Ingvors 3 text

EN dag.. som var vacker

Dörrklockan pinglade, jag stod utanför den stängda dörren till min mors lägenhet. Tankarna snurrade, vad var det hon ville? Vad var det som kändes så viktigt att jag var tvungen att komma just idag? Mamma med sina dryga 90 år var fortfarande klar i huvudet men hennes kropp förändras snabbt, sedan hon blivit ensam efter pappas död. Det var nog egentligen inte sorgen över sin man, min pappa, den sorgen hade hon bearbetat eller rättare sagt hanterat under de senaste 30 år. Det som satt spår i kroppen var nog snarare ensamheten och vetskapen om att hon nu befann sig i livets slutskede. Det smärtsamma när kroppen vissnar och det tidigare självklara, att kroppen lyder – inte längre fungerade.  Mamma som alltid varit välklädd hade en utpräglad känsla för kvaliteé och stil, hon var noga med sitt utseende. Det blev ytterligare en förlust när hon inte hade förmåga, eller för den delen ork att klä upp sig, eller handla kläder. Synen hade också försämrats mycket både pga starr och en ögonsjukdom.  Ett till plingande av dörrklockan, hon hör dåligt och vägrar använda hörapparaten vilket innebär att alla samtal förs halvskrikande av oss runtomkring henne                                                                                                                                                Nu hör jag hennes försiktiga toffelsteg hon var rädd att snubbla igen, fumlandet med dörrlåset, rasslandet av draperiet som drogs åt sidan.

”Hej, va bra att du kunde komma”, blev hälsningsfrasen. Vi hade för längesedan slutat kramas, mamma hade aldrig gillat kroppskontakt och jag hade inte längre det behovet när det gällde henne.

”Hej, ja jag  förstod att det var nåt viktigt du ville så jag åkte lite tidigare från jobbet”!

”Jahaja men det hade du inte behövt”. Jag hade förstått att mamma var stolt över mitt i hennes ögon lyckade arbetsliv, vilket hon aldrig skulle säga till mig. Fick känsla av att hon i detta läge ångrade att hon fått mig att tro att det var så bråttom, arbetet var ju trots allt viktigare än hennes behov, så tror jag hon tänkte. Eftersom jag av erfarenhet lärt mig att inte ifrågasätta henne, det skulle bara resultera i ändlösa meningslösa diskussioner där hon alltid måste få sista ordet, lät jag repliken vara obesvarad.

”Va var det du ville”?

”Jo jag tänkte att vi skulle titta igenom mina smycken, dina systrar har fått en del och nu är det en ring som jag tror skulle passa dig som har smalare fingrar. Kan du ta fram skrinet, det ligger i där i ovanskåpet”?  Stolen för att nå upp till skåpet var redan framställd, hon hade gott om tid nu och hade förberett den viktiga stunden.

Jag tog ned det gamla träskrinet med vackert utsirade dalamotiv.

”Justja så var det nyckeln, den ska passa in i de två små hålen på sidan, jag ser för dåligt, kan du hjälpa mig”?

Efter lite pillande med nyckeln öppnades skrinet. Där fanns hennes minnen – smyckesminnen. Hon förlorade sig snart i berättelser om hur fått, köpt, och i vilket sammanhang hon använt de olika halsbanden, ringarna och de få örhängena. Det blev berättelser från tulpanresan i Holland, det antika Grekland, trösteresan till Paris, besöket hos vänner i London, de olika bjudningarna och festerna, ofta kopplat till min fars arbete. Jag lyssnade tålmodigt en del berättelser var välbekanta efter att de blivit berättade i många år, andra var nya och mer intressanta.

Slutligen kom vi till RINGEN. Mamma tog varsamt upp den lilla guldringen nästan som om hon brände sig på den, så full av starka minnen var den. Det var en utsökt vacker röd rubin kantad med små diamanter. Nu blev hon alldeles tyst och stilla.

Hon andades tungt och djupt var märkbart berörd,.

