Karolina K 5 text

Mitt hjärta brinner

Snöstormen yrde. Grantoppar vek sig och vinden tjöt som en flock vargar. Snödrivorna växte sig höga på vägen, även här där skogen låg tät över berget. Ingen vettig människa gav sig ut i detta oväder. Men Flickan som stretade genom drivorna var ingen vanlig flicka. Hennes brännande blick skrämde människorna i byn. Det var som att hon kunde se rakt in i deras själar och se deras innersta tankar. Rädda för att bli avslöjade slog de ner blicken och ökade stegen om de mötte henne. En del brukande till och med vända om. Flickan tog ingen notis om detta. Hon såg bortom det. Hon såg vad hon behövde göra.

Lika obrydd över människorna som frös ut henne var hon av den vassa snön som skar in i hennes kinder. Hennes ögon glödde. Innerligt och starkare än någonsin. Tjocka mörka lockar som lossnat från flätan dansade i vinden runt ansiktet, där dragen var lugna och läpparna sammanbitna. Plötsligt stannade Flickan.
”Jag vet att du är där. Visa dig!” Hennes röst var lugn och bestämd. Hon förväntade sig att bli åtlydd.
Ur snödimman framför henne formade sig en väldig skugga. Den tog form av en man med breda axlar och isande blick.
”Det slutar här” fortsatte hon, fortfarande lugn. ”Stormen du driver ska mojna och istäcket du lagt över dessa skogar ska släppa.”
Hon fick endast tillbaka ett skrockande skratt, djupt och mullrande som en snölavin. ”Varför skulle jag lyssna på dig? En flicka som inte ens har vett att ta på sig vare sig mössa eller vantar fast vinden är full av is. Till och med den härdigaste vargen har tagit skydd i sin lya. Du Vettlösa Flicka! Jag märker nog att en viss kraft glöder hos dig. Den ledde dig till mig men tro inte att det är mer än så! För glöd är ingenting mot min storm. Den har jag drivit i ändlösa tider långt före det att dina veka händer såg ljuset för första gången och över otaliga marker långt bortom din ynkliga skog. Så vik undan och tror inte att du kan stoppa mig!”
Till detta sa Flickan inte ett ord. Hon klev istället framåt mot den kalla Mannen. Hon lyfte sakta upp sin bara hand. Till slut stod hon alldeles framför honom och hon satte sin hand mot hans bröst.
”Jag inte bara glöder”, sa hon samtidigt som hon tittade upp och mötte hans blå ögon med sina bärnstensfärgade. ”Mitt hjärta brinner! Det brinner med lågor häftigare än den vildaste skogsbranden och med en värme hetare än i en smeds ässja. Du Frusna Man, som har glömt bort hur det är att känna, som driver bort allt liv! Känn hur mitt hjärta brinner och hur det smälter istapparna som skär in i ditt.”
Och med dem orden började ett ljus sprida sig från hennes hand och ut över hans bröst. Ett fräsande ljud hördes när eld mötte is och ånga reste sig mellan deras blickar. Den Frusna Mannens ansikte förvred sig i en grimas. Tjutet i vinden blev allt högre och övergick i ett skrik, fyllt av smärta. Han grep tag om Flickans arm och frost spred sig från hans grepp. Snön yrde allt intensivare runt dem. Flickan flämtade till och vacklade ett steg bakåt. Hon kunde känna hans smärta som väcktes till liv när hans mur av is smälte runt honom. Hans desperata längtan efter att få frysa världen spred sig med frosten upp över hennes arm. Han gjorde allt för att få slippa känna hur smärtsamt det var att leva. Men hon stretade alltjämt emot. Hon koncentrerade sig och såg djupare in i Mannens frusna inre. Det var dit hon måste nå.

Hon såg en pojke som precis som hon föddes med en kraft han inte valt själv. Han fick ta emot människors rädsla och fruktan för det de inte förstod sig på. Det högg till inom Flickan. Hon visste mycket väl hur det kändes. Hon brukade låtsats som att det inte var något hon brydde sig om. Blickarna, skvallret, ensamheten. Den bedövande kylan tog ett grepp om hennes hals, tråcklade sig ner längs med ryggraden. Hennes flämtande andetag fick Mannen att le segervisst. Flickans ben sviktade men hon fortsatte envist att se djupare.

Pojken var nu äldre, en ung man, stolt och stilig. Härdad av sin uppväxt men fortfarande hoppfull. Det var då Flickan såg henne. Hon var vacker, med böljande gyllene lockar och ett lekande skratt. Han älskade henne. Delade allt med henne. En ny smärta högg till i Flickans bröst. Hon såg sveket. Det lekande skrattet byttes ut till ett skrockande. Hon hade förrått honom, kallat honom ett monster och lett snett när byborna hade bundit honom vid trädet och tänt eld. Hon hade övergivit all kärlek.

