Dianas 2 text

Satans kärring!

Hon rätade till den svarta baskern som satt lite snett på huvudet. Det långa svarta håret var upprullad i en knut i nacken. Hon strök händerna över håret och rätade till de ljusa slingorna medan hon tittade på sig själv i spegeln. Klänningen var mörkgrön med svart mönster i botten. Handen for över tyget och rätade ut de små vecken över magen. Hon gick ut genom dörren vände sig om och låste dörren omsorgsfullt som hon alltid gjorde. Idag skulle hon inte lämna nyckel på spiken under farstutaket utan hon stoppade ner den i handväskan.

Klockan började närma sig nio och snart skulle båten Wellamo vara vid stranden. Irene började gå snabbare ner för backen mot vägen. Hon ville inte riskera att missa OM Herr Andersson skulle vara med båten även om hon var nästan säker på att han bara skulle skicka paket med posten. I slutet av maj så var ljuset så starkt men ändå mjukt på samma gång. Åkern som låg nedanför huset intill gångvägen till byn hade en tjock dimma som låg och svävade över marken. Solens strålar gjorde att det såg disigt ut och färgerna som uppstod var flera nyanser av gult som lyste strax ovanför dimman. Det såg ut som att änglarna kunde dansa där på åkern.

Signe hade redan gått ner till Ellen efter frukost. Irene skulle komma dit efter hon hade varit och hämtat paketet. Det var något med lördagarna och att vara tillsammans med systern och barnen. Det var en trygg känsla av att vara hemma och göra något tillsammans som de brukade göra på gården med mamma. Hon blev varm i kroppen och log för sig själv när hon tänkte på vilken tur hon hade som hade båda sina systrar på samma ö. Plötsligt så kom även tomheten att mamma var borta och det högg tag i hennes bröst. Att få höra till och känna sig självklar i ett sammanhang var något Irene hade svårt med. Det var som att hon och de andra i byn pratade olika språk och att hon aldrig riktigt kom underfund med vad de ville.

Vägen mot stranden var en kullerstensväg som gick igenom byn och en bit genom skogen ner mot vattnet och bryggan där båten stannade till. Husen längs vägen fanns på båda sidorna. Det var stora gårdar med de olika familjerna eller snarare släkter. Det var Storängsgården med ett av husen vid byn och den andra utbrytardelen vid ängen. Familjen Jacobsson som bodde på gården Junil i det stora gula huset på höjden var som en juvel i det gröna landskapet. När hon gick förbi Mattfos som redan hade mattorna ute på vädring och piskning. Vid den här tiden hade de flesta varit uppe i några timmar redan. Djuren skulle skötas med både vatten och mat. På den gården låg inte ett enda grässtrå fel. Det skulle aldrig tolereras av vare sig av herr eller fru Mattfors.

Irene vinkade medan hon gick förbi. Idag hade hon inte lust att prata med folk längs vägen. Hon ville bara ta sitt paket och sedan gå till systern Ellen och barnen. Väl nedan i stranden så hade det samlats en hel del folk som stod och pratade med varandra. Hon gick fram till Bruno som hade sin pipa i munnen. Det kom små pustar av rök som ringlade upp i luften medan han pratade med barnen Stig och Sune som hoppade runt honom.

– God morgon! Sa Bruno när han fick syn på Irene.

– God morgon på dig svarade hon glatt.

– Vill du fara med traktorn sen när båten har kommi? Du ska väl till Ellen efter det här. Jag såg flickan din, innan jag for hit.

Jo, gärna om det inte är så mycket besvär svarade hon.

Båten gled fram genom vattnet. Det var en alldeles underbar morgon. Havet låg spegelblankt så att solen blänkte i vattnet och det var bara var små krusningar i vattnet av båtens framfart. Plötsligt hördes den där gälla, gnälliga rösten som hon bara inte stod ut med att höra. Det var Sonja Gröndal. Hon var en sådan person som tog all luft i ett rum eller sällskap så fort hon gick dit. Hon visste bäst, hennes familj var enastående enligt henne själv och det fanns ingen som odlade så mycket som de gjorde på gården. Irene tålde inte henne och gjorde allt hon kunde för att undvika henne.

Plötsligt stod hon bakom ryggen på Irene.

-Ärrrrr det inte alldelse ljuvliiiigt idag, fru Eriksson sa Sonja och riktigt drog ut på orden som om hon vore med i en teaterpjäs.

Irene vände sig om och nickade lite stelt. Att hon alltid skulle envisas att kalla henne fru var inte mer än att hon ville vara märkvärdig. Stå där med sin stora hatt som om hon skulle fara med Amerikabåten eller till Sverige.

Jo, då det är fint. Sa hon och knep ihop munnen till ett leende.

Jo, det ska du veta Irene. Jag har beställt ett alllllldelse underbart förkläde från Herr Andersson. Det är i ett magnifikt ljust bomullstyg med broderade gula rosor i nederkant. För även om du inte har råd med den sortens tyger så har du nog sett den hos Herr Andersson sa hon med ett litet skratt.

Irene kände värmen stiga i kroppen, måtte det inte synas i ansiktet att hon kokade av ilska. Den satans kärring! Hon hade köpt ett likadant förkläde! Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon hade lust att drämma till henne med handväskan men försökte komma på något svar. Irenes mun var helt torr och hon försökte öppna munnen för att säga något men det kom inte ut något ljud.

Som tur var anlände båten och ingen Herr Andersson var med utan det var flera paket som kom med båten den här gången. Några av ungdomar var snabba med att hoppa ombord båten och började lasta av paketen. Hon såg sitt namn och sprang dit och ryckte åt sig paketet. Nu ville hon verkligen inte prata med någon mer. När hon hade sitt paket gick hon till flaket som var kopplat till Brunos traktor och tog sig upp och satte sig där.

