Catharinas 4 text

Det här är texten jag lämnade in förut. Jag blev uppmanad att ta ett tydligare Krickan-perspektiv i berättelsen, dvs barnet som jaget.

Text:

Föreståndaren på Ljunggården hade en sittgrupp i ett hörn av sitt kontor som egentligen var för liten för så många. Jag tyckte ändå att det var fint. Det lilla soffbordet var dukat med blåvita koppar och det låg cookies i en korg på röda servetter. Det fanns saft i en tillbringare. Jag tänkte att den kanske var till mig. Birgitta och Margareta fick gå sidledes pressade mot skrivbordet för att nå den lilla soffan vid fönstret. Själv satte sig Föreståndaren i fåtöljen. Jag kröp upp på soffans armstöd och balanserade både mig och ett glas med saft. Glaset hade en plastgördel med två handtag så det var som tur var stadigt att hålla. Jag knaprade på en cookie.

– Jag vill å det varmaste beklaga er mors bortgång. Hon har varit en stor tillgång för alla här på avdelningen.

Föreståndaren pratade lite tillgjort som om hon låtsades vara ledsen. Det var stor skillnad jämfört med den mycket yngre kvinnan i vinröda kläder som verkligen försökte låta bli att gråta. Hon verkade mycket mer ledsen än vad vi var och hon höll en pappersnäsduk hårt i handen som hon tryckte mot munnen. Det var mormors kontaktperson fick vi veta. Hon hälsade kort på oss där hon satt i en kontorsstol och vickade sitsen nervöst fram och tillbaka. Utan att säga nåt visade hon att hon höll med när Föreståndaren berättade om mormor, genom att nicka då och då.

– Som sagt Linnea har varit en stor tillgång här.

Kontaktpersonen nickade.

– Hon har engagerat sig i de mest svaga hyresgäster vi har och fått med dom på olika aktiviteter. Att hon blivit rullstolsburen verkade inte alls bekymra henne. Vilken kraft att komma över livets utmaningar! Hon älskade bingo och det smittade av sig till de andra. Det är stor förstämning här nu.

Så det var därför flera av personalen och de äldre stod på rad längs väggarna i korridoren när vi kom. Jag tyckte det var läskigt. Vi hade följts av deras blickar. Jag såg hur en person böjt sig viskande till den som stod bredvid och nickat menande. Den andra skakade på huvudet. Jag undrade vad de sa? Det var nåt om oss i alla fall. En kvinna hade sträckt ut handen och rört vid min arm.

– Gud välsigne dig lilla barn. Hon var en fantastisk människa.

Birgitta slog efter handen som efter en fluga.

BirgittaMargareta tittade frågande på varandra när Föreståndaren fortsatte. Även jag tyckte det var konstigt det hon berättade. Inte alls som mormor brukade vara.

– Det tog heller inte särskilt lång tid för henne att acklimatisera sig här. Redan efter nån vecka hade hon blivit god vän med Siv. Siv är otröstlig. Ni kanske vill träffa Siv?

– Nej inget besvär för vår skull.

– Jag tänkte kanske att Siv…

BirgittaMargareta teg. Det stod klart att Siv fick klara sig utan besök.

– Men har inte vår mor tittat på TV?

Det tyckte jag var en bra fråga för det ville jag också veta. Jag tänkte precis berätta att mormor alltid tittade på TV men fick inte chansen för Föreståndaren hann före.

– Eftersom hon inte hade med sig någon när hon kom så talade vi först om möjligheten att hon köpte en men med hennes engagemang här så blev det helt överflödigt ganska snabbt.

Föreståndaren tittade osäkert på döttrarna.

– Jag beklagar verkligen om ni hade velat att hon hade…Vi brukar tillmötesgå önskemål från familjen…Vi kunde naturligtvis hjälp till…men jag kan inte påminna mig att ni har…

– Det är OK. Hon glömde den hon hade i all hast.

Nja. Så vad det ju kanske inte riktigt, tänkte jag, som mindes kvällen i trappan efter flytten av mormors saker. Var det för att det inte var helt sant som Birgitta råkade sätta en armbåge i Margaretas arm just när hon böjde sig fram för att ta sin kaffekopp. Det skvätte ordentligt på duken. Oj oj, så tokigt. Det är ju lite trångt här. Ingen fara. Kontaktpersonen torkade hjälpligt upp det utspillda kaffet med sin pappersnäsduk. Föreståndaren gick tydligen på det där med i all hast. Jag sa inget.

– Nej, man får inte med allt. Rummen här tillåter inte så stort möblemang men de flesta har ju en TV.

