Karolina Karlssons 2 text

Sagan om den Djupaste och Vildaste Skogen

Det var en gång en pojke och en flicka som hette Morris och Elvira. Det råkade så vara att de även var bror och syster. Morris var en stolt storebror till sin lillasyster Elvira, som i sin tur såg upp till sin storebror väldigt mycket och följde honom vart han än gick. Morris och Elvira bodde tillsammans med sin mor och far i en liten gul stuga mitt ute i den Djupaste och Vildaste Skogen. Här sprang rådjuren tätt inpå husknuten, fåglarna kvittrade i äppelträden, älvorna dansade i dimman och troll och annat knytt gömde sig mellan stockar och stenar i skogen. Det var en vacker och magisk plats att bo på.

En vacker sommardag var Morris och Elvira ute i trädgården och lekte samtidigt som Mor och Far rensade ogräs i potatislandet och vattnade alla blommor i rabatterna kring den gula stugan. De två syskonen lekte i kanten av trädgården, där den täta Skogen tog vid. Stora granar och tallar sträckte sina grenar in över gräsmattan och slängde stora skuggor som skapade svalka i sommarhettan. Morris och Elvira tyckte det var alldeles förträffligt att leka under de stora träden. Där kunde man hitta kottar att göra små figurer av och bland mossan och rötterna byggde de små fina hus åt sina kottfamiljer.

Morris och Elvira lekte glatt med kottarna när en av deras katter dök upp. Detta var katten Fnatt. Det man bör veta om Fnatt är att, förutom att han var en av de sötaste grå katterna som någonsin funnits, också var en av de spralligaste och busigaste katterna som någonsin funnits. Det var ofta han hittade på små tokigheter och for runt i huset som om han hade all världens spring i benen. Mor och Far tyckte det var som om han fick tokfnatt och just därför gett honom namnet Fnatt. Men trots sina tokigheter var Fnatt en mycket snäll och älskad katt. För visst har vi nog alla lite tokfnatt i oss.

När nu Fnatt fick syn på de små kottarna som Morris och Elvira lekte med tyckte han att det såg ofantligt roligt ut och ville också vara med. Fnatt kröp ihop till en liten boll, svansen högt i luften, och tog sats. Elvira gjorde ett litet tjut av överraskning när Fnatt från ingenstans kom hoppandes in bland kottfamiljen. Han fick tag i en av kottfigurerna och började kasta omkring den hejvilt. Ni förstår, katter leker inte som människor, och i Fnatts huvud föreställde han sig att han var ett stort lejon som brottades med en farlig fiende. Fnatt levde sig alltmer in i leken och kastade kotten mer och mer vilt omkring sig. Så pass vilt att han kom längre och längre in i Skogen.
”Fnatt, sluta! Fnatt, kom tillbaka!” Morris försökte låta så bestämd som möjligt men Fnatt verkade inte höra någonting. Morris började springa efter Fnatt och försökte ta kotten ifrån honom men Fnatt var mycket snabbare. Elvira som inte ville bli lämnad ensam följde efter sin bror. Till slut kom Morris ifatt Fnatt och lyckades rädda kotten från att än en gång bli uppkastad i luften. Det var först då de alla upptäckte hur långt in i den Djupaste och Vildaste Skogen de hade kommit. Den gula stugan syntes inte till och skramlet från Mor och Fars arbete hördes inte längre. Ingen av dem var längre säkra på åt vilket håll stugan låg. Fnatts tokfnatt hade gått kors och tvärs och över stock och sten.
”Fnatt då!”, utropade Morris, ” Se vad du ställt till med! Nu är vi alldeles vilsna!”
Fnatt satte sig skamset ner. För även katter, och många andra djur för den delen, är kloka nog för att förstå vad vi säger. Fnatt förstod mycket väl att han än en gång hade ställt till det med sina tokigheter. Han tittade åt alla håll för att se vilket som ledde hem men han kunde inte komma på det. Han hade varit så inne i sin lek att han inte tänkt på vart han sprang. Det gjorde honom ännu mer ledsen att han inte kunde hjälpa sin lillhusse och lillmatte hem. Elvira som såg hur ledsen Fnatt blev satte sig bredvid honom i den gröna mossan.
”Såja, såja”, tröstade hon och strök honom över den lena grå pälsen. Morris såg också hur ledsen Fnatt blev och satte sig på andra sidan.
”Det är ingen fara, Fnatt. Vi får alla tokfnatt ibland. Förlåt för att jag blev så arg på dig. Men lova att du försöker att inte få några fler! För vi måste nu hjälpas åt att hitta hem.” Både Elvira och Fnatt nickade instämmande.
”Jag tror ditåt”, sa Elvira och pekade framför dem.
”Jag med”, sa Morris, ” Jag minns den stora stubben där borta”.  

