Catharinas 3 text

Catharinas tredje text:

Detta har hänt:

Krickan är nu tjugo och har förhållande samtidigt med sonen och dottern, Jonathan och Sofia, i fosterfamiljen hon bodde hos i några år. Hon går sen nåt år på socialhögskolan.

– Det visste jag väl att du skulle klara tentan. Med beröm godkänd! Eller hur?

Ja det är sånt man säger när man inte vet. Han menade väl. Jonathan var leende och glad. Han kramade mig hårt.

– Jag har saknat dig också.

Jag hade verkligen det. Det blev alldeles tyst och tomt när han flyttade ut. Inga kläder i soffan, inga rakgrejer att irritera sig på. ingen opera från spotify. Nu stod han där i dörren.

– Kom får du se!

Han sprang före nerför trappan. Kom. Jag kunde tydligen inte springa fort nog.

– Va! Har du köpt den?

En sprillans ny liten Toyota stod parkerad vid trottoaren. Röd och glänsande.

– Lånad, erkände han. Jag har den över helgen. Vart vill du åka?

Spelar roll. Vi lämnade stan och tog en tur ut på landet. Planlöst och utan mål. Det var bedövande vackert. Jag lutade mig tillbaka i bilsätet med rutan neddragen och njöt av vinddraget i ansiktet. Maj är som en gnistrande smaragd, ögonen vill bara blunda av det intensivt gröna. Tusen små blad hade börjat bädda in björkarnas lilaaktiga grenverk. När jag kisade såg jag fält med en fernissa av skir grönska och där borta en mur av svartgröna granar som Macbeths mörka armé redo att börja vandra. Tog den inte ett steg? Jag ryckte till.  

Vi åkte fort längs stora vägen men saktade in när Jonathan plötsligt fick för sig att svänga in på en mindre grusväg. Långsamt for vi förbi gårdar och tomma sommarstugor, längs skogsdungar, öppna ägor och ett vatten som blänkte till mellan träden. Bilen skakade på den ojämna grusvägen.

– Titta Till Salu!

Jag ropade till men inte tillräckligt snabbt. Jonathan bromsade in och började backa tillbaka. Skylten var bra väderbiten och ruttnad i kanten. Vi smög fram till huset som inbrottstjuvar helt i onödan. Vi kunde snabbt konstatera att det var tomt, inte en katt ens en gång, övergivet verkade det som. Det var alldeles tyst, bara vinden rasslade i den trasig plasten runt ruttna höbalar. Den svaga brisen släpade en gammal potatissäck hit och dit. Den såg ut som ett platt vattendjur som letar efter föda på havsbotten. En vält skottkärra utan hjul låg bredvid staplade bildäck och en hög med brädor, bitar av hängrännor och stuprör, bråte som blivit över. Ett rostigt bilvrak stack fram fronten vid hörnet. Ett gammalt hönshus hade fallit ihop. Nätet hade lossnat från spikarna i inhägnaden och rullat ihop sig, trassligt som snaror. Eller var det en hundgård?

Huset som varit nytt kanske vid förra sekelskiftet var bortom all räddning. Tegeltaket säckade oroväckande på mitten och verandan var rutten och höll på att glida ur läge. Trappsteget gav efter.

– Akta! Gå inte upp där!

Någon hade roat sig med att kasta sten och krossa fönsterglasen. Vi tittade i fönstren. Köket vara fullt med skräp som lämnats kvar och täckts av åratals lager av fågelbajs. Det trängde långsmala vitaktiga växter utan klorofyll upp ur golvet. Det stod en kaffehurra på spisen och ett par koppar på bordet som om folket bara hade gått en sväng med hunden. Man kunde nästan se röken från het dryck. Men ingen hade uppenbarligen tagit hand om detta på många år. Färgen på väggar och fönster var flagnad eller helt borta och fönsterfodren bitvis stadda i upplösning. Träet föll isär som fnöske när man pillade lite. Antagligen glömde mäklaren ta bort skylten när gården inte gick att sälja. Så synd. Det låg ju ganska fint med utsikt mot skogen över en äng där kor antagligen betat för längesen. Nu stod små frötallar på ängen som mörka och strama soldater i givakt. Dörren till ladan var gisten och gav stort motstånd. Vi bände och drog för att få upp den. Den trillade tungt när de rostiga gångjärnen bröts sönder. Vi hoppade undan samtidigt för att inte få den på fötterna. Plötsligt var vi osäkra på om vi hade rätt att gå in där.

