Karolina S 4 text

(nu något helt annat)

Hon

Jag är här nu. Här och nu. En tvivlare. Alla har sina perioder och nu har jag min. När självkänslan förtvinar frodas klichéerna. Jag rapar upp samma banaliteter gång på gång. Jag är inte trevlig längre. Jag ska gräva mig ned i min torra jordmån och leta efter något som vill gro. Något litet korn av egen sanning.

Min flicka har brustit och ur förruttnelsen föds en besviken kvinna. När det värkt klart ska jag tala om det. Födande tar tid. Det är svårt och det är skönt. Under tiden växer kvinnan. Hon tar emot de avklädda lögnerna som också varit hennes till nu, förklädda. Det blir svalare. Det blir kallt, men hon låter sig inte frysa. Tjugosex år gammal lämnar jag mig. En bitter doft lägger sig att ruva över glädjen. Friheten är inte vunnen ännu. På väg.

Hur kom det då sig? Var det när hon gick där med sin dammsugare som kom hennes nynnande att drunkna i ett öronbedövande bröl? Var det när det älskade barnet drog ned julljusen i kakelgolvet så att de gick i tusen bitar och det lugnande rödgula skenet för alltid blev slocknat? Var det när Provencias prasslandes plastpåsar kom vällande ut ur städskrubben?

Det var när hon insåg att hon blivit en kuriositet. Men inget att ta på allvar.

Hon var trygg, älskande, sällskaplig, snygg, omtänksam, REJÄL, snäll, söt och bra att ha. Men ingen att ta på allvar. Hon fanns som en självklar del av inredningen. En välformad och välartikulerad byrå. Försmådd av den tänkande kärleken måste hon födas på nytt genom att finna äktheten hos henne själv. Klösa i de banala konventionerna som täppt igen hennes egna kanaler. Då kunde sanningens frö få utrymme att slå rot, spira och växa sig starkt nog att spränga ut de sista sega mörka lagret av lögn.

*****

Medaljongen måste ha tunnlat. Ödets ironi. Den är spårlöst försvunnen och ändå vet jag precis var jag hade den senast och vad jag gjorde med den. Till att börja med tänkte jag inte på det. Den måste vara i närheten. Den skulle snart komma fram igen. Jag letade lite förstrött, men hittade den inte. Så gick tiden och medaljongen var fortfarande försvunnen. Jag kände fortfarande ingen oro, istället nästan frihet. Den hade hängt runt min hals i fjorton år. Jag hade lovat mig att alltid ha den där. Den manifesterade vår kärlek, vår gemenskap där den hängde och omfamnade oss i en evig kyss. Den var en slags vidskeplig garant för att allt kommer att gå bra. Nu har det gått en månad och jag har letat systematiskt. Tömt badrumssoporna, skräp för skräp, lyst under badkaret med en ficklampa, grävt i golvbrunnens bruna hemligheter och lusat mig igenom badrumsskåpet i detalj. Ingen medaljong. Frihetskänslan börjar förbytas i en svag lite panikslagen misstanke om att den faktiskt är borta.  För visst borde jag gripas av panik?

Någonstans djupt ner i mitt undermedvetna pyr en liten ödestro. Och den kan vara förknippad med ägodelar. En slags materiens makt över själen.

Medaljongen kommer att vara borta så länge jag behöver det.  Den vet och den ger mig en garnände. Den röda tråden att nysta upp. Jag slår vad om att när jag gjort det kommer den att dyka upp igen.

*****

Under den tid hon läste på universitet, innan medaljongen, var hon duktig men ointresserad av samhället, trots ämnet hon valt att läsa. Hon passade inte in i mallen, ville inte ha pärlhalsband och därför ansågs hon vara feminist. Hon visste inte vad det betydde, men misstänkte vagt att det sades lite raljerande med något lite hånfullt i tonen, men hon låtsades inte höra utan sträckte på sig och kände sig speciell och trotsig, lyssnade på Maritza Horn och läste Det andra könet utan att begripa någonting. Det var en teori bara. Visserligen intressant, men en konstruktion, ett tankeexperiment: mannen som norm. Själv drevs hon av rädslan att aldrig bli mamma. Hur skulle hon orka lära känna en annan människa så väl att hon skulle våga släppa honom så tätt inpå sig? Det var en längtan och en fruktan som pulserade genom kropp och själ. En våg som sköljde fram och åter. Längan, fruktan, längtan, fruktan.

*****

Hon hade varit på kurs. Självkännedom. Avslappningen var underbar. Hon blev pånyttfödd varje gång. Spända muskler släppte efter och gav upp, och blodet kunde strömma fritt igen.

Det började med nedräkningen. De äntrade alfavågornas land och försjönk i halvdvala. De följde med dit rösten tog dem, skapade sig egna platser som bara de visste om, dit bara de hittade. Vackra platser med rymd och ljus, vatten och frihet. De byggde sina egna rum och inredde. Hon redde sig ett bo. Njöt av tryggheten. Hit kunde hon alltid ta sig. Ingen kunde ta utrymmet ifrån henne. När hon var liten delade hon rum med sina syskon, sedan delade hon rum med sin man. Nu hade hon äntligen ett eget.