Så var det att de två barnen med sin katt började sin vandring hemåt. Men vad de inte visste var att de inte var ensamma och att stubben Morris pekat på inte var vilken stubbe som helst. Visserligen såg den ut som vilken stubbe som helst, brun med grön mossa på toppen, men man ska inte luras av att bara för något ser ut som det mest vanligaste på hela jorden att det inte kan vara den mest ovanliga och fantastiska skapelsen som skådats. Och i den Djupaste och Vildaste Skogen fanns det många ovanliga skapelser som dolde sig bakom vanliga stenar, stubbar och träd.
”Åh aj! Se dig för!”, tjöt plötsligt en röst under Morris fot när han passerade stubben. Både Morris, Elvira och Fnatt hoppade till av överraskning. Under Morris fot såg de en liten grå sten som inte var mycket större än foten som just klivit på den. Men när de tittade lite närmare såg de att stenen även hade armar och ben. Och tittade de ännu närmare såg de att på stenen fanns en mindre sten som hade en rund ståtlig näsa som stack fram mellan stripiga tussar av mossa.
”Stenen pratar!”, utropade Elvira förvånat.
”Jag är då ingen sten! Jag är ett troll! Vad är ni för ena som klampar runt i skogen och inte kan se er för?” Trollet gnuggade sitt lilla stenhuvud med ena handen.
”Vi är människor”, svarade Morris, ”och det här en katt. Förlåt, men jag har aldrig sett ett troll förut. Du är förskräckligt lik en sten.”
”Jag säger då det! Mycket ska man vara med om innan himlen faller ner! Halvt ihjältrampad av en människa… Och vad gör två små människor och en katt i dessa delar av skogen om man får fråga?” Trollet tittade nyfiket upp på barnen och katten. Två små mörka ögon glänste bakom det gröna mosshåret.
”Det råkar så vara att vi har gått vilse”, svarade Morris.
”Jaha, vilse, ja. Det lät ju inte så bra.” Trollet kliade sig på vad som barnen förstod skulle vara hakan. ”Och var må hända bor ni?”
”I den gula stugan”, svarade Elvira. ”Vet du vart det är?”
”Hmm, den gula stugan…”, trollet kliade sig ännu mer om hakan. ”Ingen aning. Men jag vet en som möjligen skulle veta. Gamla trollmor Tyra vet det mesta och hon har flera gånger haft med människor att göra. Om ni vill kan jag tar er till henne?”
Mattis, Elvira och Fnatt tittade på varandra. Som ni förstår var det en mycket märkvärdig händelse att träffa ett livs levande troll. De visste inte vad de skulle tro. De visste ingenting om troll och om de gick att lita på. Fnatt gick försiktigt fram mot trollet och sniffade på honom från topp till tå. Efter det la han sig ner och började nöjt spinna samtidigt som han tryckte hela sin kind mot trollet. Morris och Elvira förstod att trollet gick att lita på för Fnatt kunde sniffa till sig om någon hade otyg på gång och inte var pålitliga. Katter är väldigt förträffliga på det viset.
”Det var då en kelsjuk katt! Såja, såja!” Trollet höll på att trilla omkull men Morris fångade honom precis i tid.  
 ”Du får gärna ta oss till trollmor Tyra. Vi behöver all hjälp vi kan få!”
”Inga problem! Låt mig bara låsa om mig. Vill inte ha in en massa oknytt igen. De lämnade en förskräcklig röra i köket sist jag glömde låsa.”
Det var först då de märkte den lilla dörr som fanns i stubben bakom trollet. Den var vacker men ett snirkligt mönster av blad och blommor. Trollet knackade nu på den ett flertal gånger i en speciell rytm och efter den sista knacken hördes ett litet klick. Nöjd vände sig trollet om.
”Och vem är det jag har äran att hjälpa om jag får fråga?”
”Jag heter Morris och det här är min syster Elvira och vår katt heter Fnatt.”
”Angenämt, angenämt! Jag heter Tor. Den här vägen!”

