Karolina S 2 text

Så börjar mitt vittnesmål.

  ********                                                                                                          

Jag skulle flytta till min särbo i en annan stad. Det råkade sammanfalla med att kommunerna ropade efter gode män. Det hade kommit många ensamma barn och ungdomar till Sverige under hösten 2015. Jag hade tidigare funderat över att bli god man åt ensamkommande och tänkte att det nu erbjöd sig ett passande tillfälle, en bra ingång för mig att lära känna en ny stad. Samtidigt kändes det bra att göra en insats för en ung människa som behövde guidning i det svenska samhället. Sagt och gjort.

Jag anmälde mitt intresse hos Överförmyndarförvaltningen i staden jag flyttat till. Ganska snart fick jag erbjudande om att bli god man till en kille som just nu befann sig på ett boende strax utanför stadskärnan. Han kom från Afghanistan. Jag tackade ja, och ringde upp boendets föreståndare och ”mamma” – det var ett familjehem – och vi kom överens om en tid för mig att komma och träffa dem. Pojken hade nyligen skjutsas till boendet från en stad någonstans i Sverige där socialtjänsten fått ansvar för honom sedan han anlänt.

Innan jag ens hann åka till hemmet kom ytterligare ett samtal från Överförmyndarkontoret. Socialtjänsten i kommunen där han var placerad hade bestämt att han inte skulle få bo kvar. Efter besök hade familjehemmet bedömts som olämpligt. Det ansågs inte tillräckligt familjeliknande. Pojken skulle bo tillsammans med två andra ensamkommande ungdomar i eget hus på gården och de skulle få sköta sig mest själva. Socialtjänsten ville att de skulle ingå i en mer omhuldande social gemenskap. Det gjorde att alla tre hämtades tillbaka till den kommun de hörde till, jag minns inte vilken, men det var i en annan del av Sverige. Jag blev positivt överraskad över att socialtjänsten tog sitt arbete på största allvar och såg till dessa unga pojkars bästa. För mig slutade emellertid uppdraget lika fort som det uppstått. Jag undrar ibland hur det blivit för dessa pojkar, och hur det blivit om dessa pojkar inte ”tagits tillbaka”. En sak är i alla fall relativt säker. Jag hade aldrig träffat S.

Ur min dagbok 14 oktober 2015 : ”Efter kontakt med överförmynd. Jenny kommer vi överens om att det inte är idé för mig att fortsätta med denna pojke. Synd! Jag hade sett fram emot att träffa honom. Jenny ringer mig torsdag morgon och meddelar mig detta. Jag avbokar tolken. Får under samma samtal erbjudande om ett nytt uppdrag, även det en pojke från Afghanistan.

Jag tackar ja.

******

Jag vill att du som läser detta ska veta att det inte är något alldeles särskilt med just denna pojke. Han är en pojke av pojkar, inte mer eller mindre speciell än alla andra pojkar som finns i världen, inte mer eller mindre särskild än de andra pojkar som efter en lång resa, delvis till fots, från det vi brukar kalla Orienten eller Mellanöstern kom till Sverige. Jag skriver inte om denna pojke för att han är speciell, även om han kanske, trots allt, är det. Jag skriver om honom för att han är speciell för mig. Det är genom honom jag fått förmånen att vakna upp till det land jag lever i. Förmånen och förbannelsen. Förmånen som i allt övertrumfar förbannelsen.

Ur dagboken 16 oktober 2015: ”Åker till Hemgården, hittar direkt, de är precis nyinflyttade och det är ganska rörigt. Många unga pojkar kommer fram och hälsar. Träffar en av boendestödjarna som hämtar S. Mycket svårt att göra sig förstådd utan tolk, som väl var fanns en annan kille där som kunde engelska som kunde hjälpa oss. Alla var väldigt trevliga och gulliga. S verkade lite blyg men vi fick bra kontakt. Tröjan och skjortan var alldeles för stor. Han fick ett litet block m penna och några Snickers, mössa och halsduk. Visade sig att han inte hade några ytterkläder. Inte mycket andra kläder heller. Roddar runt hos barnen nu för att hitta något användbart.”

Jag hade inte varit god man tidigare, än mindre för en tonåring från främmande land så långt bort. Jag hade en vag aning om hur det kunde tänkas vara att leva i Afghanistan. Jag hade läst Åsne Seijerstads ”En bokhandlare i Kabul” och jag visste en del om talibanernas tidigare regim. Men mest var Afghanistan ett exotiskt land för mig. När det gäller godmanskapet kände jag mig ändå ganska lugn kunskapsmässigt. Jag har bott i Sverige största delen av mitt liv, jag har en juristutbildning, och jag är människa. Det skulle nog gå bra.

Jag minns boendet. Där samsades många, de flesta öppna, och som det verkade ganska glada killar. Killar som spelade fotboll och som busade skämtsamt med varandra. Det fanns en stämning av förhoppning och framtidstro. Personalen verkade trevlig men ofta påfallande ung. De var några stycken, och sannolikt lika ovana som jag. De fick skapa allt utifrån intet.

Från dagboken 21 oktober 2015: Möte med L från Sociala mynd., S och mig via tolk. 30 minuter. Jag tror vi fick fram det väsentliga. Kände att jag tog över tolktiden lite för mycket kanske. Ville så gärna hinna med alla formalia, om asylutredning, skola och ekonomi. S har pratat 3 minuter med sin mamma i Iran sedan han kom 29/9. Det märktes det var jobbigt för honom. Gör ont i mig att han ska behöva ha det så här. HVB-hemmet kallar han Camp, inte hem.