Det var som om hon tog sats för att skaka av sig känslorna.

Med grumlig röst sa hon,

”Det var den här, jag tror den skulle passa dig”.  Det gjorde den, var tom lite för stor.

”Va fin den är”!

”Mmmmm”… mamma var tyst, hennes tidigare ivrigt berättande var som bortblåst.

Tystnaden fyllde rummet. Jag väntade, ville ge henne tid att hitta ut från alla känslominnen.

”Vill du säga nåt om ringen”? sa jag mjukt och försiktigt.

Hon drog ett djupt andetag suckade till.

”Jaaa… ”hon drog på svaret. ”Det var längesedan jag fick den…faktiskt för mer än 70 år sedan”.  Ett litet nervöst skratt skvallrade om att hon ville vinna lite tid, som för att hitta tillbaka till sin vanliga röst.

”Ja det var länge sedan, kommer du ihåg hur det var då, när du fick den”?

”Om.. jag minns det som igår! Jag hade sett ringen i ett skyltfönster och blev alldeles förälskad i den. Jag var inte van att ha mycket pengar så att köpa den fanns inte ens i tankarna- den var väldigt dyr, men så vacker. Varje gång när jag gick förbi skyltfönstret stannade jag och beundrade den”.

”Så kom den där dagen som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Det var på våren, din pappa och jag var så kära vi hade inte känt varandra så länge, men allt kändes så rätt och underbart. Vi var ute och promenerade, solen var på väg att gå ner allt var så vackert och jag svävade på moln, det var fantastiskt. Vi satte oss tätt intill varandra på en bänk, Carl vred på huvudet, tittade kärleksfullt på mig” . Nu försvann hon in i minnena av kvällen, anletsdragen som på senare år hårdnat, mjuknade några tårar rann nedför kinderna. ”Sen sa han…..å så tog han upp en liten vacker sammetsask, i den fanns ringen.                                                                                                                                                           Vet du, det var den bästa dagen i mitt liv”!

”Men allt det där var ju innan…”

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

10 Comments

  1. En berättelse bestående av en scen där en dotter kommer hem till sin åldrande mamma. En text med sorgsen ömsint känsla. Livet i sitt slutskede. Du börjar med att jaget står utanför dörren och ringer på. Sen kommer bakgrund och lite mer allmänt om åldrande. Sen är vi tillbaka. Detaljer som rasslande draperi och hasande toffelsteg förflyttar oss rätt in i lägenheten. En liten dialog med information och tankar emellan. Det är lätt att följa med i texten även om informationen till en del kan förtätas (förkortas). Men vi är med i scenen hela tiden.
    Så kommer mamman till Ringen som jaget ska få och med det en berättelse om kärleken till pappan. Fint! Du avslutar med en suverän avslutning.

  2. Den här texten är så levande därför att dialogen är så välgjord. Relationer växer fram genom hur folk pratar med varandra. Här finns också en fortsättning: ”Men det där var ju allt innan…” Man blir spänd på vad som döljer sig. Ringen verkar vara nyckeln i historien, men den har kanske figurerat i fler händelser i livet, än bara den första förälskelsen?

  3. Jag blir uppmärksammad på att det finns gamla goda minnen som en människa aldrig glömmer. Fantastiskt att hon lyckats bevara ett minne av en ungdomsförälskelse. Hon hade säkert funnit tröst i den under ett långt äktenskap – inte dåligt – men kanske trist och mödosamt.
    Texten ger mig en påminnelse om att jag borde tänka till och gräva fram minnen av händelser under mitt långa liv. Bara för att reflektera och skapa en egen förståelse för varför allt blev som det blev.

  4. Fängslande berättelse som man vill ha mer av. Det känns som en början på en berättelse om vad som hade innan, om mammans kärleksdrama. Bra gestaltat av mamman som blir tagen av minnet av ringen.
    Gå igenom texten och sätt dit lite punkter och komman så blir det nog lite lättare att läsa och följa med. Annars mycket bra skrivet!

