Dianas 4 text

Fortsättning

Med sammanbiten mun och ett slags väsande sa hon: -Den där satans kärringen har köpt ett likadant förkläde som mig.

Så fort hon hade sagt de orden bröt Ellen ut i ett bullrande skratt. Hon höll händerna på magen och sen slog hon sina händer på låren medan skrattet växte fram.

  • Vad rikti säger du för nåt? Fick hon tvinga fram.

Irene berättade hela historien för Ellen om hur Sonja hade kommit fram och pratat som hon vore med i en teaterpjäs och att Irene aldrig skulle ha haft råd med ett sådant förkläde.

  • Nå, voi voi. Du behöver nog starkt kaffe och plättar. Sitt ner du, så ska göra det åt dig sa Ellen.

Det var skönt att sitta i det ljusa köket som hade fönstret mot viken. Solen lyste ännu mer nu än i morse och det kändes verkligen som en riktig försommardag. Ellen skramlade med kopparna och började med van hand duka fram porslinet och plättarna. Kaffet var redan klart och stod på spisen bara för att hålla värmen. När Irene satte sig så blev hon helt blank i ansiktet och med en tom blick som stirrade rakt ut. Ellen var bara två år äldre än henne. Hon hade träffat och blivit uppvaktad av Voito redan som 17 åring och gift sig när hon fyllde 18 år. Flyttat från gården till den andra ön. Barnen hade kommit i rask takt och åtta barn hade överlevt.  Hon kunde inte låta bli att jämföra sig. Hon hade gift sig som nästan fyrtioåring och fått ett barn och året därpå hade Sigurd gått bort.

-Vad tänker du på? Du ser så allvarlig ut. Är det Sonja fortfarande? Sa hon med plättbitar hoppandes i munnen.

Irene bara skakade på huvudet och tog en klunk kaffe.

  • Har du hört något från mor? Sa Irene och tog i med rösten som hon försökte hålla stadigt.
  • Jo, Elsa är ju där nu med barnen och karln hennes är ju på sjön.
  • Jo, jag tänker nog att jag ska fara till henne nästa veckoslut. Jag och Signe. Jag tänkte fråga Börje om han kan skjutsa oss med båten fram och tillbaka.
  • Nå, ids inte med det. Du vet hur det blir. Du kommer få betala tillbaka den där tjänsten med råge. Voito kör dig i stället. Jag ska laga en korg till henne och Elsa.
  • Då så, då gör vi så sa Irene medan hon sörplade i sig kaffet.

Irene ställde sig upp och började plocka med disken och satte en stor kastrull med vatten på spisen till disken. Ellen som hade gått ut för att hämta mer vatten satte plötsligt ner ämbaret på golvet.

-Men vänta, är det inte Sigurds födelsedag idag?

Frågan hängde i luften och Irene sa inget hon bara nickade med ryggen mot Ellen. Ellen gick fram och la en hand på axeln. Irene stod bara helt still.

-Du behöver inte alltid vara stark sa hon med en mjuk stämma nästan halvviskande. Irene var fortfarande tyst men det hördes en liten snyftning och sen lyfte hon upp huvudet och sa:

– Ja, den här dagen ska också passera och det finns dom som har det värre.

Irene gick ut på trappan för att titta efter Signe och de andra barnen som lekte. Hon kände hur en lättnad spred sig i kroppen när hon såg Signe leka så bekymmerslöst. Hon vinkade.

 – Var försiktiga nu! Och leka inte så nära brunnen!

Signe tittade upp och vinkade tillbaka.

September 1942

Hon var i full färd att plocka äpplen från den lilla gårdens enda äppelträd. Trädet var ett stort och gammalt träd och trädets krona stärkte sig ut från stammen med många grenar från alla håll. Just det här året hade det varit väldigt mycket äpplen. Det var som att naturen förstod och kompenserade för nöden och svårigheterna med att få mat att räcka länge. Hon försökte slå undan tankarna om kriget för att det tjänade inget till. Allt man kan göra var att hoppas att det snart är över och överleva. Det hade varit några dagar nu när hon inte hade hört något flygplan men det var nästan värre för det var som att hon bara väntade och väntade på nästa smäll eller oljud.

Korgen var nu så full med äpplen att Irene var tvungen att gå in och tömma den en ytterligare gång. Luften ute var sval men solens strålar värmde skönt när hon stod och plockade de sista äpplen för dagen. Det var som att hon inte ville gå in i stugan utan hon dröjde sig kvar ute. Nedanför backen kom en man cyklandes i hög fart och när han närmade sig så såg hon att det var Sigurd. Hennes hjärta började slå snabbare och hon rättade till sjaletten på huvudet och som tur var hade hon satt på sig sin favoritklänning.