Allt är på lek. Det kan inte skada. Ta till dig det du känner är rätt för dig. Det är en lek.

Vi leker bara, säger rösten.

Och hon sjönk in i sitt rum igen. Där satt hon uppflugen på sin favoritsten och såg på solnedgången. Allt är på lek. Fridfull lek.

Långt borta vid horisonten kunde hon urskilja något. Hon kisade lite och såg en gestalt, som sakta kom närmare. Allt är på lek. Inget kan skada dig.

Oro i maggropen.

Pulsen som ökar.

Inkräktaralarm.

Ta bara till dig det du känner är rätt för dig

Den kvällen lämnade hon kursen med en förvirring i själen. Vem bodde i henne?

Dessa vaga men påtagliga krafter som binder oss samman, generation med generation. Trådar som osynligt letar sig in i våra jag och knyter ihop oss med anmödrarna. Som svampmycel genomsmyger de varje vrå av våra inre. Ingen yta lämnas fri. Det vi som unga tror är identitet visar sig med åren vara nedärvt mycel från våra föregångare. Vi kan nätt och jämt se det och vi kan inte frigöra oss. Som vi sprattlar.

Men det finns öglor. Som maskor kan de gå upp.

Hon hade ju valt sin egen väg, opåverkad och rak. Ville ha sin vrå av världen och ha den på sina villkor. Drömde om man och barn. Självförverkligande hade blivit ett modeord utan innehåll. Det var bara något självklart som skulle serveras henne.

Men livet hade andra planer. Sakta men säkert kröp det fram under flikar av den perfekta ytan som började släppa i kanterna och en dag var det uppenbart att hon – hon som var en självständig själ – följt i det spår som hundratusentals kvinnor följt före henne. Det hade bara kamouflerats så väl att det tog alldeles för många tvättar att demaskera det. Och nu kanske det var kanske för sent.

Tyst som en svart katt om natten hade det smugit sig nära henne. Omärkligt till en början, men så en dag vid toalettstädningen insåg hon att det rett sig ett bo under hennes hjärta. Där låg det och kurrade och spann och mådde gott medan det utrymme hon själv fick att andas på krympte allt mer. Livet hade byggt bo i henne, och varelsen hade ständig kontakt med hennes själ.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. En vacker text! Jag gillar att du ”binder” fram olika sätt att berätta. Du använder språket, olika stilar och stilistiskt. Det gör att innehållet växlar och kommer fram på olika sätt. Du undersöker ett ämne som gör att det skapar tankar hos läsaren som jag gillar.

  2. Jag tycker om hur du binder in det poetiska i dina texter. Du skapar tankar och frågor om existens, identitet och vad som gör oss till oss. Mycket stark text även om det skiftande perspektivet på sina håll blir lite förvirrande.

  3. Ett fascinerande poetiskt språk griper tag i läsaren. Den handlar förändring av….ja, vad?…en självbild. Vi möter en kvinna som tvingas ompröva allt. Det kan sammanfattas i den här underbara analysen: ”Det vi som unga tror är identitet visar sig med åren vara nedärvt mycel från våra föregångare.” Det finns så mycket att lära i livet, synd bara att man ibland kommer på saker försent.

  4. Vilken stark berättelse! Poetiskt, bra beskrivet hur man kan känna sig när man är på väg in i något nytt och hur livet kan gestalta sig när man har dålig självkänsla. Hur man transformeras och hur livet kan te sig. Förstår helt och fullt hur man kan känna sig.

  5. Tänkvärd text!
    Tolkar det som en livsberättelse i att bli människa och frigörelse från konventioner, normer och förväntade roller. Ett uppvaknande att hitta hem till sig själv bortom plattityder, omgivningens förväntningar och generationers nedärvda föreställningar. Den kursiverade texten i början och slutet binder samman berättelsen.
    Tänker hon är på vägen hem – till sig själv!

  6. En stark och vacker text. jag gillar det där att du ger läsaren nästan som fragment eller gåtor och så får man spinna vidare på det själv. jättefint. Jag tolkar det som en flickas väg till att bli kvinna och kanske sig själv, om vi nu nånsin är det. Rikt på metaforer och bilder samtidigt som man anar nån slags story och tidslinje. ”Tyst som en svart katt om natten hade det smugit sig nära henne. Omärkligt till en början, men så en dag vid toalettstädningen insåg hon att det rett sig ett bo under hennes hjärta.” Drömskt om en ganska snöd och trång verklighet. Verkligen fin text.

  7. En text som tar tag i mig och ger mig en känsla av melankoli. Du beskriver en kvinna som tappat sin självkänsla och letar efter en riktning i livet. Känns som att hon söker efter något ouppnåeligt. Är det en tillfällig villrådighet?
    För mig som läsare och jordnära person har jag svårt att greppa innehållet. Hoppas bara att kvinnan snart förmår stå på fast mark igen.

  8. Du skriver så vackert och nästan poetiskt. Flickan som ”föds” till kvinna, verkligheten. ”Tjugosex år gammal lämnar jag mig. En bitter doft lägger sig att ruva över glädjen”
    Är det olika kvinnors tankar? Känns inte som alla texter handlar om en 26-åring.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.