Karolina S 3 text

En rubrik i Dagens Nyheter den 22 april 2017 lyder: Fyra av tio svenskar vill ha minskad invandring.

I Ekot några dagar innan hade jag hört att Moderaterna och Socialdemokraterna minskar stadigt, att Sverigedemokraterna ligger still, och att Kristdemokraterna och Liberalerna ligger kring fyra-procentspärren, som vanligt. Men inget sägs om Centern eller Vänsterpartiet. Detta var efter Centerns beslut att rösta ja till den föreslagna så kallade Nya gymnasielagen som skulle komma göra det (minimalt) lättare för (vissa) ensamkommande ungdomar att få stanna i Sverige efter en långdragen och av många starkt kritiserad asylprocess. Ingenting sades i Ekot om vem som fått de röster som M och S minskat med. Det förbryllade mig. En enkel slutledning bör ju ha varit att C och V gått framåt. Det vill säga de som varit positiva till att låta de så kallade ensamkommande stanna. Men det nämns inte.

Medias rapportering kring asyl- och flyktingpolitik har ofta varit svår att förstå.

Varför sätter till exempel DN rubriken ”Färre svenskar vill ta emot flyktingar” när en majoritet, sextio procent, faktiskt vill ta emot flyktingar. Man kunde lika gärna ”6 av 10 svenskar vill ta emot flyktingar”. Rent faktiskt var det ju bara andelen svenskar som inte ville ta emot som ökat. Det är en sorglig nyhet i sig, men rubriker ska inte vilseleda i tanken. Det gör denna. Och det gjorde även den undanhållna informationen om vad som hänt med stödet för Centern och Vänsterpartiet i Ekots sändning, de enda två partier som då var positiva till en mänsklig flyktingpolitik.

Detta är bara två små exempel på hur media tenderat att vinkla nyheter de senaste åren, men det finns många fler. Är det en medias symbios med makten? Jag vet inte. Jag ser inte de trådar som finns däremellan, men att de finns går att utläsa av hur berättelsen om flyktingen och svensken i mycket vill färgläggas av tredje makten.

Vi kan följa debatten på ytan och lyssna på politikers utspel åt ena eller andra hållet, men det gör oss sällan klokare. Det är dessutom förledande lätt att tro på de enkla förklaringsmodellerna. De står för en logik som är lätt att förstå. Problemet är att de talar osanning.  Jag hörde en politiker intervjuas i radio. Han berättade att de ensamkommande pojkarna från Afghanistan är ”vuxna män utan skyddsskäl” och att ”det kommer kosta 3 miljarder att låta dem stanna”. Så går retoriken. Tre fel i samma mening. Utan att det ifrågasätts. Politikern fick inga följdfrågor. Det är logiskt att tycka att de inte ska få stanna, förutsatt att man tror på denna beskrivning. Och det är kanske enklast för oss att tro på den, särskilt när påståenden som dessa får stå oemotsagda. Och det blir tyvärr ännu lättare att tro på den när Migrationsverket in i det sista påstått att det är säkert i Afghanistan.

Det krävs mer av en människa än att lyssna på enkla förklaringsmodeller för att förstå vad som sker. Det krävs att en läser på. I detta fall om Afghanistan, om asylprocessen, om medicinska åldersbedömningar, om mänskliga rättigheter, om kostnaden för invandring – och de intäkter invandringen genererar, som sällan nämns – och det krävs att en läser rapporter, utredningar, beslut och domar. Tyvärr är det alltför få som gjort det under de senaste sex åren. Men gör man det framträder en annan bild. En förskräckande bild.

******

S minns inte själv Afghanistan. Hans föräldrar flydde därifrån när han var ett år gammal. Han har därmed inga personliga minnen från sitt ursprungsland. Den lilla familjen flydde till Iran. Året var 2000. I Iran levde de sedan som flyktingar med rätt att existera via ett av Iranska myndigheter utfärdat tillfälligt tillstånd, som måste förnyas regelbundet.

De följande åren fick S tre systrar och så länge han var liten levde de ett skapligt liv, inte materiellt sett rikt, men drägligt. Pappan arbetade som daglönare, S fick gå i skolan. Även systrarna fick börja gå i skolan. S levde ganska sorglöst. Han flög med drakar med sina kompisar på gatan. Han hade en gammal motorcykel han körde runt med olovandes. Han har ett ärr som minner om en vurpa med den. Ingen hjälm, inga skydd.

