Karolina K 4 text

Mitt hjärta brinner

Snöstormen yrde med fullaste kraft. Grantoppar vek sig och vinden tjöt som en flock vargar. Snödrivorna växte sig höga på vägen, även här där skogen låg tät över berget. Ingen vettig människa gav sig ut i detta oväder. Man gjorde bäst i att kura ihop sig i stugan framför elden. Men Flickan som stretade genom drivorna var ingen vanlig flicka. Inte om man frågade människorna i stugorna. Hennes brännande blick brukade skrämma dem. Det var som att hon kunde se rakt in i deras själar och se deras innersta tankar. Rädda för att bli avslöjade slog de ner blicken och ökade stegen om de mötte henne i byn. En del brukande till och med vända om eller korsa gatan. Flickan tog ingen notis om detta. Hon var van. Hon såg bortom det. Hon såg vad hon behövde göra.

Lika obrydd över människorna som frös ut henne var hon av den vassa snön som skar in i hennes kinder. För henne var det endast som ett lätt sommarregn. Hennes ögon glödde. Innerligt och starkare än någonsin. Tjocka mörka lockar som lossnat från flätan dansade i vinden runt ansiktet, där dragen var lugna och läpparna sammanbitna. Plötsligt stannade Flickan.
”Jag vet att du är där. Visa dig!” Hennes röst var lugn och bestämd. Hon förväntade sig att bli åtlydd.
Ur snödimman framför henne formade sig en väldig skugga. Den tog form av en man med breda axlar och isande blick.
”Det slutar här” fortsatte hon, fortfarande lugn. ”Stormen du driver ska mojna och istäcket du lagt över dessa skogar ska släppa.”
Hon fick endast tillbaka ett skrockande skratt. Djupt och mullrande som en snölavin. ”Varför skulle jag lyssna på dig? En flicka som inte ens har vett att ta på sig vare sig mössa eller vantar fast vinden är full av is. Till och med den härdigaste vargen har tagit skydd i sin lya. Du Vettlösa Flicka! Jag märker nog att en viss kraft glöder hos dig. Den ledde dig till mig men tro inte att det är mer än så! För glöd är ingenting mot min storm. Den har jag drivit i ändlösa tider långt före det att dina veka händer såg ljuset för första gången och över otaliga marker långt bortom din ynkliga skog. Så vik undan och tror inte att du kan stoppa mig!”
Till detta sa Flickan inte ett ord. Hon tog istället ett kliv framåt mot den kalla Mannen. Hon lyfte sakta upp sin bara hand. Hon tog ytterligare några bestämda steg genom den nu midjehöga snön. Till slut stod hon alldeles framför honom och hon satte sin hand mot hans bröst.
”Jag inte bara glöder”, sa hon samtidigt som hon tittade upp och mötte hans blå ögon med sina bärnstensfärgade. ”Mitt hjärta brinner! Det brinner med lågor häftigare än den vildaste skogsbranden och med en värme hetare än i en smeds ässja. Du Frusna Man, som har glömt bort hur det är att känna, som driver bort allt liv! Känn hur mitt hjärta brinner och hur det smälter istapparna som skär in i ditt.”
Och med dem orden började ett ljus sprida sig från hennes hand och ut över hans bröst. Ett fräsande ljud hördes när eld mötte is och ånga reste sig mellan deras blickar. Den Frusna Mannens ansikte förvred sig i en grimas. Tjutet i vinden blev allt högre och övergick i ett skrik; hjärtskärande och fyllt av smärta. Han grep tag om Flickans arm och frost spred sig från hans grepp. Snön yrde allt intensivare runt dem. Flickan flämtade till och vacklade ett steg bakåt. Hon kunde känna hans smärta som väcktes till liv när hans mur av is smälte runt honom, och hon kunde känna hans desperata längtan efter att få täcka världen i snö och is, allt för att få glömma hur smärtsamt det var att leva. Hon kände hur frosten spred sig upp över hennes arm. Flickans hud knottrade sig och hon började tappa känseln i fingrarna. Men hon stretade alltjämt emot. Hon koncentrerade sig och såg djupare in i Mannens frusna inre. Det var dit hon måste nå. Hon såg en pojke som precis som hon föddes med en kraft han inte valt själv. Med ett öde som mottagare för människors rädsla och fruktan för det de inte förstod sig på. Det väckte en smärta inom Flickan. Hon visste mycket väl hur det kändes. Hon brukades låtsats som att det inte var något hon brydde sig om. Blickarna, skvallret, ensamheten. Den bedövande kylan tog ett grepp om hennes hals, tråcklade sig ner längs med ryggraden. Hennes flämtande andetag fick Mannen att le. Flickans ben sviktade men hon fortsatte envist att se djupare. Pojken var nu äldre, en ung man, stolt och stilig. Härdad av sin uppväxt men fortfarande hoppfull. Hoppfull om att framtiden var ljus, glänsande som is i solsken. Det var då Flickan såg henne. Hon var vacker, med böljande lockar och ett lekande skratt. Flickan såg hur mycket hon hade betytt för Mannen. Hur han älskat henne, öppnat upp sig och visat vem han var, hans kraft, hoppfull om att hans öde skulle vara med henne. En ny smärta högg till i Flickans bröst. Hon såg sveket. Det lekande skrattet som byttes ut till ett skrockande. Hon hade förrått honom och berättat allt för byborna, kallat honom ett monster och lett snett när de hade bundit honom vid trädet och tänt eld. Hon hade övergivit all kärlek. Låtit rädslan och hatet ta över.

