Man ska kunna titta på varandra men också kunna vila blicken rakt ut i rummet.

Men Jonna förvånar mig. Inte bara det faktum att hon ser frisk ut, och absolut inte nedstämd. Hon är mån som sitt utseende, klädd i en svart jumper, svarta jeans, vita jumpaskor och det raka, svarta håret stajlat med lugg påminnande om 60-talet i Paris. Hon hade berättat att hon arbetar som modedesigner.

Hon vänder sig inte mot rummet, utan vänder blicken hela tiden mot mig, nästan hela tiden. Hon är väldigt självsäker, så jag undrar vad som är haken.

”Du hade varit med om något mycket sorgligt har jag förstått?”, frågar jag.

”Ja, jag berättade om det, och du kanske har läst det i journalen. Det var för snart ett år som min pojkvän tog livet av sig. Vi hade varit ihop drygt ett år, allt verkade vara ett schysst förhållande på alla sätt. Men så visade det sig att han knarkade. Jag gjorde slut. Det gick en tid och så fick jag veta att han hängt sig.”

”Du kunde inte hjälpa honom?”

”Nej, först försökte jag få honom att sluta med kokainet, men han var fast i missbruket och jag resonerade att jag kunde inte låta mitt liv styras av hans problem. Jag gjorde nog det enda raka.”

”Mår du dåligt av det som hände?”

”Nej, borde jag det?”

Jag blir allt mer förvånad. Jag vill naturligtvis veta om hon har dåligt samvete på grund av det skedda.

”Vad slags problem söker du för då?”

”Jo, jag har märkt att tragiskt nog finns det ingen som kan förstå vad jag känner. Ingen når fram till mig, och jag når inte fram till någon annan. Jag har upptäckt att jag går omkring i livet utan att kunna få den kontakten. Det går inte att göra något åt. Det är definitivt så.”

”Men nu när jag pratar med dig, nog märker du att jag försöker förstå.”

Jonna ser nästan med medlidande på mig. Med sin uppsyn signalerar hon att jag inte fattat ett jota. Det blir tyst en lång stund. På sätt har hon fått sin uppfattning bekräftad.

Pers 2 text
I denna stund kommer jag inte på vad jag ska säga. Kanske pausen i konversationen kan värka fram något patienten behöver ge uttryck för. Pressen ökar och det händer ofta att folk börjar gråta, eller blir förbannade, och så kryper det fram. Men inget händer. Jonna sitter bara och ser på mig, och jag känner mig uppslukad av hennes intensiva blick, fastnaglad vid hennes bruna ögon. Herregud!

”Du kanske tror att det är fel på dig nu”, säger Jonna, ”för att du inte kan hjälpa mig”?

Sådant här brukar betyda att patienten tagit kommandet. Jag måste säga att jag också börjar känna irritation. Man vill inte att patienten tar över terapeutrollen. Jag blir väldigt tyst.

”Varför är du tyst?”, frågar Jonna.

”Jag får väl säga som det är att jag förstår inte vad problemet är. Det är inget konstigt med att man känner sig vara oförstådd, det är inte onormalt med det.”

Efter detta ”standardsvar”, som jag tror hon uppfattar det som, är det Jonnas tur att bli tyst. Jag börjar känna att hon vill avsluta det här. Ingen förstår henne, inte heller jag. 

”Du kanske kan förstå med ditt intellekt att ingen förstår mig i grunden, men du kan ändå inte känna vanmakten inom mig på det sätt som jag känner den. Och det tråkiga är att när jag nås av den insikten tycker jag inte det när någon idé att prata om känslor och intimt med folk, inte med mina kompisar, eller med min nya pojkvän eller med dig, en professionell, som antagligen tänker sig kunna hjälpa folk.”

När jag hör vad Jonna säger, börjar jag misströsta. Hon lockar fram det jag tänkt länge i det här yrket: Det är fullständigt meningslöst att tro att man kan hjälpa folk. Man når inte fram. Man vet inte om man egentligen hjälpt folk. Jag har med andra ord känt samma sak som Jonna. Jag borde sluta som psykolog, psykologin är akademiskt nonsens. Jag vet inte varför jag tänker allt detta nu. Jag måste skärpa mig.

”Du andas annorlunda nu,” säger Jonna. ”Men jag kan inte förstå dig. Dina tankar är som moln som tornar upp sig. Vindar som inte låtar sig fångas.”

”Du menar att vi kommer aldrig att förstå varandra. Det går inte att nå varandra. Är det så du menar Jonna?”

”Människor hävdar ibland bergsäkert att de förstår varandra. Trogna par kan till exempel leva ihop hela livet i tron att de förstår varandra. Det kanske är fint att det är så, men problemet kvarstår: De kan inte förstå varandra i grunden. Det tror inte jag. Och det är så jävla trist.”

”Och allt det här blev extra tydligt när din kille dog?”

”Ja, det blev allt klarare för mig. Och jag förstod ju inte heller honom. Men du som läst en massa psykologi, kan du reda ut det här?”

”Jonna, jag ger mig, du har vunnit det här slaget!”

”Vilket ”jävla slag? Menar du att vi spelar ett spel? Det du säger förstärker bara min uppfattning.”

Jag ville avsluta det här terapeutiska stödsamtalet i denna stund. Jag var vid det här laget av samma uppfattning som min klient. Hon förstår inte vad jag känner, tänker eller vill. Jag förstår inte fullt ut hur hon känner. Det finns ingen anledning att slösa tid på saken. Hon är inte sjuk, bara ledsen för att hon fått insikter om något som är fundamentalt i livet. Jonna hinner före:

”Du, det är nog bäst vi slutar det här”, säger Jonna. ”Jag förstår i alla fall litet grann vad du tänker. Du tänker nog samma som jag: ingen förstår vad DU känner just nu, inte ens din patient i det här rummet.”

