Karolina Schultz 1:a text

Hela berättelsen

Den tunna hinna som skiljer oss åt ser du inte. Den syns inte. Den bara finns där betongtung och obeveklig. Samtidigt luft. Tunna ark. Koder. Symbolik som gnager köttet från benen utan att det märks. Bara känns. Bokstäver på ett papper skapar mer liv än livet självt. De går att äta. Vad det innebär att vara papperslös är den mest existentiella fråga jag kan tänka mig. Jag existerar, men jag finns inte. En osynlig avgrund framför mina fötter. Varje steg jag tar, tar jag ut i tomma luften. Jag måste hitta en papperssvala, och flyga på den för att nå mig själv. Jag måste vika en svala för att flyga över avgrunden. Du måste segla ända fram för att nå land, nå nåd, nå dig. Du är ingenting. Pappret är allt. Du bor i ett papper som inte finns. Du är en abstraktion för makten bara. Ändå vägrar de låta dig leva. Ett lugn spred sig nu i kroppen. Jag sitter ner och skriver om detta igen. Skriver om det som eroderat mitt förtroende för rättvisan i det land jag kallar för mitt. Det här är mycket större än jag egentligen mäktar med. Jag är en så kallad vanlig ordinarie människa.

*****

Örn flyger fri. Den äger sitt liv i luft som är örns luft.

Älg springer fri. Den äger sitt liv i skog som är älgs skog.

Människan löper ofri. Hon springer efter papperssvalan. Pappret är hennes liv. Reducerad till pulserande kropp i mörker. Bara pulserande kropp.

Papperssvalor flyger så högt.

*****

Snart sex år har gått sedan jag åtog mig ett uppdrag. Jag visste inte att det skulle komma att prägla mitt liv på ett så genomgripande sätt. Jag kan nästan inte minnas hur tiden innan tedde sig. De sex åren har varit bland de bästa åren i mitt liv. Och de överlägset värsta. Det som skulle kunna ha blivit så bra, blev ett isande kallt uppvaknande till ett betydligt sämre land än det jag trodde jag befann mig i.

För några år sedan öppnade jag mitt hjärta, som en statsminister en gång bad oss, och jag byggde inga murar, som en annan statsminister några år senare så vackert sa att vi inte gör i Sverige. Det är fina råd. Kanske de finaste jag fått av någon.

Därför ska jag skriva om den förvåning som väcktes i mig. En förvåning som strax förvandlades till vantro. En vantro som övergick i ilska. En ilska som nådde en punkt där den långsamt omvandlades till vanmakt. Jag ska beskriva den inre process jag befunnit mig i under de senaste sex åren.

Mitt perspektiv, mina känslor, mina insikter.

Jag ska berätta om den processen i mig. Den kan sannolikt beskrivas som ett uppvaknande. Eller ett bevittnande.

Och jag kan bara beskriva den genom att låta dig uppleva det jag upplevt. Vilket bara är möjligt om du också får lära känna en tonårspojke som ramlade i min väg en dag för sex år sedan.

Det här är historien om när jag blev god man till en 16-årig ensamkommande pojke från Afghanistan. Ett beslut som förändrade livet för både mig och honom.

Så börjar mitt vittnesmål.

                                                                                                                                   *****

Jag växte upp i en värld där jag fick lära mig vad som är rimligt och lagom. Jag fick lära mig att det nog faktiskt gick att lita på staten, att myndigheterna var välvilliga, att de gjorde det som var bäst för den lilla människan. Klart detta var en naiv bild redan då, men i stort kändes det så. Nu har jag mött samhällets andra sida. Det samhälle jag trodde man mötte, kanske om man brutit grovt mot lagen, eller om man bor i en diktatur. Samhället – staten – inte som ett stöd, utan som en känslokall motståndare.

Men inte ens om du bryter mot lagen är staten så känslokall som nu. Bryter du mot lagen finns du fortfarande. Du tillerkänns talan. Den kyla som råder nu tillhör diktaturen.

Jag tillerkänns ingen talan. Ingen som har makt att förändra är intresserad av vad som sker hos en vanlig svensk medborgare som gjorde det som våra förtroendevalda bad oss göra när det fortfarande fanns lite värme kvar i vårt land. 