– Vi får ställa tillbaka dörr’n när vi går ut.

Jag viskade. Ja, viskade Jonathan tillbaka. Därinne i dunklet stod en enorm traktor utan hytt med ett välanvänt säte där lädret blänkte. Den hade nog varit orange. Ferguson stod det på en skylt. Det hängde en extremt smutsig och trasig arbetsoverall på väggen. Det var lätt att föreställa sig hur bonden backade in genom de två portarna och parkerade sin traktor för att avsluta arbetet och gå in och äta kvällsmat. Vi tittade uppåt i det väldiga rummet. Det var säkert tjugo meter upp till toppen på takstolarna. Där uppe låg höskullen. Apparaten som blåst upp höet höll på att rosta ihop och de breda drivremmarna som dragit mekaniken hängde trötta och utslitna. Väggarna var randiga av bländande ljus ifrån gliporna mellan brädfodringen och smala solstrålar fylldes med damm och boss från halm och hö. Jag nös flera gånger.

– Huppsan, sa Jonathan.

Jag nös en gång till till svar. Vid dörren in till lagår’n hängde en gammal mjölkmaskin. Alfa Laval. Spenkopparna hängde på väggen med bruna och genomskinliga slangar som hade börjat spricka. Aluminiumkannan för mjölken var täckt av spindelväv och råttlort. Vi fortsatte in i lagår’n. Där var plats för åtta djur i spiltor, sju kor och en häst kanske? Det luktade gödsel, halm och kreatur, men svagt. Vinden viskade och skvallrade i öppningar i väggen. Den hade legat på genom bräder som lossnat och spätt ut odörer som fyllt en levande lagård en gång. Där fanns också små fållor och kättar med slitna slåar som djurtänder gnagt randiga. Vi föreställde oss kalvar, grisar och kanske får. Nosar som stuckit fram och tiggt mat, sörplat vatten och bökat i hörnen.

– Nöff, nöff, sa Jonathan.

– Bäää, svarade jag.

Jag dåsade där i framsätet på vägen hem. Det var bra synd med den där gården som antagligen varit riktigt fin en gång i tiden. Vad hände med ägarna? Halvsovande drömde jag om en gård för oss tre och två barn. Jag förställde mig att jag fick en dotter tillsammans med Jonathan. Sofia fick en pojke genom insemination. Är jag då pappa? Jag log lite för mig själv. Pappa Krickan.

– Vad ler du åt?

– Inget särskilt. Jag tänkte lite bara.

Jag är tillbaka på gården i fantasin. Vi öppnar en restaurang i ladan och Sofia serverar urläckra matkreationer av det vi själva odlat och produkter från våra egna djur. Glass på egen grädde, allt ekologiskt. Lyckliga kor och hästar. Gästerna får gå in och hälsa på Rosa, Matilda, Majoren och de andra. Det pickar höns mellan borden i restaurangen.

– Nu log du igen.

– Nejdå. Inte alls.

Jonathan ger soaréer där med berömda kollegor. Folk kommer komma från land och rike runt. Jag driver HVB. Bortglömda, misshandlade barn kommer till oss. De får vara med i köket, restaurangen och odlingarna. De blir kockar, bönder och musiker så småningom. Det går bra för dom i livet. Men grannarna skulle säkert vandalisera vår bil och lägga bajskorvar i postlådan. Vi är väl vad man skulle kunna kalla en okonventionell familj, minst sagt. Kanske svårsmält för många. Vi är ju syskon eller nära på syskon. Är det då inte incest? Jag vill inte ens tänka på det men jag börjar bli van vid att granska svensk lagstiftning så jag kan inte låta bli. Nej, äktenskap är inte att tänka på. Vi är för många helt enkelt. Vi är bara fel på alla vis. Jag misströstar. Det blir kanske ingen gård.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Fint berättat om en resa. Jag gillar miljöbeskrivningen, den är omsorgsfull, det är som man går med karaktärerna på deras upptäcksfärd. Man ser verkligen den gamla ödegården framför sig. Även lukter. Bra med den insprängda dialogen.
    I sista scenen kommer Krickans inre tankar, hennes drömmar om en framtid på gården. Och sen avslutningen med sista meningen.