Så kom dagen då S:s farfar dog. Farfadern hade följt med familjen när de flydde till Iran, men bodde nu i en annan stad. Han var en så kallad hadji, han hade varit till Mecka. Han var en ansedd man och många kom därför till begravningen. Enligt den muslimska sed de följde ska en begravning pågå i flera dagar och alla som kommer ska undfägnas med mat och dryck. Det fanns ingen gräns för hur många som kom. S berättar hur han sprang runt och hjälpte till på olika sätt, särskilt stolt var han över att hans pappa anförtrodde honom att handla för hans pengar när det behövdes mer mat. Det blev en oväntat dyr begravning.

Med dödsfall kommer dessutom inte sällan arvsfrågor, och så skedde även här. S:s pappa hade två halvbröder kvar i Afghanistan och de ville att pappan skulle komma dit så att de kunde klara ut arvet. Farfadern hade ägt mark i hembyn, och han hade efterlämnat ett testamente. Halvbröderna ville se det. Dessutom behövde pappan hjälp med begravningskostnaderna. Pappan gav sig därför av till Afghanistan för första gången sedan de flytt från landet. Han ringde hem till sin familj från olika anhalter på vägen för att berätta att han var i trygghet. Så upphörde plötsligt telefonsamtalen. Oron blev stor hos S:s mamma. Hon försökte nå mannens släktingar i byn dit han var på väg. När hon nådde fram till dem svarade de att de inte hade sett till honom. Hon ringde igen och igen, men fortfarande inga tecken på att han kommit fram. S har berättat om hur han hört sin mamma prata med farbröderna, hur upprörd hon varit och hur de avfärdat henne. Hon försökte därför också ringa andra hon känt från tidigare i den gamla hembyn, och plötsligt påstod någon att hennes man faktiskt setts till. Efter detta slutade halvbröderna att svara när svägerskan ringde. Det blev tyst, och desperationen hos S:s mamma steg.

Vart tog S:s pappa vägen? Ingen vet säkert, och det kommer sannolikt aldrig att redas ut. Han kom aldrig tillbaka. Rättsväsendet i Afghanistan fungerar inte som i Sverige, och mäktiga män gör som de vill. S:s farbröder tillhörde en milis. De var att betrakta som mäktiga. Sannolikt ville de inte dela med sig av arvet. Det är i den övertygelsen S och hans mamma lever. De lever även i övertygelsen om att om S kommer till Afghanistan kommer farbröderna att hitta honom och göra med honom som det gjort med hans pappa.

Nu börjar ett helt annat liv för S. Hans barndom tar abrupt slut. Han blir familjens överhuvud och huvudsakliga försörjare vid 13 års ålder. Och över honom vilar även hotet att bli utkastad från Iran och hamna i sina farbröders våld.

                                                                                                             *********

Min afghanska skyddsling kände alltså inte till Afghanistan. Han var uppvuxen i Iran. Jag kände mig förvirrad. Migrationsverket skulle ändå pröva hans skyddsskäl mot Afghanistan. Det betydde att om han inte skulle få stanna i Sverige skulle vi skicka denna unga kille till ett land han inte minns, till ett land i våldsamt kaos, ett land där han har sin pappas halvbröder, de som sannolikt röjt hans pappa ur vägen, och som lika sannolikt inte skulle tveka att göra detsamma med sin halvbrors enda son. Sist men absolut inte minst, han skulle utvisas till det land där hans mammas hela släkt dödats av talibaner. Det var denna sista omständighet som gjorde att hans föräldrar flytt den där gången år 2000.

Men så galet kan det väl ändå inte bli, tänkte jag.  Det finns ju ingen annan utväg än att låta honom stanna i Sverige. Iran kommer inte ta emot honom. Och Sverige vill väl inte gå Irans ärenden? Dessutom, inte skulle väl Sverige kunna kasta pojken ur askan i elden?

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

                                                                                                                                   ***

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

10 Comments

  1. : Texten består av två delar, dina kommentarer allmänt om mottagandet av ensamkommande och sen berättelsen om S. Berättelsen om S griper verkligen tag. Du beskriver pojken och hans liv rätt faktamässigt och då blir det väldigt tydligt och samtidigt förskräckligt, man ser pojkens utsatthet och det galna i mottagandet. När jag läser din text tänker jag på en bok som jag just nu läser: Mannen utan öde av Imre Kertez som skildrar förintelsen ur en 14-årings perspektiv.

  2. En berättelse bestående av en scen där en dotter kommer hem till sin åldrande mamma. En text med sorgsen ömsint känsla. Livet i sitt slutskede. Du börjar med att jaget står utanför dörren och ringer på. Sen kommer bakgrund och lite mer allmänt om åldrande. Sen är vi tillbaka. Detaljer som rasslande draperi och hasande toffelsteg förflyttar oss rätt in i lägenheten. En liten dialog med information och tankar emellan. Det är lätt att följa med i texten även om informationen till en del kan förtätas (förkortas). Men vi är med i scenen hela tiden.
    Så kommer mamman till Ringen som jaget ska få och med det en berättelse om kärleken till pappan. Fint! Du avslutar bra.