När dörren slår igen efter Joanna, känner jag mig tämligen utmattad. Med ens hör jag att det regnar kraftigt ute. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Jonna med raska steg lämna sjukhusområdet. Inget paraply. Vad blöt hon ska bli. Nu återstår bara att få ihop något vettigt i patientjournalen, hur det nu ska gå.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Du får fram känslan av hopplöshet, den klassiska frågan: vad är meningen med livet egentligen?
    När jag läste så blev jag lite irriterad på psykologen, jag vet inte riktigt varför. Kanske tar jag ut frustrationen som denna hopplöshet väcker i mig på honom. Jonna behöver ju uppenbarligen hjälp, någon nära henne gick bort tragiskt och hon har efter det svårt att knyta an till andra och sina egna känslor. Texten väcker mycket tankar och känslor. Många analyser kan göras över karaktärerna och det finns ett djup i texten.

  2. Du beskriver psykiatrins dilemma på ett verklighetstroget sätt som bekräftar ”folks” fördomar. Känns befriande att läsa om en terapeut med så mycket självkritik. Det kan inte vara lätt att dag ut och dag in jobba med människor som inte öppnar sig och blottar problemen. Vill gärna få en beskrivning om en lyckad terapi och vad den kan betyda?

  3. Jag tänker på Jonas Karlsson och hans noveller när jag läser din text. Som en uppgiven känsla, som en måndag, man måste träla på och uthärda.
    Du skriver i presens, jagets perspektiv. Man ser bilden av terapirummet. Det är rörelse i texten. Bra inre monolog. Texten ledde mig till eftertanke.

  4. Får en känsla av att den här psykologen håller på att gå i ”väggen”. Han/hon orkar inte ta sig igenom Jonnas stenhårda ”mur” utan det egna trötta jaget tar över.

  5. Texten väcker känslor helt klart, känslor om ”ensamhetens olidliga lätthet”. Sanningen i detta att det inte går att helt nå varandra är ju egentligen outhärdlig, så det är verkligen ett intressant ämnesval.
    Jag tror att det skulle gå att få texten ännu mer förtätad med en lite naturligare dialog. För mig kändes den lite för tillrättalagd, eller så skulle den kännas helt naturlig om det varit en hel bok och man som läsare hunnit lära känna Jonna mer innan. Dialogen väckte i alla fall en känsla av Jonna som en väldigt analytisk och lite ”kall” personlighet, vilket hon kanske var. Du lyckas genom dialogen fånga hennes hopplöshet och ensamhet, och gestaltningen stöttar den bilden – hon verkar leva i det yttre, ett perfekt yttre. Och du visar terapeutens ensamhetskänsla. Rollbytet är intressant, åskådliggör så tydligt våra konventioner, vilka ramar vi ska hålla oss inom för att vi ska må bra, för att det ska kännas ”normalt”. Gillar också, som någon annan skrev, idéen med terapirummet som miljö, det öppnar för spännande möten, av vilka du skildrat ett oväntat och ett lite omtumlande för terapeuten, vilket var spännande att följa.
    Lite språklig finslipning behövs på några få ställen, säkert autokorrekt som blivit fel, men annars känns det lättläst och sammanhängande.

  6. Din text fungerar fint med undantag för en del tempusändringar i början som kan justeras lätt. Texten bygger mest på dialog, det är intressant. Miljöbeskrivningen är väldigt sparsmakad. jag tänkte också på Anna Odell (eller finns det flera som har gjort samma happening) som fejkade ett självmordsförsök. Det verkar som att den här stackars terapeuten har mött en extremt manipulativ människa som han faktiskt inte genomskådar kanske för att han själv är lite livstrött? Det gör historien intressant. jag såg en utställning om ”självmordsförsöket” av Odell där det fanns utdrag från journalen bl.a. där hade läkarens skrivit efteråt ”Jag ville bara inte se henne”. Stycket med de bruna ögonen tolkar jag som att han kände sig attraherad av henne. var det meningen?

  7. Tänkte på konstnären Carolina Falkholt som gjorde en happening när hon fejkade att hon ville ta sitt liv genom att hoppa från en bro i Stklm. och sen hamnade hos psykolog för en psykosbehandling.
    Fin beskrivning man känner hopplösheten och meningslösheten hos både klient och behandlare. Hur svårt det kan vara att nå fram, ”enkelt” men väldigt tydligt beskrivet. Med hjälp av dialogen får du snabbt fram budskapet. Skickligt, intressant läsning som skapar förståelse.

  8. Vad bra beskrivet. Man förstår verkligen dilemmat och hur svårt det kan vara att agera psykolog. Du får verkligen fram hur det är att vara människa och gränsen mellan att vara sjuk eller helt enkelt ha vanliga tankar och problem som vi alla kan ha. Frustrationen hos psykologen gick fram alldeles perfekt. Gillar slutet också, det är nog så det kan kännas för en del läkare och psykologer.

  9. Intressant och bra skildring av en terapisession! Jag gillar att du byter olika perspektiv och att man får följa det från terapeuten perspektiv. De inre monologerna som man har i sitt huvud. Jag tycker att du fångar den där känslan när man pratar ”bredvid” någon och att man inte når fram. Den frustration kommer fram fint i texten.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.