Det var antagligen inte menat som en anklagelse men jag såg att BirgittaMargareta tog det så. Föreståndaren försökte släta över.

– Det var kanske för att hon inte hade den som hon kom ut i vårt dagrum. Vilken tur för de andra! Hon var ju lite yngre än de flesta. Hon vitaliserade verkligen! Eller hur Linda?

Kontaktpersonen nickade och tryckte en ny pappersnäsduk hårdare mot munnen. Hon vickade fortare med stolen.

– Hon gjorde ju så mycket annat. Hon bakade sockerkakor.

Jag häpnade och höll nästan på att trilla ner från armstödet. Jag spillde ut lite saft. Sockerkaka? Det bakade hon aldrig till mig. Aldrig nånsin. Nu kände jag att jag höll på att bli sur på mormor.

– Hon insisterade på att vi skaffade julgran. Ja kommunen hade sparat in på det, så hon betalade faktiskt för den själv.

Betalade själv? Hon betalade ju inte ens för mina julklappar! Jag sa fortfarande inget. Men jag hade en hel del att säga.

– Då var hon irriterad. Hon som alltid var på så gott humör! Nästa gång tar de väl påskäggen, kom jag ihåg att hon sa.

Föreståndaren skrattade till lite vid minnet och kontaktpersonen nickade kraftigare och gjorde ett försök att le bakom näsduken. Jag såg att hon torkade sig i ögonvrån när hon trodde ingen såg.

– Linnea argumenterade helt uppbragt om vikten för äldre att ha ett värdigt liv och det inkluderade julgran. Hon var väldigt bestämd på den punkten. Ja, vi kunde bara hålla med henne. Lokal-TV var här och gjorde ett inslag med henne. Såg ni inte det?

Hon tittade lite förvånat från den ena systern till den andra. Men inte alls på mig.

– TV-inslaget fick konsekvenser. Kommunfullmäktige återinförde julgran efter det.

Nej, det hade inte BirgittaMargareta sett. Inte jag heller. Mormor på TV? Hon brukade ju bara titta på den. Att hon skulle vara med i TV, det var ju inte möjligt. Jag sneglade på BirgittaMargareta. De var lika förvånade som jag och stirrade på föreståndaren. Gick det verkligen att tro på nåt hon sa eller hade hon hittat på allt? Fast då borde ju Linda sagt nåt kanske. Och det var inte slut där.

– Och hon gjorde mandelmusslor. Fantastiska.

Föreståndaren drog lite på det mittersta aet.

– Med hjortronsylt. Alla ville ha receptet efteråt.

Mandelmusslorna blev för mycket för kontaktpersonen som ursäktade sig. Hon lät väldigt konstigt när hon försvann ut ur rummet. Det blev en tyst en stund efter att hon stängt dörren bakom sig. Jag funderade på om jag skulle berätta att mormor aldrig hade bakat sockerkaka till mig men jag hade en känsla av att BirgittaMargareta ville jag skulle vara tyst. De skruvade på sig båda två i soffan. Föreståndaren frågade om mer kaffe. Nej det var så bra. Och kakorna var så goda. Hon log lite mot mig. Leendet från en tant som hade gett en så konstig beskrivning av mormor fick mig ännu mer ur balans på armstödet. Nej tack jag ville inte ha mer saft. Jag var redan kissnödig och det var i helt omöjligt att ta sig ut utan att alla måste resa sig. Jag hoppades att detta snart skulle ta slut. Systrarna tittade på varandra igen. Birgitta nickade till Margareta på det där sättet som bara jag kunde se. Som en sömnig blinkning.

– Jag måste fråga en sak. Är det verkligen Linnea Gustafsson som har dött?

Ja det kunde man verkligen fråga sig, tyckte jag, men Föreståndaren verkade bli helt överraskad. Hon öppnade munnen några gånger innan hon lyckades få fram något.

– Tror ni att vi inte har reda på vem som är vem här?

Hon som sett så snäll ut fram till nu såg plötsligt riktigt arg ut.

– Och speciellt Linnea som har varit så uppskattad! Ni har ju aldrig…

Vi fick inte veta vad vi aldrig hade gjort för hon slutade prata. BirgittaMargareta verkade begripa ändå.

– Vi förstår. Vi vet att vi inte har varit här på besök så mycket men förhållandena har varit lite speciella.

Föreståndaren verkade inte alls nöjd med det svaret. Hon såg ut som hon ilsknade till ordentligt. Men nu var jag ju ändå tvungen att berätta hur det var.

