Pers 1:a text

Att börja skriva

Vår man har satt sig framför det lilla skrivbordet som står i hotellrummet.
Han har fattat pennan med höger hand och framför honom ligger ett ark
papper. Vår man har bestämt sig för att han ska börja skriva.
Han lyfter huvudet och ser rakt in i den spegel som hänger framför
skrivbordet.
Det är märkligt att det gråa håret växer så kraftigt trots cytostatikakuren
som han gått igenom, tänker han.
Han böjer huvudet ned mot pappret igen samtidigt som han minns hur han
låg på sängen för en stund sedan och funderade över det kniviga med att
skriva. Hur mycket ska det man skriver vara självutlämnande? Finns det
inte gränser för vad som kan skrivas?
I takt med ökad ålder har vår man börjat minnas saker från sitt tidigare liv.
Det händer att minnen, ofta pinsamma eller känsliga sådana, slår ned som
en blixt i huvudet på honom.
Det kan vara bilden av en ung dam som han delat säng med. Det kan vara
en kvinnlig chef som han högeligen skällde ut, en gång för alla. Varje
minnesattack brukar följas av att han utstöter ljud och att han skakar till en
aning. Men detta vill han inte skriva om.
Han fattar pennan, och börjar skriva långsamt: ”Ingenting i livet är större
än kärleken.”
Men han kommer inte på vad som skulle vara fortsättningen. Istället väller
en känsla av obehag upp inom honom. Hur kunde han skriva något så
banalt, innehållslöst för att inte säga vämjeligt?
Med ens grabbar han tag i pappret med den enda meningen, knölar ihop
det och slänger det med kraft ned i papperskorgen som står bredvid bordet.
Han stirrar en lång stund ned på pappret som börjar röra på sig. Obehaglig
dödskamp. Det verkar som att meningen på pappret inte gett upp. Den rör
sig som skadat djur.
Då fylls vår man av vänligare känslor. Han tycker synd om den enda
meningen han skrivit, att ligga där bortkastad. Det är som ett bilvrak på
motorvägen, brinnande med sin förare inuti. Finns det något levande kvar i
det skrivna? Har tar upp liket och lägger det på skrivbordet.
Han börjar analysera det skrivna: Han har haft högmodet att uttala sig om
”livet”. Vår man tycker inte man kan uttala sig om livet, eftersom han inte
ens har levt färdigt sitt liv, inte än i varje fall. Det är så pretentiöst så att
man baxnar, tänker han.
Sedan har han uttalat sig om ”kärleken”. Han undrar om han över huvud
taget har upplevt vad kärlek är. Vem har det? Det där ”ingenting” är också
en klar överdrift, därför det finns inget empiriskt stöd för den
bedömningen. Normalt sett borde han lagt till en fotnot med hänvisningar
till diverse vetenskapliga artiklar, kanske i ämnet psykologi. Psykologin är
också den överskattad, tänker han, bestående mest av floskler om det liv vi
lever.
Vår man känner sig nu alltmer utmattad av det här skrivförsöket, även om
det blev bara en enda mening, en enda havererad mening på ett vitt
pappersark. Han har rätat ut det skrynkliga pappret och försökt jämna till
de vikningar som skadat verket. Kanske någon förläggare med sinne för
minimalism är intresserad.
Hans andning har nu lugnat sig något. Han tar ett djupt andetag. Det får
räcka nu. Det får vara nog med skrivandet, åtminstone för idag. Man kan
inte lämna ut sig själv så där, som han gjort denna morgon.
Vår man reser sig, sliter blicken från skrivbordet. Han går ner till hotellets
bar för att ta sig något stärkande.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Utmärkt sätt att skriva på. Man förstår verkligen hur mannen ifråga känner sig, tänker och uppfattar sitt liv, både då och nu. Fick känslan av ensamhet, lite ångest och ändå klarhet. Tänkte att det nog är så det går till när man får skrivkramp – man lägger tillslut ner och går ner till baren och tar sig något stärkande. Kanske kommer orden bättre fram när han går upp på hotellrummet senare, vem vet? 🙂