Sigurd hade hon stött på en del när hon var och hälsade på systern Ellen. Han hade kommit förbi med ved en dag och sedan dröjt sig kvar. Han var en ganska lång, blond med gröna ögon och med en klurig blick. Han hade inte pratat så mycket men hon visste att han var en rejäl karl som kom från Knutisgården. Det var något med honom som hon drogs till och tyckte om. Han inte brydde sig om vad andra tyckte när han pratade och hans blick var så intensiv när han pratade med henne. Det var som att han inte bara lyssnade på det hon sa utan han absorberade med hela sin själ.

Även om hon var glad att se honom så kände hon paniken vid tanken att han skulle ut på sjön igen. Det skulle vara hans sista resa med båten som matros men hon gillade det inte. Hon hade hört på radion om hur kriget pågick och det fanns inga garantier att han skulle komma tillbaka. Hon måste bara förlika sig med tanken att det inte går att kontrollera rädslan.

Nu kom han där, hennes Sigurd för att säga hejdå. När han skulle komma tillbaka så skulle de gifta sig och flytta till stugan som han skulle köpa för pengarna. Han kastade cykeln i diket och sprang hela vägen fram till henne. Lyfte upp henne i luften.

-Släpp ner mig, din tok! Sa hon medan hon skrattade.

-Aldrig i livet! Du är min för evigt!

Han släppte ner henne och de satte sig i gräset på backen. Nu var tiden inne vare sig de ville det eller inte.

Plötsligt började tårarna rinna längs kinden på honom. Det var som små, små pärlor som gled längs kinden på honom. Hon tog upp sin näsduk från fickan på klänningen. Hon hann bara torka en kind på honom innan han tog hennes hand och började torka hennes kind. De sa inget till varandra för det var överflödigt och övermäktigt. Det kändes som hjärtat höll på att gå sönder och det fanns inga ord som kunde lindra det.

-Lova nu att skriva! Även om du är trött sa hon med bestämd röst.

Han log med hela ansiktet.

-Ja, jag lovar! På heder och samvete min kära! sa han med sin myndigaste röst.

Båda bröt i ut i skratt för han lät som sin storebror Börje. Familjen Erikssons allvarligaste person som aldrig drog på mungiporna i onödan.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

7 Comments

  1. Jag tycker du har lyckats mycket bra i din bearbetning av texten, gestaltningen är där och berör. Man hänger med mycket tydligare nu och det är en bättre övergång till minnet av Sigurd. Du har en fantastisk förmåga att skapa stämning!

  2. Det finns en känslighet i berättandet som tar tag i den som läser. Du skildrar inre sinnesstämning och oro på ett träffsäkert sätt. En mening som ex ” – Var försiktiga nu! och leka inte så nära brunnen!” ger uttryck för det. Man undrar hur denna historia började och hur den ska utveckla sig. Vi får se fram emot fortsättningen och helheten.

  3. Fin berättelse om förr i tiden. Undrar hur det gick med ilskan över den där kvinnan med förklädet. Fin dialog mellan kvinnorna och jag gillade när Sigurd kom och skulle säga hejdå, innan kriget. Man kan verkligen förstå känslan, men ändå hur de kan se det härliga i allt och i deras kärlek.

  4. Fin skildring av relationer mellan personer i skärgården.
    Får inget svar på följderna av ilskan över förklädet. Lägger hon bara undan det och sväljer förtreten. Saknar också fortsättningen på känslorna för skräddaren – tror hon var intresserad av honom, eller?

  5. Jag tycker väldigt mycket om förtroligheten mellan det två kvinnorna i första avsnittet. Du bygger upp den med dialog, de vanliga tingen och miljön som får olika betydelse. Det blir en vardaglighet som kan kan vila i som läsare. Den andra texten från 1942 är också fin men jag kan inte riktigt läsa ihop de två. De är ganska olika stilistiskt.

  6. Hej Diana, jag råkade skriva in kommentaren till din text under Saras text, och sedan ville systemet inte ha en likadan kommentar till, så jag får hänvisa dig till Saras text för att se min kommentar. Förlåt för krånglet, och förlåt Sara, om jag förvirrade dig med en kommentar som inte alls hörde till din text.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.