– Mormor har aldrig bakat sockerkaka…

– Kristina, vi tar det sen.

Sen? Det var ju nu vi kunde säga det. Jag tog sats igen.

– Mormor har aldrig…

– Jag förstår, sa Föreståndaren. Hon kunde ju inte alls förstå för jag fick ju inte säga färdigt. Hon verkade heller inte vilja veta nåt för hon frågade inte vad jag menade. Istället gjorde hon sitt bästa för att snabbt avsluta mötet. Hon liksom kom till saken.

– Jag har ett foto här som jag vet att Linnea ville att ni skulle ha.

Hon tog fram ett hopvikt A4-kuvert ur fickan och la på bordet. Det drog åt sig av kaffestänket som blivit kvar. Vi fick veta att resten av hennes tillhörigheter fanns för avhämtning. Snarast, eftersom det var kö till Linneas rum. Vi fick också veta vilken begravningsentreprenör som tagit hand om Linnea. 

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

7 Comments

  1. Du beskriver väl hur infekterad stämningen kan bli vid en träff efter en anhörigs bortgång. Anhöriga med dåligt samvete för uteblivna besök möts av personal, som lärt känna den döda på ett sätt som döttrarna inte känner igen sig i.
    En historia som jag tror många med gamla föräldrar kan få en tankeställare av.
    Träffande beskrivning av interiören och trängseln.

  2. Det här är en tydligare version och jag kunde nu hålla reda på personerna i rummet, hade svårt tidigare av någon anledning. Det är spänstig historia och en angelägen sådan, eftersom den sätter fingret på ofullkomligheter i vården av gamla.

  3. Vilka bra dialoger du skriver! Där har jag något att lära mig av:-) Intressanta dialoger. Tycker det inte framgår riktigt vilken ålder Krickan är i, ibland känns det som hon är ett barn, ibland ung vuxen. Kan du få fram det på något sätt tror du, med hjälp av Karins hjälp kanske? Är själv intresserad över detta. En bra text, jag kan se lokalen, saften och allt framför mig, nästan känna lukten av miljön:-)

  4. Du åstadkommer ditt syfte med att lyfta fram Krickans perspektiv. Det är mycket tydligt och jag tycker om de mer ”barnsliga” reflektionerna hon har. ”Sen? Det var ju nu vi kunde säga det. Jag tog sats igen.” Det oskyldiga i att inte förstå det sociala ”skådespelet” och vilja vara ärlig.

  5. Kul att barnet kom tillbaka, hade gärna hört mer från henne.
    Det känns som hon ibland är den vuxna och ibland barnet. När hon är barnet är det väldigt trovärdigt och roligt ”Så det var därför flera av personalen och de äldre stod på rad längs väggarna i korridoren när vi kom. Jag tyckte det var läskigt”.” Leendet från en tant som hade gett en så konstig beskrivning av mormor fick mig ännu mer ur balans på armstödet. Nej tack jag ville inte ha mer saft. Jag var redan kissnödig ”
    Mer som en vuxen: ”Nja. Så vad det ju kanske inte riktigt, tänkte jag, som mindes kvällen i trappan efter flytten av mormors saker. Var det för att det inte var helt sant som Birgitta råkade sätta en armbåge i Margaretas arm just när hon böjde sig fram för att ta sin kaffekopp”. Det är en rolig berättelse som gör mig nyfiken på hur allt egentligen hänger ihop.

  6. Jag tycker att det är spännande att du bytt till ett barns perspektiv. Det finns skrivningar som är väldigt bra och roliga. ”Jag häpnade och höll nästan på att trilla ner från armstödet. Jag spillde ut lite saft. Sockerkaka? Det bakade hon aldrig till mig. Aldrig nånsin. Nu kände jag att jag höll på att bli sur på mormor.”
    Det jag saknar är den roliga beskrivningen (bara för att jag känner till den) av föreståndaren som inte blir lika tydlig men ändå dyker fram lite här och där. Jag tycker att det blir texten blir tydligare och systrarnas relation kom fram bättre i den här texten.

  7. Jag tycker det fungerar med en vuxen Krickan som beskriver hur det var för henne som barn i jagform. Det blir ett lite blandat perspektiv, både barnet och den vuxna lyser igenom, men det funkar bra tycker jag.
    Tycker mycket om den drastiska formuleringskonsten, och det lakoniska som säger mer än ord, t.ex. ”Mandelmusslorna blev för mycket för kontaktpersonen som ursäktade sig.” Det tragikomiska blir tydligt. Påminner som jag tror jag sagt redan om Guppies for tea av Marika Cobbold Hjörne.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.