Bruno kom sakta gående mot ny tobak i handen som han stoppade i pipan. Kepsen satt på huvudet. Ena hängslet hade åkt ner som han rättade upp på axeln innan hoppade upp i traktorn förarsäte. Han vände sig om till Irene.

  • Bryr dig inte om den där kärringen Gröndal sa han medan han log.

Stig och Sune for upp på flaket och satte sig mitt emot. Irene kunde fortfarande inte svara utan bara drog handväskan och paketet närmare kroppen och satte sig till rätta. Bruno startade motorn och började sakta köra i väg från stranden genom byn förbi huset till andra sidan ön där syster Ellen och barnen väntade på henne.

När de var framme hos Ellen så hoppade hon ner från flaket och tackade för skjutsen. Åkturen genom ön hade hjälpt henne lite även om hon fortfarande var arg och skulle aldrig ha på sig förklädet på den här ön. Hon ville verkligen inte riskera att synas på ön med samma förkläde som den satans kärringen.

Så fort hon kom in i farstun så mötte Ellen henne.

-Vad har hänt systern min? Det ser ut som en geting har stuckit dig där bak sa Ellen och skrattade åt sin egen kommentar.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

9 Comments

  1. Uppskattar dina detaljerade beskrivningar av miljö och människor. Inte minst hur du skriver om kläder och deras färger – bra! I första avsnittet skrev du om skräddarens hatt. Undrar fortfarande hur han fick hatten att stanna kvar på skallen i den rätt kraftiga blåsten på Östersjön?

  2. Bra gestaltningar av de olika karaktärerna. På några få rader fångar du in olika personligheter och man får snabbt en bild av dem. Jag tyckte mycket om det inledande stycket när hon rättar till klänningen, du visar tydligt genom handlingar olika karaktärsdrag.

  3. Vi får en bit till av berättelsen om Irene. Skrivet ur Irenes perspektiv och i och med det får vi redan på en hel del om hennes relationer. Man gillar verkligen Irene och vill följa. Anar att det finns ett intresse för skräddaren. Idylliskt först i berättelsen, sen kommer kontrasten med Sonja som är en jobbig person. Texten har bra flyt. Kunde stryka en del ord och förtäta på en del ställen också.

  4. Så fina beskrivningar av natur och människor. ”Det såg ut som änglarna kunde dansa på åkern” Vilken fin mening.
    Texten flyter, man läser vidare av bara farten och är det redan slut! Längtar efter att få läsa vidare. Varför hängde hon inte nyckeln på spiken just denna dag?

  5. Dina miljöbeskrivningar – SÅ bra! ”Vägen mot stranden var en kullerstensväg som gick igenom byn och en bit genom skogen ner mot vattnet och bryggan där båten stannade till. Husen längs vägen fanns på båda sidorna. Det var stora gårdar med de olika familjerna eller snarare släkter”.

    Personskildringarna är distinkta och tydliga där dialogerna förstärker personernas karaktärer.-”Vad har hänt systern min? Det ser ut som en geting har stuckit dig där bak sa Ellen och skrattade åt sin egen kommentar”.

    ”Djuren skulle skötas med både vatten och mat. På den gården låg inte ett enda grässtrå fel. Det skulle aldrig tolereras av vare sig av herr eller fru Mattfors”. med några få rader förstår man vilken typ av människa det handlar om

  6. Tycker mycket om dina naturskildringar, och hur du använder hennes promenad ner till kajen för att beskriva miljön. Det var snyggt gjort. Fastnade särskilt för din beskrivning av åkern med dimman där solen lysten igenom så man kunde förställa sig änglarna dansa. Jag fick en härlig känsla av tidig morgon på landet då allt doftar fuktigt och nyväckt. Jag får också en tydlig bild av Irene och hennes förhållande till skärgårdsfolket, med enkla medel visar du vem hon är – hur hon håller väskan, hur hon tänker om förklädet (besvikelsen över att fru Grönlund köps ett likadant), hur bonden är vänlig mot henne m.m.
    Nyfikenheten att veta mer om Irene och hennes liv på ön växer stadigt.

  7. Vilken ömsint skildring av det svenska bondesamhället ! Tänk vad ett förkläde kan ställa till med det i det inre ! Det är inte alltid så idylliskt i det där samhället, i synnerhet inte om det finns en kärring på den lilla ön som ”var en sådan person som tog all luft i ett rum”. En sådan person kan verkligen riva upp känslorna hos en känslig person, som vi får lära känna en den här berättelsen. Jag känner att mycket dramatik ligger på lur här och jag vill verkligen läsa mera!

  8. Du visade redan i första texten på hur duktig du är att dra med läsaren i texten. Det är nästan ändå bättre här. Med olika målande detaljer får du med läsaren så vi är där, vi också. Det är intressant att man kan skapa dramatik runt vanliga händelser och vanliga ting. Det lyckas du väldigt bra med också. Man får känslan av att historien om kärringen Gröndal går långt tillbaka. Att detta är e konflikt till. du ger en känsla av en händelse i ett mycket längre skeende.

  9. Intressant det där med skrytsamma och märkvärdiga kärringar som man kan reta sig på. Jag skulle vilja veta om det utspelar sig i Sverige eller inte för du skriver om ”fara med Amerikabåten eller till Sverige” vilket gjorde mig fundersam. När du skriver ”när hon gick förbi Mattfos som redan hade mattorna ute på vädring och piskning”, skulle jag vilja veta lite mer om familjen i samband med detta. Dialogerna var bra. Jag märker att du och de andra skriver mycket dialoger och inser att jag behöver träna mer på det. Bra beskrivet om hur skönt det är att komma hem till familjen igen och slippa de besvärliga människorna:-)

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.