Dianas 3 text

Med sammanbiten mun och ett slags väsande sa hon: -Den där satans kärringen har köpt ett likadant förkläde som mig.

Så fort hon hade sagt de orden bröt Ellen ut i ett bullrande skratt. Hon höll händerna på magen och sen slog hon sina händer på låren medan skrattet växte fram.

  • Vad rikti säger du för nåt? Fick hon tvinga fram.

Irene berättade hela historien för Ellen om hur Sonja hade kommit fram och pratat som hon vore med i en teaterpjäs och att Irene aldrig skulle ha haft råd med ett sådant förkläde.

  • Nå, voi voi. Du behöver nog starkt kaffe och plättar. Sitt ner du, så ska göra det åt dig sa Ellen.

Det var skönt att sitta i Ellens varma kök. Hon skramlade med kopparna och började med van hand duka fram porslinet och plättarna. Kaffet var redan klart och stod på spisen bara för att hålla värmen. Ellen var bara två år äldre än Irene men hade på ett sätt en erfarenhet av livet som väldigt gamla människor brukar ha. Hon hade träffat och blivit uppvaktad av Voito redan som 17 åring och gift sig när hon fyllde 18 år. Flyttat från gården och till den andra ön. Barnen hade kommit i rask takt och åtta barn hade överlevt.

Det fanns något sätt med Ellen, hon hade alltid famnen öppen för alla som behövde det. Ellen älskade att prata med andra, hade nära till skrattet och tog livet mer lättsamt än andra på ön. Hennes livsmotto var att det löser sig nog. Den äldsta och tredje systern Elsa hade fått ett barn utanför äktenskapet när hon fortfarande bodde hemma. Elsa hade sedan gift sig med Valdemar och fått tre barn. Elsas liv hade också präglat av att hålla sig över vattenytan och efter några år så hade hon flyttat tillbaka till föräldrahemmet med alla barn.

September 1942

Irene var den som hade stannat kvar i hemmet och tagit hand om den lilla gården och föräldrarna. Hon hade avvisat all form av uppvaktning från herrar som hade kommit. Inte för att hon inte var intresserad av några men hon såg det som sin lott i livet att ta hand om föräldrarna för hon visste att de aldrig skulle klara sig ju äldre de blev. När far sedan plötsligt gick bort och bara mor levde så kändes det som det enda rätta. Hon trivdes med det på något konstigt sätt och hade förlikat sig med att hon aldrig skulle ha en egen familj. Systrarna hade många barn som behövde hjälp och tröst och det räckte för henne.

 Irene var i full färd att plocka äpplen från den lilla gårdens enda äppelträd. Trädet var ett stort och gammalt träd och trädets krona stärkte sig ut från stammen med många grenar från alla håll. Just det här året hade det varit väldigt mycket äpplen. Det var som att naturen förstod och kompenserade för nöden och svårigheterna med att få mat att räcka länge. Irene försökte slå undan tankarna om kriget för att det tjänade inget till. Allt man kunde göra vara att hoppas att det snart är över och överleva. Det hade varit några dagar nu när man inte hade hört något flygplan men det var nästan värre för det var som att man bara väntade och väntade på nästa smäll eller oljud.

Korgen var nu så full med äpplen att Irene var tvungen att gå in och tömma den en ytterligare gång. Luften ute var sval men solens strålar värmde skönt när hon stod och plockade de sista äpplen för dagen. Det var som att hon inte ville gå in i stugan utan hon dröjde sig kvar ute. Nerför backen kom en man cyklandes i hög fart och när han närmade sig så såg hon att det var Sigurd. Hennes hjärta började slå snabbare och hon rättade till sjaletten på huvudet. Som tur var hade hon satt på sig sin favoritklänning.

Sigurd hade hon stött på en del när hon var och hälsade på systern Ellen. Han hade kommit förbi med ved en dag och sedan dröjt sig kvar. Han var en ganska lång, blond med gröna ögon och med en klurig blick. Han hade inte pratat så mycket men Irene visste att han var en rejäl karl som kom från Knutisgården. Det var något med honom som hon drogs till och tyckte om. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på det men det var som han var så annorlunda än de andra på ön. Det var som att han inte brydde sig om vad andra tyckte när han pratade och hans blick var så intensiv när han pratade med henne. Det var inte som att han bara lyssnade på det hon sa utan han absorberade med hela sin själ.

De hade börjat träffas mest i smyg. Det var egentligen ganska konstigt att smyga runt så där när man började närma sig 35 år men det var Irene som inte ville att det skulle komma ut i byn. Det var som att människorna inte hade nog med skvaller utan att det var det som gjorde att man hade någon glädje i livet. Sen ville hon inte oroa mor heller. Irene var ju den enda som var kvar på gården nu även om Elsa och barnen bodde här tillfälligt. Hon kunde inte bara gifta sig med första bästa karl och flytta. Mor skulle aldrig överleva det i dessa tider.

Även om hon var glad att se honom så var hon förstörd vid tanken att han skulle ut på sjön igen. Det skulle vara hans sista resa med båten som matros men hon gillade det inte. Hon hade hört på radion om hur kriget pågick och det fanns inga garantier att han skulle komma tillbaka. Den känslan gör något med en människa. Den förlamar en inombords samtidigt som den äter upp dig bit för bit och det är inget du kan göra åt det. Du måste bara förlika dig med tanken att du inte kan kontrollera den rädslan.

