Dianas 5 text

Februari 1983

Bilarna rullar in en efter en till kyrkan. Is och snö ligger på vägarna som ett täcke. Kylan nyper till i huden och har nästan konserverat allt levande träd och buskar. Knastret från bilarna som rullar på isen och gruset som ligger under transporteras genom luften fram till människorna som samlas utanför. Svarta rockar och lackskor blir en stark kontrast till det vita landskapet. Med dämpade röster pratar människor med varandra och vänder sig mot bilen som precis rullar in. Ut ur bilen stiger Signe, Habib och de fyra barnen. Det syns att det har varit en lång dag fast klockan är strax 11 mitt på dagen. Signes ögon är rödsprängda men det är inte mer än vad man förvänta sig av en sörjande dotter. Med en sammanbiten min håller hon i handen på den yngsta dottern. Kyrkan är en träbyggnad i rött och vitt med högt plåtklätt grönt torn. Stentrappan in till kyrkan är i granit och täckt med granris.

Stämningen ändras när familjen har anlänt. En del nickar och mumlar: jag beklagar. Andra bara sänker huvudet och ger en hastig omfamning. Klockorna börjar ringa in och människorna börjar sakta att gå in i kyrkan. Signe och familjen sitter på första raden till höger. Kyrkan fylls sakta på. Kylan har letat sig in i kyrksalen för det märks av röken som blir av utandningen från församlingen. Längst fram i salen står kistan med alla blommorna runt omkring.

Träbänkarna är kala och kalla. Raderna fylls på av gästerna. Vissa har valt att inte ta sig kapporna vid farstun utan låter det hänga över armen. Värmen i rummet stiger och snart är hela kyrkorummet fullt. Låga röster hörs medan alla sätter sig ner. Gudstjänsten flyter på och avslutas med Irenes favoritpsalm “Blott en dag”.  När Signe sjunger rinner tårarna ner från kinden i en ständig ström men hon lyckas hålla tonen genom hela psalmen.

När sista rosen är lagd på kistan och musiken har tystnat. Så börjar kyrkklockorna att ringa. Det är en starkt dov klang i tystnaden. Det känns som om tiden har stannat. Alla reser sig upp. Habib och fem andra karlar ställer sig tre och tre vid kistan och lyfter upp den. Sakta börjar de gå mot utgången och första raden med Signe och barnen följer efter och därefter följer resten av raderna efter. Följet går ner för trappan till vänster och rakt fram. I snön så ser man tydligt var kyrkvaktmästaren har grävt upp för att göra plats för kistan. Nu kommer äntligen Irene att återförenas med Sigurd efter 34 år.

Kistan hissas ner och hela begravningssällskapet samlas runt kistan. Prästen står vid huvudändan med bibeln i ena handen och en skopa jord i den andra. Med en stark röst som skrämmer några kråkor som har hittat till träden ovanför börjar han

-Av jord är du kommen, och av jord ska du åter bli börjar prästen.

Samtidigt som han säger orden häller han jorden på kistan. Smattret av jorden när den träffar kistan sprids till alla som står runt där. Huvuden är nedböjda och snyftningarna sprider sig runt människorna som står där. Efter ceremonin så går alla tillbaka mot framsidan av kyrkan för att samlas för att sedan åka till skolan för att dricka kyrkkaffe och äta smörgåstårta. Signe och Habib går med snabba steg mot bilarna. Familjen delar upp sig och får skjuts med två bilar den korta vägen på fem minuter till skolan.

Matsalen i skolan är ljus och skarp som det blir med lysrörsbelysning. Långborden är dukade med vita manglade linnedukar, ljus och rosa nejlikor på borden. Längst fram på kortsidan står ett bord med ett tjock vitt ljus bredvid ett fotografi på Irene. Kondelsenskorten läggs på en hög. En av serveringspersonalen satte en bukett vita rosor i en kristallvas och ställer den på bordet.

Barnen hade redan satt sig vid honnörsbordet och viskar med varandra. Signe och Habib går fram och tillbaka mellan köket och salen. Stämningen är tryckt och lättad på samma gång som det kan vara vid ceremonier efter en begravning. Begravningsgästerna började anlända en efter en och det bildades ett dämpat sorl. Konversationerna handlar mest om den kalla vintern och hur alla hade det i sina respektive hem.

När smörgåstårtan är uppäten och kaffet uppdrucket och alla kondolenskorten är upplästa så börjar folk att tacka för kaffet och beklaga sorgen ännu en gång för Signe och Habib innan de går. Några hastiga kramar blev det också. Börje går med bestämda steg mot Signe och tar henne försiktigt i armen och halvviskar i örat.

-Bara så du vet så är gården min nu sa han i enda utandning.

Just när de orden träffar Signe så ändrades hennes ansiktsfärg igen till en ny vit nyans och hela hon stelnar till av orden. Signe får inte fram ett enda ord och plötsligt är det osäkert om hennes ben skulle bära henne.