Vi satt vid ett litet väggfast bord inne i pojkarnas sovrum, rumskamraten fick gå ut en stund. Det var trångt. Våningssängen upptog största delen av rummet. Socialsekreteraren hade lite papper med sig, ställde några frågor, fyllde i en vårdplan. Det var ovant att tala via tolk. I synnerhet telefontolk.

                                                                                                                                   *****

Den verkliga betydelsen av en god tolk insåg jag först senare, trots att jag själv länge har jobbat som översättare. Orimligt mycket hänger på god tolkning. Säkert försvann eller förvanskades information på vägen mellan oss redan vid vårt första möte. Men hur, bör man också fråga sig, ska en ung kille, nyss fyllda 16 år, nyss anländ till vad som för honom är andra sidan av världen, förstå vad svensk socialtjänst är, vad en vårdplan är, vad han ska kunna förvänta sig här i Sverige, på 30 minuter, ens med den bästa av tolkar i världen? Och hur ska jag förstå vad som blir fel när jag, i likhet med offentliga biträden, Migrationsverkets handläggare och domarkåren, inte har ett enda ljud av facit i mitt huvud. Facit som i detta fall är dari, som talas av folkgruppen hazara i Afghanistan.

                                                                                                                                   ******

Tolkens ord är den bro du vandrar på.

Bron över avgrunden.

Hon bär ditt öde i sina händer,

med sina språkkunskaper

med sina fördomar

sveper hon in dig

i något som liknar trygghet.

I tolkens gap lägger du dig ned

och hoppas

att hon inte sluter munnen

av misstag

eller okunskap

eller i värsta fall

biter till av ovilja.

                                                                                                                                   ******

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. En mycket bra fortsättning på första texten. Man får följa pojken genom dig. Hans livsöde får fokus även om det är din berättelse. Att du återgår till det poetiska i slutet är mycket starkt och passar bra in, knyter an till början. Mycket vackert! Fortsätt så!

  2. En personlig berättelse om hur jaget blir godman. ”Det är genom honom jag fått förmånen att vakna upp till det land jag lever i. Förmånen och förbannelsen. Förmånen som i allt övertrumfar förbannelsen.” Du berättar rakt på sak; miljöbeskrivningar, vad som händer och vad jaget tänker och reflekterar över. Du har en avskalad stil vilket förstärker texten. (använder man förstärkningsord/adverb blir det oftast tvärt om). Dikterna säger mycket. En berörande text.

  3. Väldigt intressant att ta del av din berättelse och hur du känner inför det som händer. Gillade dina dagboksanteckningar som gör att texten får ytterligare en dimension, det blir en stark närvarokänsla. Eftersom jag själv arbetat med integration i många år, bla med ensamkommande känner jag väl igen det du beskriver, frustrationen, upprördheten, medlidandet och sorgen. Hur man får stångas mot okunskap och byråkrati. ”Men hur, bör man också fråga sig, ska en ung kille, nyss fyllda 16 år, nyss anländ till vad som för honom är andra sidan av världen, förstå vad svensk socialtjänst är, vad en vårdplan är, vad han ska kunna förvänta sig här i Sverige, på 30 minuter, ens med den bästa av tolkar i världen”?
    Dikten på slutet säger mycket med få ord, mellanrummen talar sitt eget språk!

  4. Eftersom jag själv varit god man för ensamkommande ungdomar är jag färgad av egna erfarenheter när jag läser din text. Det framkommer att du går in i uppdraget med gott självförtroende och en human inställning. Alltså en bra förutsättning att lyckas med en god relation med ungdomen, boendet och socialtjänsten. ¨Jag tycker att dina ord: ”Det är genom honom jag fått förmånen att vakna upp till det land jag lever i. Förmånen och förbannelsen. Förmånen som i allt övertrumfar förbannelsen. ” hänger i luften. Behöver utvecklas och förklaras!
    När du sedan beskriver din misstro mot tolkningen blir jag konfunderad. Menar du att utbildade tolkar inte är kompetenta? Eller är kunskapsklyftan alltför stor och omöjlig att överbrygga pga ungdomens bakgrund i ett helt annat samhälle än vårt? Ska bli intressant att följa utvecklingen!

  5. Det är en angelägen story från verkligheten som vecklar ut. Du använder två lyckade grepp, dels att du citerar ur in egen dagbok, dels beskriver det skedde i diktform. Nu blir man mycket nyfiken på vad pojken kan berätta, även om det går via tolk. Han måste lyftas fram och åskådliggöras, tycker jag. Ser fram emot fortsättningen.

  6. Väldigt intressant att du använder olika retoriska medel för att skildra de här mötena både med pojkarna och myndigheterna. Jag läser också ihop det med förra texten. här börjar du väidigt nyktert att beskriva fakta i fallet så att säga. sen skildrar du samma sak eller annat med mer poetiska och privata texter. Det blir en levande och fin text tillsammans.

  7. Fint berättat och skildrat! Jag gillar ditt grepp att blanda olika stilar. De berättade, till dina tankar och dagboksanteckningar, till ett ”allvetande” som berättar om en pojke. Till dikten som summerar det som du har skrivit om innan. Det är något som händer med mig som läsare när man använder olika stilar och vidare med berättelsen.

  8. Oj vad starkt och bra! De svårigheter flyktingar kan ha har jag redan anat; att komma från så hemska upplevelser till Sverige, där allt är helt annorlunda, är säkert allt annat än enkelt. Intressant läsning, du ger en bra inblick i hur det kan vara och hur krångligt det är med olika myndigheter samt språkförbristningar.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.