Tårar rann nu ner för Flickans kinder. Hennes läppar var blåa och istappar höll de mörka lockarna gisslan. Ljuset från hennes hand veknade och glöden i hennes ögon blev svagare för varje tår som lämnande dem. Den smärta hon trodde hon hade gjort till aska hade fått nytt liv. Men nu pyrde det inom henne och brände hål i hennes själ. Bortbytning. Ordet klingade beskt i minnet, droppade av svek. Frosten började sprida sig inåt mot hennes hjärta. Hon nästan välkomnade det. Det kändes enklare att låta kylan släcka smärtan som nu fyllde henne.
”Du förstår nu, Flicka! Människorna är inte att lita på. Allt de för med sig är svek och tårar. De bry sig inte om sådana som oss. De är själviska varelser, små och ynkliga! Oförmögna att se bortom sina egna själlösa liv och snabba att döma de som inte passar in. Min storm är en välsignelse! Jag ger dem ett skonsamt slut på ett meningslöst liv. Så vik hädan, du Flicka av Elden! Eller dela deras öde!”
Men Mannens kalla ord tände något inom Flickan. Hon blev påmind om sitt syfte här i skogen, för vilka hon stred för och den framtid hon sett. Det här var inte deras öde. Hon slöt ögonen och slog upp dem igen med förnyad kraft, de brann, innerligare och hetare än vad Mannen någonsin kunnat ana.  
”De må vara många ting! Men de som lever här i denna skog är inte skyldiga för det svek du genomlevt. De är endast skyldiga för att vara rädda. Men det är även du, Man av Snö och Is! Rädd för att känna, rädd för att bli sårad. Du har frusit ditt hjärta i rädsla. Jag tänker inte ge vika! Jag ska väcka dig till liv igen!”

Nu var det Mannens tur att vackla. Hennes hand mot hans bröst började åter glöda. Han gav ifrån ett vrål som ekade mellan bergen och utlöste laviner som störtade ner ifrån branterna och fick marken att skaka. Flickans värme och glöd härjade genom hans kropp. Starkt och envist. Han kände den kärlek som födde hennes eld. Han såg Skogsvaktaren som hittat Flickan övergiven i skogen och den kärlek han och hans fru gett henne. Han såg två andra flickor, de som Flickan hade vuxit upp med och kallat systrar. Den frusna Mannens skal av is började spricka. Vattendroppar rann nerför hans kropp och bildade en pöl runt hans fötter. Hade inte han också känt sådan kärlek en gång i tiden? Ett svagt minne började ta form. En mor och far. En syster som vaggade honom till sömns. Han föll ner på ett knä och kunde känna den sista istappen smälta och lämna hans bröst. Han visste med ens att det var försent, allt var smält, århundrande med kyla bortjagat. Med en suck kollapsade han.

Vinden tystnade och de mörka molnen skingrades. På vägen i skogen satt nu Flickan med Mannen i sin famn. Det töade och grön mossa tittade fram genom hål i snötäcket. Mannen darrade, för första gången på länge frös han. Han släppte Flickans arm och slöt sina armar kring hennes midja. Ansiktet gömde han i hennes fläta och hals. Hon smekte den sista frosten ur hans hår.
”Jag vet, jag vet” Hon vaggade honom långsamt i takt med att bäcken åter började porla och fåglarna försiktigt prövade att ta ton igen. Som om de sa varandra: Jag har klarat mig, och du? Jag med, vingarna börjar få liv igen.
  

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. En mycket fin skildring och faktiskt påminnelse om att vi alla har ett förflutet, att vi från början var små barn, unga och hur livet kan förändra oss. Underbar berättelse om förståelse, kärlek och respekt. Får mig att tänka på uttrycket ”var snäll mot andra, du vet inte vad de går igenom i sina liv”. Älskar din fantasifyllda berättelse. Bra gestaltning och dialog!

  2. En riktig kärlekssaga skrivet i Den allvetande berättarens perspektiv med ett något högtidligt och lite gammaldags språk som förhöjer stämningen. Du använder liknelser (vinden tjöt som en flock vargar, ett skrockande skratt, djupt och mullrande som en snölavin). Du har en klassisk dramaturgi. Kontraster. (kyla-hetta, ond-god) Till slut vinner kärleken och det onda förgörs. Du väver dessförinnan in berättelsen om de två barnen med speciella egenskaper där den goda Flickan en gång förrådde Pojken. Det finns onödiga förstärkningsord och utfyllnadsord som jag tycker du ska ta bort. Förtäta och stryk ner en del så blir den mer genombearbetad.

