Dianas 1:a text

Förklädet

Två gånger varje år kommer skräddaren till ön. Det var en lång, välklädd man som hade både rock och hatt. Herr Andersson var skräddare i Åbo men gjorde två längre rundresor till skärgården för att ta upp beställningar. Det var ett sätt att få nya kunder men det var också ett bra sätt att få in extra pengar som kunde användas till butiken i Åbo. Herr Andersson hade en läderväska som var slängd över axeln och i den hade han tygprover, mönster och bilder på klänningar, förkläden och skjortor. Han hade märkt att det var de plaggen som efterfrågades mest på öarna. Det skulle vara praktiskt men ändå välklätt så att kläderna kunde bäras vid flera tillfällen.

Resan ut till öarna var oftast rogivande med vinden, vattnet som stänkte när båten gled fram. Nu var det mars och vädret var inte riktigt det man kunde önska sig. Hela himlen var grådisig med tunga mörka moln som skymde ljuset. Det kändes som kvällen även fast det var mitt på dagen. Vinden piskade i ansiktet med salta vattenstänk som kändes som småspik. Det gick inte att stå ute på däck så Herr Andersson gick och satte sig i kabinen. Som tur var så var det ändå lugnt på vattnet inga märkvärdiga vågor men han fick en klump i magen när han tänkte på hemresan. Han torkade bort handsvetten på byxbenet och tvingade sig själv att inte tänka på resan. För säkerhetsskull så bad han Fader vår i huvudet för sig själv och kände att hjärtats slag började återgå till sin vanliga rytm.

När han klev av båten så gungade marken till under fötterna på honom och det var svårt de första minuterna att gå rakt. Det kändes märkligt att resan hade påverkat honom så mycket men ganska snart så var han sig själv igen. Han började gå längs landsvägen och svängde av till höger för sitt första besök. Det var fru Edit Eriksson som stod på trappan och väntade på honom. Hon hade stod och skalade potatis och när hon vinkade till honom hade hon skalaren i handen.

Irene hade haft bråttom hela morgonen med allt som skulle vara klart innan Herr Andersson skulle komma. Hon ville göra sin beställning i lugn och ro. Allt extra arbete med att hitta bär och svamp hade gett utdelning och nu hade hon lyckats spara ihop till en extra slant. Irene hade bestämt sig för att köpa ett förkläde till sig själv och en klänning till Signe. Hon ville att Signe skulle ha en fin sommarklänning till skolavslutningen. Det var en ljusgul klänning med vit krage som var broderad längst ut och med ett skärp i midjan. Irene hade sett mönstret till klänningen redan förra gången Herr Andersson var där och bestämt sig att den skulle hon köpa den nästa gång. Förklädet tänkte hon att hon ha på sig på avslutningen ovanpå sin enda ljusa klänning. Den skulle bli fin tillsammans med förklädet som var broderat på nederkanten med gula rosor. Hennes favoritblomma.

Plötsligt kom Herr Andersson gående uppför backen mot huset. Irene kunde inte missta sig. Det var lätt att känna igen den raka hållningen, rocken och hatten. Inte för att människorna på ön hade fina kläder men det var en skillnad mellan människor från stan och människorna på landet.

– Nå hej på dig! Sa Irene när han var tillräckligt nära för att höra utan att hon behövde skrika med hela magstödet.

– God dag fru Eriksson! Sa Herr Andersson samtidigt som han lyfte på hatten.

– Nå, kom in, kom in. Kaffet står på spisen och bullarna är nygräddade sa hon samtidigt som hela ansiktet sprack upp i ett leende.

De satte sig ner vid det lilla bordet vid fönstret i köket. Det var varmt och dofterna från kaffet och bullarna var som en omfamning som kändes familjär. Irene var nervös men gjorde allt för att inte det skulle synas. Hon passade upp honom genom att hälla i kaffe i de vita tunna kopparna, frågade om socker och mjölk. Hon satte den största bullen på fatet samtidigt som hon sjasade i väg katten till kammaren. Hon strök handen över den nymanglade duken. Det fanns inga veck eller smulor på duken men det var en rörelse hon gjorde av reflex. Hon hade förberett allt. Det brukade hon alltid göra men den här gången var extra viktigt för Irene. Hon ville ge Signe en fin klänning som var från skräddaren som de andra barnen i klassen. Det var inte något som var tänkbart om hon inte hade lagt ner allt extraarbete. Nu hade hon äntligen pengarna och det skulle bli av.

-Oj, oj det här var rikti gott, sa han medan han tog en till stor tugga av bullen.

När kaffet var uppdrucket och bullen äten så tog Herr Andersson fram sin beställningsbok. Han skrev med en prydlig handstil ner beställningen och utan att röra en min så skrev han in totalsumman på 45 mark. Irene visste att det egentligen kostade 50 mark. Hon skulle precis dra in luft för att protestera men då reste han sig upp och packade ihop sin väska.

-Tack för kaffet och bullarna! Det märks att fru Eriksson är en husmor. Det var länge sedan jag smakade något så här gott. Och nu slipper jag dricka det där blaskiga kaffet hos de andra, sa han och log ett snett leende.

Irene kom på fötterna och neg medan hon tog hans hand och önskade honom en trevlig resa hem till Åbo.

