Karolina Karlssons 1:a text

Första kapitlet

Eviras liv förändrades drastiskt en sen sommarkväll. Hade hon vetat vad som skulle hända hade hon stannat upp och memorerat mer än så. Hon hade på sin väg från stallet hejdat sig och tittat upp på himlen för att beundra stjärnorna (om de nu hade varit där, hon minns inte), tagit ett djupt andetag och känt den friska havsluften fylla hennes lungor och låtit doften av vildrosorna kittla hennes näsa. Men istället hade hon skyndat sig över den lilla gården med en trött blick ner mot backen, lättad över att dagens sysslor snart var till ända.
Hade hon vetat att detta var hennes sista kväll i huset som hela hennes liv hittills hade kretsat kring hade hon inte smällt igen dörren så hårt efter sig utan ömt stängt den och tagit sig tid till att förundras över det vackra grånande trät som den var gjord av, och som innehöll minnen av alla de människor som passerat igenom den. Människor..
Hade hon vetat hur fruktansvärt denna kväll skulle sluta hade hon talat om för de människor som var i huset hur mycket hon älskade dem. Far och Ina, hennes lillasyster. Hennes mor hade redan lämnat denna värld för nästa, tillsammans med den lillebror som aldrig fick en chans att uppleva livet. Inte ens en dag. Hon försökte vara tacksam för att hon fortfarande hade sitt liv. Men det var svårt att finna hopp när allt man älskat och brytt sig om var borta.

Evira försökte minnas den sista måltiden hon haft med far och Ina, vad de hade pratat om, deras ansiktsuttryck. Men allt var ett dunkel. Det enda hon kunde minnas var en mardröm som lämnade kvar en obehaglig känsla i hela kroppen och som hon inte kunde skaka av sig. Hon ville så gärna byta ut denna mardröm mot något av det andra. Men allt det andra flöt bara ihop till en suddig bild som hon inte kunde få grep om. Kvar var det öronbedövande ljudet av haspen som slets från sitt fäste när dörren sparkades upp den där sommarkvällen. Hon mindes väl rysningarna som spreds sig som en löpeld över hennes kropp, men hon kunde inte säga om det var på grund av den kalla havsbrisen som vällde in eller om det var mannen som stod i dörröppningen med ett svärd i sin hand. Evira hade aldrig sett ett sådant svärd. Det var kortare och bredare än soldaternas från Nan och änden böjde sig uppåt och bakåt i en mjuk volt och blottade den sylvassa eggen. I skenet av eldstaden hade hon skymtat ett snirkligt, elegant och vackert mönster i den kalla metallen. Det såg nästan ut som det rörde sig, som vågorna i havet. Hade det inte varit för blodet som droppade från det ner på tröskeln hade Evira nästan fastnat som i en förtrollning. Men minnet av blodet var inbränt rakt in i hennes själ. Det hade väckt henne till liv och framkallat en knut i magen. Hon hade aldrig haft några problem med blod förut. Livet på den lilla gården hade lärt henne att nacka en höna likväl som att flå ett får. Men tanken på varifrån det här blodet kom hade gjort henne illamående och stel av skräck. Hon minns inte hur hon fick tag i kniven, hon måste hållit i den när mannen brakade in (om hon minns rätt hade hon och Ina varit i färd med att duka av bordet efter kvällsmålet), men hon minns att hon knöt handen hårt om skaftet. Det var ingen märkvärdig kniv, endast en liten enkel kniv att dela osten med, och den var inget mot det blodiga svärd som hade rört sig in i rummet. Men på något sätt gav den en liten tröst. Hon hade placerat sig framför Ina medan mannen sakta lämnade dörröppningen. Det var först då hon hade lagt märke till att mannens ansikte var dolt bakom svart tyg som var skickligt lindat runt huvudet och sen över ansikte och hals. Endast en glipa för ögonen lämnade ledtrådar om vem han var. Ögonen var mörka, nästan lika svarta som tyget de var inramande av. Den lilla hud som glipan blottade var gyllene och glödde i eldskenet. Han var inte från Nan. Hon hade blivit förvånad när hon förstod honom.
”Var är han? Vart har han gömt sig?!” Hans röst var hård och bestämd men lugn. Hon hade känt Inas händer greppa tag i ryggen på hennes klänning. Åh, Ina! Vad hon saknade henne! Hon hoppades för allt i världen att de skulle återförenas. Hennes syster var blott tolv somrar men full av liv och bestämda åsikter. Hon var inte rädd för att säga vad hon tyckte och mer än en gång hade det gjort att hon hamnat i trubbel. Men det hade även gjort Evira stolt och fyllt henne med beundran över sin lillasyster, för det var något hon saknade hos sig själv: mod och kvicktänkthet. Men denna sommarkväll hade hennes lillasyster inte haft något svar på tal eller sarkastisk kommentar utan stått lika stum som Evira inför det blodiga svärdet. Evira visste inte vad det var för man han frågade efter och vad hon skulle svara på hans fråga.