  2. En otroligt vacker skildring av de övergivna byggnaderna, besökarna besjälar dem och besjälas av dem. Det blir suggestivt när man får följa med in. En vardagshändelse kan man tycka, men med så mycket dramatik. Jag får litet svårt med att reda ut relationerna mellan nämnda personer, men jag kanske är korkad? Du använder dialogen effektivt som driv i storyn, allt blir på så vis lättläst.

  3. Bra målande gestaltningar av huset och landskapet. Kan hålla med de andra om att det kanske tar över lite mycket om det inte är så att huset kommer spela en större roll senare. Hade också förväntat mig att det skulle hända något där.
    Det var en snygg övergång, som kändes naturlig, till hennes dagdrömmar om framtiden. Jag tycker om att du gestaltar en normbrytande familj. Det känns inte påklistrat och som du försöker göra en poäng utan väldigt naturligt och passar bra in i berättelsen. Vill veta mer om hur det blir med hennes drömmar om gården!

  4. En härlig tur ut på landet. Bra beskrivning av huset, känns som man är där, typiskt gamla hus:-) I början står det att hon har ett ”förhållande med sonen och dottern”. Det blev för mig lite konstigt. Bra beskrivet om drömmen och härligt; det är bra att drömma:-) Jag hade nog velat att något spännande fanns i huset eller utanför…. 🙂

  5. Jonathan hade flyttat ut men det verkar som ni har ett förhållande. ”Jag har saknat dig också.
    Jag hade verkligen det. Det blev alldeles tyst och tomt när han flyttade ut. Inga kläder i soffan, inga rakgrejer att irritera sig på. ingen opera från spotify”. Var hans tanke att han ville visa dig huset för att det skulle vara en möjlig bostad för er? Gården beskrivs väldigt detaljerat och levande, känns som man är där med er ”Huset som varit nytt kanske vid förra sekelskiftet var bortom all räddning. Tegeltaket säckade oroväckande på mitten och verandan var rutten och höll på att glida ur läge. Trappsteget gav efter” .
    Sorgligt med slutet ”Nej, äktenskap är inte att tänka på. Vi är för många helt enkelt. Vi är bara fel på alla vis. Jag misströstar”.

  6. Intressant läsning! Dina beskrivningar är väldigt målande och detaljrika. Det känns som att man är inne i huset. ”Köket vara fullt med skräp som lämnats kvar och täckts av åratals lager av fågelbajs. Det trängde långsmala vitaktiga växter utan klorofyll upp ur golvet. Det stod en kaffehurra på spisen och ett par koppar på bordet som om folket bara hade gått en sväng med hunden. ”
    Du fångar väl Krickans tankar kring att vara normbrytande och att leka med tankar och drömmar.

  7. Fina och ibland roliga beskrivningar av ödegården. Potatissäcken ”ett platt vattendjur som letar föda på havsbotten”, vitaktiga växter utan klorofyll upp ur golvet”, ”frötallar på ängen som mörka strama soldater i givakt”.

  8. Gripande om utanförskap, och vanlighet. Att vara annorlunda betyder inte att man är annorlunda, det tycker jag du fick fram fint. Sorgen över andra som inte förstår, som inte vill förstå, som beter sig illa, uppgivenheten, blir också tydlig i sista stycket, det gör ont i mig som läsare.
    Blir dock lite förvirrad av att hon först bara dagdrömmer om denna stora regnbågsfamilj, och sedan i sista stycket är det som om att den faktiskt finns – ”Vi är väl vad man skulle kunna kalla en okonventionell familj, minst sagt.” Reagerar också på att beskrivningen av det övergivna huset tar över historien lite. Det byggs upp en förväntan om att det ska hända något där i huset, eller att det ska komma att spela någon mer avgörande roll, men det kanske kommer i ett senare skede? Det blev som ett litet antiklimax att de bara åkte därifrån efter den ingående beskrivningen av den förfallna gården, som var målande och väldigt fin i sig, och just därför kändes som att den hade ett större syfte än att väcka Krickans dagdrömmar?

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.