  2. En text som handlar om en ensam man på ett hotellrum som inte vet vad han ska skriva om. Det är skrivet med viss distans. Iakttagande, nästan som att läsaren tittar in genom nyckelhålet på hotellrummet där han sitter.
    Perfekt att du fick med cancern genom att beskriva hans blick i spegeln med funderingen över hårväxten. En sån detalj gör mycket. Likaså om minnena som skymtar förbi i huvudet.
    Mannen lyckas få ur sig en mening. Sättet över han funderar över den säger oss en del om honom.
    Gillar hur du besjälar papperet som han slänger i papperskorgen. Han stirrar en lång stund ned på pappret som börjar röra på sig. Obehaglig dödskamp. Det verkar som att meningen på pappret inte gett upp. Den rör sig som skadat djur.
    Och här får du in en metafor Det är som ett bilvrak på motorvägen, brinnande med sin förare inuti. Finns det något levande kvar i det skrivna? Har tar upp liket och lägger det på skrivbordet.
    De vilar en stämning av melankoli och ensamhet över texten. Man fylls av sympati för mannen. Väl avvägda meningar och en rörelse i texten som gör att läsaren vill fortsätta läsa.
    Elegant skrivet. Tack!

  3. Jag dras till det väldigt mänskliga i texten, beskrivningen av minnesattackerna och hur de ”slår ned som
    en blixt i huvudet på honom.” Har vi inte alla känt så någon gång? Du gestaltar ångest utan att nämna ordet. Du verkligen visar det. Det är tydliga bilder man får av ”vår man”. Väldigt fint skrivet.

  4. Du beskriver både skrivandets och livets våndor otroligt träffande. Dramatisk text – bra gjort med tanke på att den handlar om en nedskriven floskel.
    Varför väljer du att benämna huvudpersonen som ”vår man” och inte som ”jag”?
    En drinkare skaffar sig alltid motiv för att få i sig något stärkande, vilket bekräftas i din text.

  5. Tänker på GW när jag läser, de verkar ha mer gemensamt än att de är törstiga, tror det är mannens utseende och hans intellektuella framtoning som får mig att gör den liknelsen.
    Annorlunda och fantasifull beskrivning av ett pappret som ett levande väsen.
    Intressant och roligt grepp.

  6. Det lite impressionistiska i texten med en växling mellan inre och yttre dimensioner tyckte jag var intressant. Bilden av pappret som ett levande väsen gav färg till berättelsen. Min undran är bara vad det är för text? Vem är läsaren eller är det ett experiment i en kurs? Jag tycker din fråga Om man ska vara självutlämnande är väldigt intressant och svår att besvara. Man använder ju sig själv hela tiden i skrivande. Frågan är bara hur man gestaltar detta på bästa sätt.

  7. Intressant text! Jag gillar hur dina beskrivningar som klär materiella ting med känslor och liv. Ex dödskamp, den rör sig som ett skadat djur. Jag gillar också att få följa med i den inre monologen. Det gör att man kommer nära texten.

  8. Det var fint flyt i berättandet, tycker jag, bra språk som driver på och håller läsarens intresse uppe. Trots att ämnet ligger väldigt nära allas vår kamp och trots att många skrivit om skrivandets vånda, tycker jag att du får till något nytt och intresseväckande. Bildspråket var så bra, t.ex. ”han stirrar en lång stund ned på pappret som börjar röra på sig. Obehaglig dödskamp”, och att ”meningen” ”rör sig som ett skadat djur” liksom att du kallar den ”liket”, det fångade mig.
    Jag gillar denna inre monolog som har oväntade svängningar. Vi får veta tillräckligt mycket om mannen för att bli nyfiken på en fortsättning. Jag undrar vad som för honom till ett hotell när han är sjuk, vad som driver honom att skriva, varför han går ner i baren? Är det hans egen dödskamp han beskriver? Är det därför han skriver? Det finns både en poetisk dimension i texten, och en humoristisk. Jag gillar det där lite lakoniska. Läsaren förstår att det nog är en gammal professor som kommit på andra tankar på ålderns höst, han vågar till slut lämna det objektiva och rör sig mer mot det subjektiva. Samtidigt har han så erbarmligt svårt med det, han är ju så van vid fotnoter och referenser till vetenskap. Han känner sig utlämnad utan det. Jag hör liksom det lilla barnet i honom som frågar, duger jag? Duger jag utan titlar, hälsa och framgång? Väldigt bra text tycker jag, kan inte se något som kunde vässas till!

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.