Men innan hon hade hunnit forma en motfråga hade deras far kommit utrusande från sovgemaket och i farten fått tag i eldgaffeln. Med ett skrik höjde han den mot den främmande mannen. Men till skillnad från mannen med det blodiga svärdet var deras far ingen krigare. Det gick så fort. Den främmande mannen hade fått det att se så enkelt ut. Han hade snurrat runt som om det vore en dans och med en enda rörelse utklassat deras far, som låg stilla på det slitna trägolvet. Evira skulle aldrig glömma bilden av fars blod som sakta bredde ut sig i en pöl på golvet och sipprade ner mellan springorna.  
”Far!” Var det enda hon hade fått ur sig, hon minns det. Det hade varit ett svagt utrop, knappt hörbart för henne själv. Mannen med det blodiga svärdet verkade dock ha uppfattat det och hade slängt en misstänksam blick åt hennes håll samtidigt som han böjde sig ner över hennes döende far.
”Var är han?!” Den främmande mannen upprepade frågan argt till hennes far men ur fars mun hade det bara kommit blod. Blod från munnen, blod på golvet, mer blod på svärdet. Så mycket blod. Rött och klart som en ros. (Varför var det blodet hon mindes bäst?) Allt som hände sen var mer av ett dunkelt. Det blodiga svärdet hade börjat röra på sig igen. Hon mindes paniken som tryckte över hennes bröst och hur det hade fått det att susa i öronen. Evira hade hört berättelser vad män gjorde med kvinnor i krig och ville för allt i världen att det inte skulle hände henne och Ina. I ett desperat försök att försvara dem från den främmande mannen hade hon höjt den lilla kniven hon hade i handen. Hon mindes att mannen hade skrattat till. Det hade med nöd och näppe trängt igenom suset i öronen. Vad hade hon tänkt hon att hon skulle kunna göra med en slö bordskniv mot den dansande krigaren med det blodiga svärdet? Hon visste bara att hon ville att han skulle försvinna och för en gångs skull var det som gudarna hade hört henne. Hon mindes inte vad som hände ute på gårdsplanen, men plötsligt hade någonting dragit till sig mannens uppmärksamhet och han lämnande dem. Han hade stegat över hennes far som om han vore en matta och i blodet hade han lämnat ett fotspår. Kvar var Evira, Ina och deras far i en blodpöl på golvet.

Evira hade stirrat på fotspåret, oförmögen att röra sig. Det var Ina som var den modiga. Det var hon som hade försiktigt tagit sig fram förbi far så att hon kunde kika ut genom det gapande dörrhålet. 

Fortsättning följer….

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Bra början. Du bygger upp en förväntan. Man får samtidigt en miljöbeskrivning. Ord som ”stall” och ”dagens sysslor” och ”stjärnorna” ger läsaren ledtrådar.
    Gillar hur du beskriver dörren: utan ömt stängt den och tagit sig tid till att förundras över det vackra grånande trät vilket också ger oss en fingervisning om miljön och huset
    Längre fram får vi ta del av hennes tankar om det som har hänt. Lite i taget. Gillar det öronbedövande ljudet av haspen som slets från sitt fäste
    Sen kommer beskrivningen av mannen och svärdet. Och landet Nan nämns.
    skymtat ett snirkligt, elegant och vackert mönster i den kalla metallen. Det såg nästan ut som det rörde sig, som vågorna i havet. Hade det inte varit för blodet som droppade från det ner på tröskeln. Ah, du besjälar nästan svärdet och man anar vad som ska hända.
    (om hon minns rätt hade hon och Ina varit i färd med att duka av bordet efter kvällsmålet), Du behöver inte ha parentes när du skriver hennes inre tankar.
    Bra att du drar ut på det hela, vi får lite mer beskrivning av mannen och även hur hon tänker på lillasyster.
    Sen kommer pappan ut och mannen dräper honom. Men frågar efter en man. Man förstår att mannen och fadern har nåt emellan sig som inte döttrarna vet om.
    Så kommer lite mer dramatik, men scenen slutar med att mannen blir avbruten av något som händer på gården.
    Det är spännande skrivet, en slags fantasysaga. Du har ett något gammaldags språk som förstärker detta. Jag tror att du skulle kunna förtäta en aning, alltså stryka en del, då kan det bli ännu mera spännande. Men om det är en del av en berättelse som du håller på med så gör inte det ännu utan fortsätt och skriv på. Det ska bli jättespännande att följa med på resan. Det är en annan värld du håller på att bygga upp. När du är klar med hela texten går du igenom den igen.