Och med ens gav dig sig iväg med raska steg vidare i den Djupaste och Vildaste skogen.

Fortsättning följer…

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. En saga i perspektivet den allvetande berättaren som så många sagor. Det är alltså en stark berättarröst i bakgrunden som vet allt. Vi sugs in i berättelsen. Rent dramaturgiskt så får vi miljön och bakgrunden först, det är en idyll för barnen som leker med en katt. Katten för dem in i skogen och sen är de vilse. Kontrast mot den fridfulla början. Katten är deras hjälpare och följeslagare. Och nu väntar alla äventyr antar jag. Låt dem uppleva hemska saker och kanske börjar de, och läsaren, tvivla på om de ska komma hem innan du når klimax och lösningen.

  2. En riktig härlig saga i ”Den djupaste och Vildaste skogen” som inte är vildare än att ett ca fem, sexårs barn klarar det. Men vi längtar alla att höra fortsättningen. Fnatt är kul namn på katten.

  3. Åh vad jag tycker om den Djupaste och Vildaste Skogen, ett härligt namn på en spännande skog. Gillade spänningen som skapades av att de lekte på kanten av trädgården, med grenarna från skogen som kastade skuggor in över trädgården. Man förstod att idyllen skulle störas på något sätt – att något lurade där bakom. Störningen kom något överraskande på ett så glatt sätt i form av Fnatt, som i lekande lust ofrivilligt lockar in barnen i skogen. Jag tycker om dialogen, den känns sagolik och levandegör karaktärerna. Ser fram emot fler figurer som huserar i skogen, lille Tor känns som ett klockrent troll.

  4. Med den här historien tror jag man skulle kunna trollbinda vilken liten unge helst. Livet i Skogen kan bjuda på vilka överraskningar och hemskheter som helst. Särskilt om man har med sig Fnatt, katten som ”inte leker som människor”. Sagan erbjuder oss alternativa verkligheter och det viktiga är att man möter spännande personer och att det händer saker. Nu vill jag bara veta vad Trollmor Tyra kan göra för hjälpa de stackars barnen att komma hem till far och mor! Snyft.

  5. Roligt experiment med sagoformen. Du berättar levande om Morris och Elviras hem, en liten idyll. Du skisserar deras relation mycket kort men man förstår mer än du skriver. Du förmänskligar katten så den också blir som en person jämbördig med barnen. Det fungerar bra också. Historien tar några oväntade vändningar. Skogen blir ganska snabbt en farlig plats. den ändrar karaktär så som det gör i sagor. Föst tror man att katten är den stora vändningen men sen kommer trollet också som är ytterligare en uppskruvning av historien. Man får lust att läsa fortsättningen. Vem har de träffat? Här kan vad som helst hända!

  6. Kunde nästan höra Astrid Lindgren läsa med sin härliga sagoröst ”Det råkade så vara att de även var bror och syster” ”Det man bör veta om Fnatt..” Ni förstår, katter leker inte som människor”.
    Hela skogen verkar besjälad och levande, precis som det ska var i sagorna. Kul med dialogerna som ger extra dimension åt berättelsen. Man blir nyfiken på vilka andra varelser som kommer att dyka upp. Jag blir fångad av den Djupaste och Vildaste skogen. Vad ska hända härnäst?

  7. Jag kan bara säga att jag rös av välbehag:-) Älskar sagor och det där med skog, troll och det okända. Tycker själva dialogen var jättebra. Har själv svårt att skriva dialoger så jag lär mig lite av dig. Ser fram emot fortsättningen.

  8. Fantastisk start på en riktig sagoberättelse. Du har verkligen fångat det ”allvetande” sättet att skriva som driver fram berättelsen på ett fint sätt. ”Ni förstår, katter leker inte som människor, och i Fnatts huvud föreställde han sig att han var ett stort lejon som brottades med en farlig fiende.” Det är roliga dialoger och man köper allt som att det är möjligt att det finns troll och knytt i skogen. Jag gillar greppet med stor bokstav ” den Djupaste och Vildaste skogen.” det signalerar namnet och att det är något speciellt.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.