Börje ser på henne och för en kort sekund och verkade det som han hade ångrat vad han hade sagt men nu var det försent och nu var orden redan sagda.

-Vi kan ta det där imorgon. Ring mig, sa han medan han började gå mot hallen. Signe står fastfrusen på platsen och känner hur migränen dundrar in. Det är försent att ta tabletterna nu. Hon måste bara lägga sig så snabbt som möjligt.

Januari 1983

Tårarna rinner ner för kinden. Det är ljummet och vått. Nu är det inte många minnen kvar som gör sig påminda. Det är bara en känsla av lugn som sprider sig i kroppen. Jag är nöjd med livet och snart kommer jag att få se Sigurd igen. Tankarna flyger vidare och landar i hur det ska gå för Signe och familjen.

Sorlet från köket hörs in till hennes rum. Det är middagsdags och alla håller på att duka fram maten, bestick och porslinet. Doften från maten letar sig in till rummet och hon njuter av doften även om hon inte känner hunger själv. Hon är mest törstig nuförtiden.

Dörren öppnas sakta och Habib kommer in med en bricka. På brickan ligger en tallrik med två små potatisar och kalops med morötter. Ett glas mjölk och en mjuk smörgås med smör och ost.

-Du måste försöka äta lite, säger Habib

-Jo, tack.

Hon tar verkligen i när hon svarar honom men det kommer ut är som en väsning som en ballong som pyser ut luft. Han nickar och ställer ner brickan på sidobordet som de har ställt bredvid hennes säng. Hon lutar huvudet tillbaka och sluter ögonen och ett minne dyker upp.

Sigurd sitter och gungar på stolen men bara så lite att det knappt märktes. Kroppen ville inte riktigt lyda honom när han väntade på kaffet och att hon skulle sätta sig på stolen framför honom. Fingrarna for fram och tillbaka på bordskanten och rätade till bordsduken. Han lyfte upp blicken och tittade på henne när hon stod med ryggen emot och han ville fortsätta titta men hon vände sig plötsligt om med två koppar och så han slog ner blicken genast. Värmen steg nu upp i ansiktet och hans kinder blev röda.

  • Har du varit ute farit, frågade hon.
  • Jo, det har varit full fart, sa Sigurd.

Utanför fönstret lekte barnen. Det var hennes systers barn. Birgitta och Bjarne som sprang upp och ner och fram och tillbaka. De jagade varandra med en pinne. Sigurd log. Birgitta hade smygigt fram till fönstret för att kika in i huset för att se vad som pågick inne i huset. Birgitta böjde sig sakta fram och kupade händerna för ögonen för att kunna se in bättre. Irene gick till fönstret och hoppade till när hon såg Birgittas ansikte mot fönstret. Hon öppnade fönstret och skrek med hög röst.

  • Laga er härifrån!

Barnen blev så förvånade och överrumplade av det plötsliga vrålet att de hoppade ner och sprang upp i skogen. Sigurd började skratta. Han hade hoppat till av Irenes plötsliga skrik så att han nästan hade ramlat av stolen. Nu kände Irenes sina kinder som var röda och blossande. Hon märkte att han tittade på henne och ett leendet satt fast i hans ansikte.

Kaffet smakade hett och gott. Irene hade ställt fram kakfatet med både mjuk slät bulle och kex. Han tog ett kex men han tuggade så intensivt att det verkade som han försökte komma på något att säga.

  • Ska du vara här länge eller ska du igen, frågade Irene.
  • Jo, nu kommer jag nog vara hemma två veckor innan jag går på jobb igen, sa Sigurd med en självklarhet.

Det blev en fin eftermiddag och samtalet lossande till slut och det började bli dags för Sigurd att åka tillbaka till den andra ön. Irene hade redan börjat förberedda kvällsmålet. Det skulle bli potatis och kokt gädda. Det var Mattfors som hade kommit förbi med fisk som han hade fått upp. Det var både abborrar och en gädda. Gäddan var inte så stor men närmare ett kilo.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Vemodigt, vackert och bra skrivet. Kände igen mig när du skrev om begravningen, mycket väl gestaltat. Du blandar gestaltning och dialoger bra tycker jag. FIn story:-)

  2. Fint och stämningsfullt som vanligt i dina texter. Vemod, som Per säger. Men också mycket kärlek och värme. Sista delen är klockren och ”drabbande”. Styckena med Sigurd och Irene får mig varje gång. Det är så perfekt gestaltade. Första delen med begravningen behöver bearbetas lite, se över tempus och stärk gestaltningen på sina håll, men jag tvivlar inte ett dugg på att du får till det. Mycket fint!