Tårar rann ner för Flickans kinder. Hennes läppar var blåa och istappar hade formats i hennes fläta. Ljuset från hennes hand veknade och glöden i hennes ögon blev svagare för varje tår som lämnande dem. Genom att öppna upp Mannens smärta hade Flickan även öppnat upp sin egen. Den hon trodde hon hade gjort till aska. Men den hade fått nytt liv. Minnet av föräldrarna som svek, lämnade henne i skogen som en bortbytning, började pyra inom henne och brände hennes själ. Frosten började sprida sig inåt mot hennes hjärta. Hon nästan välkomnade det. Det kändes enklare att låta kylan släcka smärtan som nu fyllde hennes hjärta.
”Du förstår nu, Flicka! Människorna är inte att lita på. Allt de för med sig är svek och tårar. De bry sig inte om sådana som oss. De är själviska varelser, små och ynkliga! Oförmögna att se bortom sina egna själlösa liv och snabba att döma de som inte passar in i det. Min storm är en välsignelse! Jag ger dem ett skonsamt slut på ett meningslöst liv och räddar deras nästa offer. Så vik hädan, du Flicka av Elden! Eller dela deras öde!”
Men Mannens kalla ord fick Flickans hjärta att åter brinna, nu än mer häftigt. Hon blev påmind om sitt syfte här i skogen, för vilka hon stred för och den framtid hon sett. Det här var inte deras öde. Hon slöt ögonen och när hon slog upp dem igen flammade de med solens styrka.
”De må vara många ting! Men de som lever här i denna skog är inte skyldiga för det svek du genomlevt. De är endast skyldiga för att vara rädda. Men det är även du, Man av Snö och Is! Rädd för att känna, rädd för att bli sårad. Du har frusit ditt hjärta i rädsla. Jag tänker inte ge vika! Jag ska väcka dig till liv igen!”
Nu var det Mannens tur att vackla. Han var inte beredd på en sådan kraft. Hennes hand mot hans bröst började åter glöda. Han gav ifrån ett vrål som ekade mellan bergen och utlöste häftiga laviner som störtade ner ifrån branterna och fick marken att skaka. Flickans värme och glöd härjade genom hans kropp. Starkt och envist. Han kände den kärlek som födde hennes eld. Som gav henne hopp, som förhindrade hatet att slå rot. Han såg Skogsvaktaren som hittat Flickan i skogen. Han såg den kärlek han och hans fru gett henne. Han såg två andra flickor, de som Flickan hade vuxit upp med och kallat systrar. Den frusna Mannens skal av is började spricka. Vattendroppar rann nerför hans kropp och bildade en pöl runt hans fötter. Hade inte han också känt sådan kärlek en gång i tiden? Ett svagt minne började tina fram. En mor och far. En syster som vaggade honom till sömns. Han föll ner på ett knä och kunde känna den sista istappen smälta och lämna hans bröst. Han visste med ens att det var försent, allt var smält, århundrande med kyla bortjagat. Med en suck kollapsade han.