******

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Oj vad starkt och bra beskrivet! Jag förstår vad du menar med värmen och kylan hos staten och får också en känsla över hur det är att vara papperslös. Ville nog veta mer om pojken också, men det kanske kommer?

  2. Poetiskt och drabbande tar du dig an att skriva om begreppet papperslös. Du gör det som i tre avdelningar.
    Jaget är en så kallad ordinär människa och vänder sig till ett ”du” vilket skapar en intimitet. Texten beskriver hur jaget blivit påverkad av sitt uppdrag av att vara godman åt en ensamkommande afghanpojke.
    Jag undrar över är om det är början på en längre text, eller om det är Hela Berättelsen som är överskriften. För på ett ställe i slutet står det: Det här är historien om när jag blev god man till en 16-årig ensamkommande pojke.
    Texten är stark mkt beroende på att du berättar enkelt och rakt på.

  3. Din text landar djupt i mig – kanske för att jag förstår dina känslor utifrån mina uppdrag som god man åt ensamkommande flyktingar. Du beskriver på ett gripande och poetiskt sätt alla motsägelsefulla politiska och ”folkliga” budskap man drabbas av.
    Texten är engagerande och förmedlar både fakta och känsla.
    Den skapar sug efter mer. Vill veta mer om killen och vad det var konkret som gjorde att han skapade ett så stort engagemang hos dig. Vad tror du hade hänt om han fått kontakt med en helt annan människa, som kanske bara var ute efter att tjäna pengar.
    Jag väntar med spänning på fortsättnjngen!

  4. Väldigt gripande. ”Människan löper ofri. Hon springer efter papperssvalan. ” Så starkt. Början är väldigt poetiskt och vackert.

    Jag tycker om att det är fullt av känsla, det griper tag. Slutet känns som ett brandtal. Man känner frustrationen. Det poetiska, det sentimentala, är borta. Det har bytts ut mot ilska. Kanske en tvär vändning men det får en effekt, man hajar till. Jag blir dock lite förvirrad av att det i stycket innan talar om hur allt börjar med pojken från Afghanistan men sen hoppar det till jag-personen i berättelsen och dess historia. Kanske utveckla lite mer om pojken och relationen mellan honom och berättaren – då tror jag ”brandtalet” kommer ha ännu mer effekt sen när det kommer.

  5. Oj så berörande!
    (jag har arbetat med flyktingar i många skeenden och är väl bekant med det du beskriver) .
    I första delen av din text uppfattar jag att det är delar av flyktingens ord, som ett samtal du för inom dig själv. Så poetiskt målande, och vackert! Å så konstrasterna med djuren som äger sina liv.
    Gillar fortsättningen där du beskriver dina känslor så att man verkligen förstår..
    Logiken hur du bygger upp dina tankar den ena tanken som leder till nästa och så vidare till nästa tanke – det gör det blir lätt att begripliga att följa, känner din vanmakt. Mycket välskrivet och inkännande -hoppas du delar med dig av dina fortsatta 6 år!

  6. Det känns som två olika historier i den här texten. Det första är en poetisk text som är mycket vacker och finstämd i ett impressionistiskt flöde som driver på väldigt starkt.. Du verkar beskriva en önskan att vara fri kanske. Den går över i en journalistiskt färgad berättelse. Man förstår inte helt hur de två texterna ska samverka och varför. Den andra delen väcker intresse hos mig. Man blir nyfiken på vad du har stött på i svenska staten när du har försökt hjälpa ett ensamkommande barn. Var bara försiktig med hur du utrycker bitterhet: om det inte fungerar kan det kan slå bort en läsare. Jag har inte läst den ryska författarinnan som fick nobelpriset för tio år sen ungefär som skriver politiska essäer om människors personliga upplevelser, bl.a. avTjernobyl. Kanske du kan inspirerad av henne?

  7. Fantastiskt text och berättelse! Jag tolkade din text som att du bröt ner känslorna till de två första texterna som sedan övergick till verkligheten som sedan gick över till din tolkning av samhället. Väldigt snyggt gjort!

  8. De två första texterna/dikterna är mycket gripande tycker jag.
    Resten blir lite rörigt. skulle kanske vinna på att berättas rakt på utan för mycket känslor?

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.