  5. Vilken fin historia, kunde se det framför mig hur hon kommer in till sin mamma. Hon som inte vill kramas men ändå verkar varm som person. Intressant med hennes minnen och mysigt när mamman sitter där och berättar för sin dotter om när hon var nykär. Jag blev sugen på att sätta in lite kommatecken i historien, men gillar din berättelse. Skulle kunna bli lite spännande eftersom slutet var ”allt det där var ju innan”. Innan vadå? Vad hade hänt efter det? Ser fram emot en spännande fortsättning, om det nu blir det förstås:-)

  6. En skildring som jag tror manga kan känna igen sig i. Att man har sin relation med en förälder som kanske inte rikitgt blev det man tänkt sig men att man skaffar sig ett förhållningssätt till varandra som fungerar. uppdelning av smycken är ju också en klassisk situation som kan ge upphov till en berättelse. Ting bär våra berättelser. Trösteresan till Paris. intressant. Vad hade hänt då? Det får vi aldrig veta. Jag tolkar det som att Carl är berättarens pappa men jag förstå inte sista meningen. Innan vad? Missförstår jag något?

  7. Beskriver fint hur det är att sitta och höra sin gamla mamma berätta om livet innan man själv fanns. Hos varje människa, även ens mamma, finns det hemligheter. Blir det en fortsättning?

  8. Vilken underbar inledning till en berättelse som jag vill läsa mer om! Dina beskrivningar av relationen mellan mor och dotter fångar in läsaren på ett fint sätt. Men du sätter ord på det outtalade på ett skickligt sätt som förstärker förståelsen av relationen. ””Hej, va bra att du kunde komma”, blev hälsningsfrasen. Vi hade för längesedan slutat kramas, mamma hade aldrig gillat kroppskontakt och jag hade inte längre det behovet när det gällde henne.”
    Vändningen i slutet gör en väldigt nyfiken och är en bra ”cliffhanger”.

  9. Man anar en släkthemlighet som nu avslöjas utan att det kanske egentligen var meningen. Titeln med betoning på ”en” antyder att författaren hyser en sorg i förhållande till sin mamma. Men det förstår man inte förrän på slutet. Vändningen blir överraskande. Allt bygger upp till att det ska bli något vackert, att något ska lagas mellan mor och dotter. Fin gestaltning av mamman med inte så många ord. T.ex. ” Nu hör jag hennes försiktiga toffelsteg hon var rädd att snubbla igen, fumlandet med dörrlåset, rasslandet av draperiet som drogs åt sidan. ”
    Dottern börjar mjukna, tror att mamman vill försonas genom ringen? ”Tystnaden fyllde rummet. Jag väntade, ville ge henne tid att hitta ut från alla känslominnen.” Så kommer antiklimax – det visade sig att den lyckligaste dagen mamman haft var med en man som inte var pappa till författaren? Och den ringen skulle hon få och för alltid bli påmind om det. Jag tror det kan bli en ännu starkare berättelse med något lite mer beskrivande på slutet, gestaltande av hur dottern reagerade innan hon kommer med sin replik, kanske? Inte mycket behövs, men det tog slut lite för fort kände jag, det var en så engagerande historia att den gärna fick fortsätta lite till.

    • En berättelse bestående av en scen där en dotter kommer hem till sin åldrande mamma. En text med sorgsen ömsint känsla. Livet i sitt slutskede. Du börjar med att jaget står utanför dörren och ringer på. Sen kommer bakgrund och lite mer allmänt om åldrande. Sen är vi tillbaka. Detaljer som rasslande draperi och hasande toffelsteg förflyttar oss rätt in i lägenheten. En liten dialog med information och tankar emellan. Det är lätt att följa med i texten även om informationen till en del kan förtätas (förkortas). Men vi är med i scenen hela tiden.
      Så kommer mamman till Ringen som jaget ska få och med det en berättelse om kärleken till pappan. Fint! Du avslutar med en suverän avslutning.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.