Vinden tystnade och de mörka molnen skingrades. På vägen i skogen satt nu Flickan med Mannen i sin famn. Det töade och grön mossa tittade fram genom hål i snötäcket. Mannen darrade, för första gången på länge frös han. Han släppte Flickans arm och slöt sina armar kring hennes midja. Ansiktet gömde han i hennes fläta och hals. Hon smekte den sista frosten ur hans hår.
”Jag vet, det gör ont att leva”, viskade hon. ”Men jag ska värma dig, precis som du ska skänka mig svalka, och tillsammans lindrar vi smärtan.” Mannen såg upp mot Flickan. Deras blickar möttes igen. Glädje fyllde hans hjärta och hans ögon glänste, som is i solsken.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande


  

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

7 Comments

  1. Fantastiskt berättelse! Gott och ont i en häftig växelverkan. Texten osade energi och mycket bra med dina gestaltningarna. Det var som att man i texten kände värmen , kylan, ilskan och kärleken. Häftigt!

  2. I den här texten hamnar man i operans värld. Fantasteriet, de svulstiga känsloutbrotten, och askan om harmoni i slutscenen, oavsett om aktörerna fortfarande är i livet. Jag är imponerad över den frenesi varmed ont och gott gestaltas i Skogen med Flickan och Mannen. Vad handlar det om, kan fråga sig? Men det behövs nog inget svar. Fantasy skriver någon, ja kanske det.

  3. Snacka om perfekt gestaltning! Allt det där om vinden, kylan och värmen samt beskrivning av ismannen och eldkvinnan. Hur människor som är annorlunda stöts bort ur gemenskapen. Vilken spännande, härlig historia om kärlek och hat, vilken superb symbolik. Riktigt spännande! Gillade slutet – det lyckliga. Hur kärleken och förlåtelsen övervinner allt:-) Perfekt story även för barn.

  4. WOW! Fantastisk berättelse med så många bottnar. Starka urkrafter som mötts och utkämpar strider.
    Värme – kyla
    Man-kvinna
    Onda-goda
    Styrka-svaghet
    Kärlek – hat
    Masker-nakenhet
    Utsatthet- trygghet
    Kämpa -ge upp, kanske finns ännu fler bottnar, kan även tänka in klimatkamp. Blev väldigt berörd!

  5. En fullfjädrad fantasy med gott besegrar det onda temat. Metaforer med is och värme som symboler för dessa. Du låter berättelsen åka slalom mellan olika händelser med tillbakablickar och nuet ihopvävda. Det fungerar, man hänger med. och så slutar det nog lyckligt, tror jag eller? Inte helt säkert kanske?

  6. Jag känner igen den, haha. Gillade den väldigt i somras och det gör jag nu med. Påminner, kanske jag sa då med, om sagan där vinden och solen skulle tävla om vem som snabbast kunde få av folket ytterrockarna. Men denna är mycket mäktigare. Du personifierar de två makterna på ett kraftfullt sätt. Jag tänker att det på ett ytligt plan är våren och vintern det handlar om. Men det är mycket mer än så med dessa två makter, det är också det godas kamp mot det onda, eller hatets kamp mot kärleken. Den känns episk när kärleken lyckas smälta hatet och människan bakom vågar visa sig i all sin sårbarhet. ”Han släppte Flickans arm och slöt sina armar kring hennes midja. Ansiktet gömde han i hennes fläta och hals. Hon smekte den sista frosten ur hans hår.
    ”Jag vet, det gör ont att leva”, viskade hon. ”Men jag ska värma dig, precis som du ska skänka mig svalka, och tillsammans lindrar vi smärtan.” Sensmoralen är vacker och evig, men har klätts i ny skepnad.
    Du manar fram fina bilder och stämningar. Tycker t.ex. mycket om dessa rader som skapar mycket känsla med snabba penseldrag: ”Rädda för att bli avslöjade slog de ner blicken och ökade stegen om de mötte henne i byn.” eller ”Tjocka mörka lockar som lossnat från flätan dansade i vinden runt ansiktet, där dragen var lugna och läpparna sammanbitna. ”
    Jag tror att den kanske kunde kortas/förtätas en anings lite. Då skulle den kunna få ännu mer driv och kunna tävla med de mest läsa sagorna i världen.

  7. Oj, oj oj vilken härlig berättelse. Hur du bygger upp spänningen. Kampen mellan eld och is. Jag tycker den andas självaste Selma Lagerlöfs mustiga berättande.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.