Elisabeths 2 text

Nytt och avslutande om min förhatlige granne                          

Jag funderade mycket på hur jag skulle komma vidare. Att förlåta kändes inte möjligt även om jag visste att det vore bäst för mig själv. Jag vill ju inte vara hämndlysten och fientlig. Men det är jag ju.

Att prata om mitt dilemma kändes ok. Jag tog chansen när jag var och handlade ägg och blommor hos Ebba på Halls handelsträdgård. Ebba är en öppensinnad person som jag kan tala med om allt. Hon fattade galoppen och lånade mig direkt en liten bok om att ”förlåta och bevara sitt hjärta”. Författarinnan är teosof dvs skriver om andlighet och existentialism. Även om jag själv inte är särskilt djup – tvärtom mycket jordnära – insåg jag efter att ha läst lite i boken att det var bäst för mig själv att släppa den här låsningen. Det borde inte vara omöjligt.

Trots min insikt så fortsatte jag att avsky gubben. Det gick inte heller att undvika honom eftersom han har en förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang. Mina hatkänslor plågade mig fortfarande och jag fick kräkreflexer så fort jag såg honom.

En dag intervjuades Daniel Bergman, son till Ingmar Bergman, utifrån hans bok Hjärtat. Han berättade att han hade hjärtarytmi, som enligt honom inte var att leka med.  Nu hade han fått en defibrillator inopererad, som ”skjuter mig när det dr.ar igång”. Om allt fungerar får han alltså en elchock som får hjärtat att slå i normal takt igen. Han litade på den till 53 %.

Ryktesvis har jag nyligen fått veta att grannen fått hjärtproblem och varit inlagd för operation. Aha, tänkte jag, han har säkert fått en defibrillator inopererad med syfte att förlänga livet. Motsatsen kan ju också inträffa? Han har ju ändå uppnått medellivslängden på 81 år för män.

Nu kan jag slappna av i lugn förvissning om att skjutningen en dag bara uteblir och att han helt plötsligt ligger och dör helt smärtfritt. Kanske saknad av någon men definitivt inte av mig. Vilken frihetskänsla!

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Slutet på berättelsen om grannen. Så kul. Jaget hittar ett sätt att tänka på som gör att hen äntligen får frihet i sitt tänkande och kommer runt faktumet att han faktiskt önskar livet ur gubben. För medellivslängden för män är ju 81 år och med en defibrillator är det 47% chans att skjutningen misslyckas.
    Texten är lite torr och resonerande om en så allvarlig sak som att önska livet ur nån vilket blir mer effektfullt än om man brer på. Några förtydliganden kan vara bra: ”Jag vill ju inte vara hämndlysten och fientlig. Men det är jag ju.” Du kunde visa tydligare att jaget verkligen är hämndlysten.

  2. Vad finns det för orsak till detta hat? Vad har gubben gjort? skulle vilja veta mer om omständigheterna.
    Väl beskriven kamp mellan ”jag hatar” och ”jag vill inte hata”.

  3. Jag skulle gärna ha en fördjupning av texten, mer utbroderat om vad teosofen skriver och varför det inte gick för författaren att ta till sig det, och mer om hur hon reagerade på hjärtarrytmin – det trodde jag f.ö. skulle leda vidare till ett annat slut, närmare bestämt att det var författaren som visade sig ha hjärtarrytmi vilket framkallade kräkreflexerna när hon såg gubben eftersom hennes eget hjärta då reagerade. Det var en överraskande vändning för mig, men det blev lite för mycket av ett ”matter-of-fact”-slut när gubben visade sig ha det och hon kunde ”bli av med honom” på det sättet. Gillade vändningen i ”Jag vill ju inte vara hämndlysten och fientlig. Men det är jag ju.” En befriande ärlighet som sätter tonen. Och det känns som jag vill ha mer av det, mer mustiga fantasier om gubben så att det blir ännu tydligare att själva grejen inte är att komma fram till förlåtelse utan tillåtelse att fantisera om gubbens ”försvinnande”. Historien tar därför slut lite för fort tycker jag, jag blev liksom lite snopen. Jag vill ha mer. Med det sagt tycker jag att din berättelse flyter på fint och att språket är väldigt bra och att idéen om att tillåta det ”otillåtna” och riktigt få vältra sig i det är befriande skön. 🙂

  4. Var ska ”jaget” i din berättelse göra av sitt hat? Det räcker väl inte med att gubben dör? Jag skulle vilja veta mer om gubben ifråga. Vem var han egentligen? En fortsättning på historien skulle kunna vara hur ”jag” en dag samtalar med mannen ifråga och relationen plötsligt genomgår en stor förändring.

  5. Jag tycker om början med försöket till försoning, hur personen försöker bearbeta och gå vidare. Får känslan att jaget i berättelsen känner att det tar för mycket energi och tid. Är det hon som är oresonlig?
    Blir precis som Diana mycket nyfiken över motivet till detta hat. Vad kan han ha gjort som är så förkastligt och oförlåtligt? Som läsare dras man in och blir nyfiken, man vill veta mer.

  6. Jag tycker du ska ta ut svängarna och fundera på om du kan hacka den förhatlige mannens pace-maker och få den att stanna. Jag hade lite problem med att få ihop de här styckena. Kanske man kan binda ihop dem bättre? Gjorde du ett försök att bättra dig och inte avsky honom så mycket men som misslyckades? Det är ju stor komik du kan utveckla mera. Hur upptäckte du det att du inte hade förbättrats ett smack efter läsningen av den filosofiska boken.

  7. Det blir tydligt hur jagpersonen känner inför mannen, det går inte att missa den starka känslan av hat.
    Intressant med defibrillatorn som ”skjuter när det drar igång”. Känns tvetydigt kanske fungerar det eller kanske inte… Ordet skjuter, förknippar åtminstone jag med en risk av att någon dör, inte med att man skjuter för att undvika död.
    Får en tanke att detta skulle kunna vara början på en deckare, mannen dör men hur och av vad. Har han några fiender/ovänner? Hur såg hans liv ut? Varför uppfattades han så negativ, vad gjorde honom så?

  8. Tycker du har beskrivit din känsla utomordentligt bra, det går inte att ta miste på ditt äckel inför denna människa. Förstår precis din känsla inför honom, har varit med om liknande. En tanke; kanske du skulle kunna skriva/hitta på en helt annan utgång. Som till exempel att du, efter att ha läst boken om andlighet, provade att bemöta den hemska personen med vänlighet och förståelse trots din äckelkänsla, och att ett av livets mirakel skedde – att han faktiskt ändrade sig och blev vänlig:-) Ett alternativ bara, se hur du skulle känna det då. Du inspirerar mig. Jag ska nog också skriva av mig om liknande händelse, om inte på denna kurs så för mig själv. Att få ur sig känslan är ju perfekt!

  9. Återigen bra beskrivning av hat och ilska. Det känns trovärdigt att det skulle kunna vara någons inre tankar. Jag blir nyfiken kring varför detta hat har uppstått. Har dom bråkat över tomtgränser eller annat? Är det en ”elak gubbe” som gör det surt för alla? Det skulle vara roligt att del av den bakgrunden.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.