  3. Så vackert om utanförskap och längtan efter att vara som andra i fantasy-form som den passar utmärkt till. Du skapar stor dramatik och förväntan redan från början genom t.ex: ”Flickan tog ingen notis om detta. Hon såg bortom det. Hon såg vad hon behövde göra.” Ett retoriskt grepp som väcker nyfikenhet. Jag skulle vilja efterlysa lite mer rytm i texten. Den är lite överlastad med all möjliga detaljer som hela tiden håller dramatiken på en hög nivå. Motsägelsefullt så försvagas spänningen då. Man måste kunna öka. Du kunde överväga att lugna ner ibland så det dramatiska får komma fram tydligare i vissa stycken. Jag tror att den skulle bli mer verksam då. Inget av innehållet skulle ändå gå förlorat.

  4. Kampen mellan de onda och goda är en del av de tankar jag får.
    Jesus som möter människorna, David och Goliat liknelserna kan vara många, det är väl just det som gör din berättelse så spännande. Krafter som möts och kämpar mot varandra. Så målande beskrivet att man fångas in i berättelsen/sagan. Love it!

  5. Är detta en s.k.allegori för kärlekens stormar? Alltså något svulstigt bildligt som möter i texten och som kunde tolkas till något konkret, alldagligt, såsom relationstrassel. Ett sätt att med omskrivningar skriva om det som är väldigt svårt.
    Det skulle också kunna handla som drömmaskineriets märkliga, svårtolkade stämningar och gestalter som vi möter sovande om natten. Bilderna pockar på tolkningar känner jag, ändå får jag inte riktigt klart mönstret.
    Jag gillar det här, även om jag inte direkt förstår meningen med allt det som sker. Filmiskt är det, som Diana skriver och då är frågan: Vad slags film får vi då?

  6. Den mustiga, härliga sagan har blivit längre. Tyckte att den förra varianten var något bättre, lagom lång med höjdpunkten precis rätt. Det nya kanske kan platsa i ett annat kapitel?
    Men fint med barnet som smälter fram längst inifrån hos mannen.

  7. Dramatik till tusen! Mycket målande beskrivet.
    Naturfenomen kokas ner till en kärleksrelation mellan man och kvinna. Tvekar om jag tycker att det är en engagerande liknelse eller en banal kärlekshistoria.
    Med ryckande och bra flyt i texten. Kan leva mig in i hur det känns att vara ute i snöstormen – det vill man inte vara med om. Kopplingen mellan is och eld är spännande – oförenliga element både materiellt och mentalt. Ett metafysiskt dilemma?

  8. Du har många mustiga och vackra formuleringar som passar denna saga sagolikt väl. Som t.ex., vilket jag tror jag skrev tidigare, ”Tjocka mörka lockar som lossnat från flätan dansade i vinden runt ansiktet, där dragen var lugna och läpparna sammanbitna.” och nu ännu fler i det nya partiet ”Den bedövande kylan tog ett grepp om hennes hals, tråcklade sig ner längs med ryggraden.” eller ”Tårar rann nu ner för Flickans kinder. Hennes läppar var blåa och istappar höll de mörka lockarna gisslan. Ljuset från hennes hand veknade och glöden i hennes ögon blev svagare för varje tår som lämnande dem.” Som läsare förflyttas jag helt in i denna sagovärld genom dessa kraftfulla och målande beskrivningar.
    Jag tänkte när jag läste att det eventuellt märks att den första delen är mer gediget genomarbetad än det nya du lagt till? Ursprungsversionen flöt på i läsningen som ett ymnigt vattenfall, medan de nya delarna hade små – och jag menar små – fördämningar här och var. Jag fastnade t.ex i:
    ”Till detta sa Flickan inte ett ord.” Jag tänker att man ”lägger till” något, att ”säga till” betyder ju något annat? Kanske kunde vinna på en omformulering?
    eller
    ”…inte skyldiga för det svek du genomlevt. De är endast skyldiga för att vara rädda.” Jag tänker ”…inte skyldiga till det svek….. Det enda de är skyldiga till är att vara rädda.” Så lite filande här och där i de nya partierna skulle vara bra, men sammanfattningsvis är den här sagan helt fantastisk tycker jag.

  9. Fint avsnitt av din berättelse! Du beskriver och gestaltar omgivningarna så att man känner kylan och glöden. Jag gillade skrivgreppet att man vi ta ta del av vad som hade hänt karaktärerna. ”Hon såg en pojke som precis som hon föddes med en kraft han inte valt själv. Han fick ta emot människors rädsla och fruktan för det de inte förstod sig på. Det högg till inom Flickan. Hon visste mycket väl hur det kändes. Hon brukade låtsats som att det inte var något hon brydde sig om. Blickarna, skvallret, ensamheten. Den bedövande kylan tog ett grepp om hennes hals, tråcklade sig ner längs med ryggraden. Hennes flämtande andetag fick Mannen att le segervisst. Flickans ben sviktade men hon fortsatte envist att se djupare.” Det känns som det här är texten skulle göras i väldigt bra som film.
    Du har även ett bra driv i berättandet.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.