Nu kom han där, hennes Sigurd för att säga hejdå. När han skulle komma tillbaka så skulle de gifta sig och flytta till stugan han skulle köpa för pengarna. Han kastade cykeln i diket och sprang hela vägen fram till henne. Lyfte upp henne i luften.

-Släpp ner mig, din tok! Sa hon medan hon skrattade.

-Aldrig i livet! Du är min för evigt!

Han släppte ner henne och de satte sig i gräset på backen. Nu var tiden inne vare sig de ville det eller inte.

Plötsligt började tårarna rinna längs kinden på honom. Det var som små, små pärlor som gled längs kinden på honom. Hon tog upp sin näsduk från fickan på klänningen. Hon hann bara torka en kind på honom innan han tog hennes hand och började torka hennes kind. De sa inget till varandra för det var överflödigt och övermäktigt. Det kändes som hjärtat höll på att gå sönder och det fanns inga ord som kunde lindra det.

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Roligt att få följa med i din berättelse, du har så fin stämning i den. Den här gången har du skrivit lite mer allmänt än hur du skrev i förra texten. Det här som du berättar om den här gången kan du få med på annat sätt, ex återblickar, dialog, drömmar etc. Koncentrera dig på karaktärerna, vi vill gärna vara med dom, det är genom dom vi lever med i berättelsen.

  2. Kärleken mellan Sigurd och Irene är otroligt fint skildrad och det är lätt man får tårar när den kärleken hotas av kriget. Det smärtar. Mycket filmiskt plockande med äpplena, som blir till både mat och tröst. Men det gamla äppelträdet står kvar tryggt i trädgården och ger hopp för framtiden, får man hoppas. Därför ser jag emot fortsättningen av denna (får man säga?) släktkrönika.

  3. Hjärtat gjorde lite ont i slutet! Jag är en hopplös romantiker och levde mig verkligen in i Sigurd och Irenes historia. Väldigt bra gestaltat. Sigurd verkar vara en riktig drömprins. Man känner allvaret och kriget som finns där i bakgrunden.

    Introduktionen av Elsa kändes lite abrupt och skulle kunna vävas in mer. Varför kommer en beskrivning av henne när det är Ellen som det just då handlar om?
    Jag förstår det som att det är olika tidslinjer vi får följa i boken? Blir lite förvirrat när man får läsa brottstycken så här men tror nog att det hänger samman mer om man har helheten.

  4. Du skriver bra om hur det var förr. Fina dialoger. Gillar dina beskrivningar om miljön och personerna. Vilken härlig kärlek!

  5. Väldigt lättläst,, texten bara rinner fram och för berättelsen vidare. ”Just det här året hade det varit väldigt mycket äpplen. Det var som att naturen förstod och kompenserade för nöden och svårigheterna med att få mat att räcka länge” den meningen poetisk och vacker, liksom denna mening ”De sa inget till varandra för det var överflödigt och övermäktigt. Det kändes som hjärtat höll på att gå sönder och det fanns inga ord som kunde lindra det”.
    Blev lite förvånad över att Irene hade en kärleksaffär eftersom hon hade avvisat friarna men så fanns Sigurd där. Mycket fina personskildringar som känns genuina och levande. ” Det var inte som att han bara lyssnade på det hon sa utan han absorberade med hela sin själ”.

  6. Mustigt och livfullt språk. Fin beskrivning av olika människor – ser dem framför mig.
    Har bara lite svårt att få ett sammanhang. Avsnittet börjar med ilskan över Sonja och slutar med en kärlekshistoria. Irene beskrivs först som en självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som nöjt sig med lite. Nu är hon mitt uppe i en kärlekshistoria men frågan om det blir ett lyckligt slut eller inte är öppen. Jag unnar henne verkligen många fina år men den charmige Sigurd!

  7. Jag tycker du distanserar dig onödigt mycket i den först delen när du berättar. Jag tror det hade kunna bli mer levande om du hade gestaltat en del av det du berättar. det är du väldigt bra på har vi sett i texterna före och även i slutet på denna. Du har en väldigt fin förmåga att beskriva detaljer och miljö som gör historien levande.

  8. Det känns som att dina texter är väldigt genomarbetade. De har landat i någon slags självklarhet. Det gör att det flyter på väldigt bra och jag glömmer själva läsningen och följer bara med i handlingen. Jag vill veta hur det ska gå för Irene och hennes systrar. Slutet på denna text med Sigurd som kom springande och hur de torkade tårarna på varandra var väldigt rörande och skapade definitivt starka känslor hos mig, jag hade behövt en näsduk jag med. 🙂 Lite här och var är det något tempus som man kan fundera på. Ibland använder du ordvändningar som jag tror kanske är dialektala? T.ex. ”Det fanns något sätt med Ellen..”
    eller ”…för hon visste de aldrig skulle klara sig ju äldre de blev ..” om det är dialektalt gör det texten ännu mer levande tycker jag.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.