  3. Du tecknat verkligen nuet i dina berättelser med otroligt fina detaljer. Den sita delen fungerar bäst i det avseendet tycker jag. ibland berättar du i den första och då tappar man koncentrationen på något konstigt vis. Det är lite som att du skyndar över berättelsen och inte själv är riktigt närvarande. T.ex :”Efter ceremonin så går alla tillbaka mot framsidan av kyrkan för att samlas för att sedan åka till skolan för att dricka kyrkkaffe och äta smörgåstårta.” Det är verkligen dina detaljerade beskrivningar av miljöer som får läsaren att fastna.

  4. Som vanligt har du en varm och varsam röst och man gillar personerna. I första scenen med begravningen är det lite för övertydligt och omständligt. Dessutom många onödiga förstärkningsord som gör texten mer utslätad. Börje dyker upp för första gången, och där bränner texten till (har du mer om detta i en tidigare scen?) men jag antar att han är presenterad tidigare. Jobba vidare med begravningsscenen, stryk och förtäta.
    Sen andra scenen med Irene som nu är gammal. Vi är med henne och hon ligger och minns och då kommer ett minne upp när hon träffade Sigurd. Kanske skulle du kunna fortsätta bygga ut scenen så du gestaltar mer hur de dras till varandra. Jag gillar verkligen jättemycket stämningen och atmosfären i dina texter, man blir förflyttad till tiden och livet de har. Fortsätt och jobba på 😊

  5. Fyllig beskrivning av en begravning bjuds vi på. Jag gillar alla detaljerna, man leds naturligt in i vad som sker vid ett sådant tillfälle. Det är träffsäkert som sjutton, och de flesta som varit på en begravning känner igen sig. Det här ingår i ditt stora släktepos förstår jag. Dramatik är det också, i relationerna mellan släktmedlemmarna. Jag har litet svårt att hänga med i vilken ordning saker och ting sker, men jag antar det reder ut sig när man ser helheten. Det är inte novell, utan en fullständig släkthistoria som är på gång. Bra skildring av hur hjärtlösheten ibland härskar bland människorna, men också av kärleken som finns där men som av någon anledning inte tillåts blomma ut. Jag drabbas hela tiden av vemod under läsningen.

  6. Du har en märklig förmåga att få läsaren på plats i tid och rum med dina beskrivningar. Här 80-tal i en liten lantsortskyrka. Jag kände direkt hur jag smög mig lite diskret förbi de anhöriga på kyrkbacken och slog mig ner vid orgeln och hur dom kom in i kyrkan., ljudet, lukten, stämningen allt.
    Sedan minnet från förr, så tydligt där barnen leker med pinnar och man fikar med slät bulle och kex

  7. Dina miljöbeskrivningar är finstämda och ger en stark närvarokänsla t.ex.
    ”Med en stark röst som skrämmer några kråkor”,
    ”snyftningarna sprider sig runt människorna som står där”,
    ”Vissa har valt att inte ta sig kapporna vid farstun utan låter det hänga över armen”.

    Intressant att du börjar med februari för att sedan fortsätta till januari, tog en stund innan jag fattade, men det gjorde att jag läste extra uppmärksamt. Min känsla blev att hon kändes än mer närvarande just pga det.

    Lite svårläst var ”Han lyfte upp blicken och tittade på henne när hon stod med ryggen emot och han ville fortsätta titta men hon vände sig plötsligt om med två koppar och så han slog ner blicken genast”.

  8. Du har så fina miljöbeskrivningar: ”Svarta rockar och lackskor blir en stark kontrast till det vita landskapet.” och ”Stentrappan in till kyrkan är i granit och täckt med granris.” Jag ser det framför mig, och känner årstiden och dofterna, hör ljuden.

    Jag gillar att du har tillbakablickar. Tänkte på det när jag läste Stina Aronson nyligen. Hon har också tillbakablickar men mer inbakade i texten, någon får en ingivelse och börjar tänka sig tillbaka. Det fungerar fint utan att hon gör det så tydligt som med årsangivelser. Kanske Aronson har något att inspireras av där? Det var Hitom Himlen jag läste, och jag får en liknande känsla av dina texter som i hennes, men i dina känns luften klarare på ett bra sätt. Jag får en känsla av fotografier, tydlighet och skärpa i din beskrivning.

    Du har några i mitt tycke onödiga ”så” här och var. Och kanske texten skulle vinna på att meningskonstruktionerna förenklades lite här och var, men jag vacklar i den åsikten. Kanske är det dialektalt? Här t.ex. ”Med en sammanbiten min håller hon i handen på den yngsta dottern.” eller här ”….för det märks av röken som blir av utandningen från församlingen.”
    En mycket fin och stämningsfull beskrivning av Irenes begravning. Jag kände att jag var där. Även när det hettade till i slutet när en arvstvist visade sitt mindre smickrande ansikte redan under begravningskaffet. Det var en fin antydan mot vad som komma skall och väckte läsarens nyfikenhet inför fortsättningen.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.