Det var konstigt att Irene kände att hon skämdes och vara tacksam på samma gång. Irene satte sig i gungstolen när Herr Andersson hade gått. Visst var hon glad och evigt tacksam för det lägre priset för nu skulle hon också kunna ge Signe en liten present till avslutningen. Samtidigt så blossade kinderna och tårarna brände under ögonlocken att hon inte kunde ge henne allt som de andra familjerna hade men framför allt var det för att Sigurd var borta för alltid. Det var vid högtider och avslutningar som det gjorde som mest ont. Det var då allt blev så tydligt på något sätt, vilka som var på skolavslutningen och vilka som kom hem till jul eller sommaren. Nu hade det varit det bara varit de två i sju år men hon vande sig aldrig med den saknaden efter honom som kom över henne. Irene lyfte upp det brun/vit randiga förklädet och torkade bort tårarna. Det tjänande inget till att sitta gråta när disken behövdes tas hand om och en åker som behövdes rensas.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Jag kommenterade kommatecken och så vidare, glöm det. Jag visste inte riktigt vad man skulle skriva i kommentarerna just då så jag vill komplettera med: Bra stämning, kändes verkligen som förr i tiden, bra beskrivet av hur det bland annat kändes med vattnet som piskade i ansiktet. Man var nästan där:-)

  2. En stämningsfull berättelse om en skräddare som åker ut till skärgårdsöarna för att ta upp beställningar. Du använder Herr och Fru vilket ger oss en fingervisning om att det handlar om förr i världen och ger samtidigt en distans. I första och andra stycket får vi en liten presentation av skräddaren Herr Andersson, hur han ser ut och hur han känner sig när det gungar. Bra med handsvetten och Fader vår! Sen kliver han iland och där kommer något om fru Edit Eriksson (kommer hon tillbaka sen? Eller är det felskrivning, är det Irene?).
    Nästa stycke handlar om Irene (där använder du bara förnamnet, är det henne det ska handla om i den längre texten). Vi hamnar rätt in det varma köket och bulldoft. Fint beskrivet. Längre ner får vi veta mer om henne och Signe. Du kan ompröva hur ofta du ska skriva Irene, kan byta ut till hon på några ställen så flyter det mer.
    Lågmält och fint skrivet som helhet. Jag undrar hur du valde perspektiv? Medvetet eller omedvetet? Vilka är huvudpersonerna i den längre berättelsen?

  3. När jag nu läst de din berättelse och de övrigas kommentarer har jag inte mycket att tillägga som inte redan är skrivet. Mycket fin och trovärdig berättelse

  4. Början påminde mig om inledningen av ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist. Båten och miljöbeskrivningarna, mycket bra. Tycker om hur du har fångat tidsandan i ditt språk. Man förstår direkt att vi har förflyttat oss tillbaka i tiden. Tycker om karaktärerna och gestaltningen av dem, hur du gör det genom deras handlingar. Du visar, inte berättar. Mycket bra!

  5. Intressant att väldigt vardagliga situationer går att gestalta litterärt. Fin historia. Du förmedlar väldigt väl om vem Irene är genom detaljerna i miljöbeskrivningen. Herr Andersson är lite vagare även om han kommer fram i båtresan också. Han är religiös får vi veta. Övergången till Irene är väldigt abrupt men fungerar bra ändå tycker jag. Här ligger stor dramatik och lurar. Varför är Herr Andersson så snäll och sätter ner priset? Han har säkert ätit bullar hos varenda kund så det är inte ett tillräckligt skäl.. Är han möjligen mer intresserad av änkan Irene än som kund? Kanske är det besvarat eller?

  6. Det fanns ett lugn i texten, ett stadigt tempo som jag tyckte mycket om. Påmindes lite om Sally Salminens Katrina som ju i och för sig handlar om Åland och kärvheten där, men den kärvheten finns nog även i skärgårdslivet runt Åbo, tänker jag. Jag tycker i alla fall att du fick fram den bra, men kanske den skulle kunna framträda ännu mer?

    Håller med Annette i hennes förslag om att se över kommatering, och även ta bort lite onödiga småord här och var.

    Jag fastnade lite i läsflödet här: ”Hon ville att Signe skulle ha en fin sommarklänning till skolavslutningen. Det var en ljusgul klänning med vit krage som var broderad längst ut och med ett skärp i midjan.” Jag fastnade eftersom det plötsligt lät som att klänningen redan fanns. Förslagsvis kunde ”Det skulle bli en ljusgul klänning…” stämma mer i tempusval.

    ”…hon skämdes och vara tacksam på samma gång.” Här tycker jag tempus behöver överensstämma, annars är det lätt att fastna lite.

    Ett parti jag tycker är särskilt fint och målande är vid kaffestunden med Herr Andersson – ”Hon satte den största bullen på fatet samtidigt som hon sjasade i väg katten till kammaren. Hon strök handen över den nymanglade duken. Det fanns inga veck eller smulor på duken men det var en rörelse hon gjorde av reflex. Hon hade förberett allt.” Jag som läsare riktigt känner doften av nymanglat, och katten skapar en känsla av vardaglighet och gör det även väldigt hemtrevligt. Jag skulle använt ”la/lade” bullen på fatet, men det är nog kanske en dialektfråga.

    Jag vill helt klart läsa mer om Herr Andersson, särskilt om det blir fler partier som det ovan.

  7. Hej! Jag tycker om din historia och att den var jättebra:-) Det enda jag kan se är att du kanske skulle kunna ta bort lite kommatecken på vissa ställen kontra sätta dit dem. Exempel på tillägg av kommatecken: ”rogivande med vinden osv. Efter rogivande tror jag det ska vara ett kommatecken. Ett annat exempel är ”även fast det var”- ersätt det med trots att det var. Efter ”piskade i ansiktet ska det nog vara kommatecken efter ansiktet. Samma sak efter ”lugnt på vattnet” (kommatecken efter vattnet). Detta kanske inte jag ska kommentera egentligen, det är nog Karin som ska det. Men jag tror det är så.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.