  3. ”Var tog S:s pappa vägen?” När man läser det, grips man av vanmakt inför världens ondska. Det är journalistisk story som väcker intresse. Man vill veta mera, hur går det? Du tar fram aspekter som inte märks mycket av i media. ”Afghaner” har etablerat sig som ”en problematisk grupp” (stigmatisering), och inget annat. Man ser inte människan bakom, men du jobbar på att lyfta fram din huvudperson i ljuset.

  4. Början är väldigt journalistisk och analytisk. Det ”mjukas” upp igen av återgången till S. Det är bra tycker jag. Jag tror det är viktigt att inte fastna för länge vid de mer ”politiska” diskussionerna utan att lämna det öppet med frågor som du gör och sen zooma in på S och hans öde i allt detta. Det är mycket personligt och det gör berättelsen levande och stark.

  5. Du skriver verkligen om ett högaktuellt ämne och skulle passa alldeles utmärkt i någon tidning. Att få fram hur det verkligen är skulle behövas. Fler skulle få den infallsvinkeln du skriver om. Du har själv erfarenhet och så har du fakta, vilket du får in perfekt i ditt skrivande. Intressant det hela. Än en gång inser man hur svårt det är att vara människa, inte bara i andra länder utan även här, där vi ju ”har det så bra allihop”.

  6. Dessvärre har du rätt i din analys, enligt mig också.
    De ensamkommandes öden är ofta väldigt gripande och oerhörda berättelser om hur de blivit behandlade både under vägen hit och i Sverige. Din pojkes historia är tyvärr en av många liknande. De är också glädjande nog, många i Sverige som likt dig är/har varit djupt engagerade och aktiva för att synliggöra denna grupp och dess ställning såväl rättsligt som mänskligt. Blir glad att du skriver om det i ett innefrån perspektiv.
    Att du skildrar olika mediabilder i stora drag för att sedan gå tillbaka till den lilla världen kring den enskilda människa ger ett djup och en större förståelse där läsaren tvingas se även den verkligheten.

  7. Flyktingfrågan har uppmärksammats särskilt mycket de senaste åren och som du skriver vinklats på olika sätt i media. Du undrar bl a om det är medias symbios med makten som visar sig. Massmedia består ju av både publish service =opartisk och tidningar som företräder olika ideologier. Som lyssnare/läsare gäller det att vara observant och tolka utbudet. Den som inte är det faller lätt för enkla och enfaldiga budskap. Du belyser svårigheterna att tolka flyktingfrågan utifrån medias vinklade rapportering och brist på initierat material.
    Liksom du har jag varit god man för ensamkommande barn och har haft möjlighet att skapa mig en uppfattning utifrån enskilda fall. Den som enbart bildar sig en uppfattning utifrån media missar komplexiteten. Var och en av flyktingarna är unika och din beskrivning visar detta på ett mycket bra sätt.
    Enbart det faktum att de ”afghanska” ungdomarna oftast har växt upp i Iran är ett faktum som sällan blir belyst. En utvisning till Afghanistan i det läget framstå r ju som du skriver helt omänsklig.
    I dagens läge när SD fått enormt stort genomslag för sin politik kan en vanlig medborgare lätt tappa tron på svenska folkets humanism. Håller med om att det faktum att 60 % vill ta emot flyktingar är betryggande och bör basuneras ut !

  8. Det blir väldigt spännande när du byter perspektiv och pekar på hur det inte hänger ihop. En jättefin skildring av att det personliga är politiskt. manskulle kunna tänka sig att du arbeta stilistiskt/språkligt med de olika perspektiven., tydligare än nu. Du börjar med en krass beskrivning av mediabilden medan pojkens historia är något helt annat. Kanske en förändring i språk skulle ge ändå mer effekt? du arbetar retoriskt med olika frågor. fungerar jättebra.

  9. Du skriver är en mycket viktig text! Jag gillar skarpt att du varvar analys av diskursen i Sverige angående migrationspolitiken och med din berättelse om pojken från Afghanistan. Jag är övertygad att historiens dom över det här skedet inte kommer vara nådig. Här kommer din text in som en viktig pusselbit att förstå vad som hände. Det blir trovärdigt och man sugs in det men framförallt smärtsamt att läsa det rakt upp och ner.

  10. Återigen välskrivna, engagerande och gripande texter. Denna gång åsikter om medias rapportering och också pojkens berättelse. Olika infallsvinklar. Du har sagt att det du egentligen vill skriva om är din egen upplevelse och utveckling i samband med dina erfarenhet av engagemanget i pojkens öde. Har jag uppfattat rätt? Hur och när kommer det in i det hela?

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.