  2. Om det inte var så att jag har en stark motvilja mot blodiga berättelser hade jag förmodligen tyckt att den var spännande. Nu stöter den bort mig. Även om jag inte fått veta bakgrund eller orsak, så vadå? Bryr mig inte.
    Vill ändå veta mer om dig och din systers utveckling efter den här händelsen.

  3. Rafflande början! Beskrivningen av svärdet förstärker känslan av skräck.
    Man förstår att händelsen inträffar längre tillbaka i tiden. Bra flyt i berättandet.
    ”Blod från munnen, blod på golvet, mer blod på svärdet. Så mycket blod. Rött och klart som en ros”,
    Det känns och luktar, jämförelsen med en ros blir en otäck kontrast det det hemska som hänt!
    Känns som början på en bok kanske en deckare..

  4. Dramatisk historia verkligen! Tempuset du använder i början för att skapa förväntning tycker jag är spännande. Framtiden etableras i nutiden. ”Om jag hade vetat att skulle jag ha…” typ. Man förstår att nåt kommer att hända som kommer slå sönder det du beskriver i början. fantasy-formen kommer lite som en överraskning. Miljöbeskrivningen i början funkar bra som en realistisk beskrivning men du skulle kunna redan där skapa en annan värld som den du beskriver senare i familjens hus. Man blir nyfiken på vad som kommer hända med de två flickorna. Man förstår att de lever i en orolig tid.

  5. Spännande läsning! Jag gillar dina gestaltningar som gör att man får bilder framför sig. Man vill ta sig igenom berättelse och veta mer. Jag gör en koppling till Hunger games. Jag tycker också att du kan ta bort parenteserna och ha lite fler stycken skulle också göra det mer luftigt.

  6. Jag tänker att det är en historisk äventyrsroman i främmande land, eller kanske en saga i en påhittad värld? Du fångar miljön så fint direkt med havet, vildrosor och hästar, och jag får en tydlig bild av den ansvarstagande mer allvarsamma storasystern och den mer spontana energiska lillasystern. Du får fram saknaden hos Elvira efter lillasystern t.ex. genom beskrivningen av hur stolt hon brukade vara över henne.

    På ett par ställen hänger textflödet inte riktigt ihop och jag stoppas upp i läsandet. Ett sådant ställe är när du skriver att ”om hon hade vetat” hade hon ”memorerat mer än så” – mer än vad frågar jag mig? Läsaren vet ju inte ännu vad hon memorerat….
    Ett annat ställe är när du i första stycket skriver att hon på sin väg från stallet ”hade” hejdat sig och sedan fortsätter det med ”Men istället hade hon….”. Det blev lite förvirrande att först få veta att hon gjort något, och sedan läsa ”men i stället hade hon”. Det behöver nog vara en annan form på första meningen, typ: i vanliga fall hade hon…. men nu… Då skulle läsaren inte fastna, tänker jag.

    Två andra språkliga funderingar jag har är dels att du upprepade ”Hade hon vetat” två gånger ganska nära varandra, men inte tillräckligt nära för att skapa en slags upprepningens effekt, dels studsade jag lite på ordet ”utklassat” när du beskriver hur främlingen dödar fadern. Det låter som ett för modernt ord för denna miljö och tid, och lite för positivt att använda i ett sådant hemskt sammanhang, tycker jag.

    Sammanfattningsvis tycker jag det var en spännande inledning på en äventyrsroman (tror jag) med mustigt och intresseväckande innehåll redan från sida 1, och med lite tillslipning här och var för läsningsflödets skull, blir det en riktig kioskvältare, tänker jag.

  7. Man förs direkt in i en väldigt spännande handling utan att riktigt veta vad det handlar om. Smart! Bra miljöbeskrivningar, t ex svärdet. Man vill kasta sig över kapitel 2.

  8. Hej! Jag tycker det var jättebra skrivet, spännande och tydligt. Det enda jag tror är att du skulle utelämna paranteserna. Ser fram emot fortsättningen:-)

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.