Catharinas 2 text

Catharinas Andra text

Föreståndaren på Ljunggården hade en sittgrupp i ett hörn av sitt kontor som egentligen var för litet för så många sittplatser. Hon hade trots allt gjort sitt bästa för att göra det bekvämt och trevligt. Det lilla soffbordet var dukat med blå blom–koppar och det låg cookies i en korg. Birgitta och Margareta fick gå sidledes pressade mot skrivbordet för att nå den lilla soffan vid fönstret. Själv satte sig föreståndaren i fåtöljen. Jag kröp upp på soffans armstöd och balanserade både mig och ett glas med saft. Glaset hade en plastgördel med två handtag så det var som tur var stadigt att hålla. Jag knaprade på en cookie.

– Jag vill å det varmaste beklaga er mors bortgång. Hon har varit en stor tillgång för alla här på avdelningen.

Föreståndaren medkänsla var lite uppstyltad och man hade kunnat ta den som en ren inövad formalitet som hon antagligen fick användning för ganska ofta om det inte hade varit för den betydligt yngre kollegan i vinröda arbetskläder som sväljande försökte kontrollera en gråt som verkade helt äkta. Det var mormors kontaktperson fick vi veta. Hon hälsade kort på oss där hon satt i en kontorsstol och vickade sitsen nervöst fram och tillbaka. Hennes hand var krampaktigt sluten runt en pappersnäsduk som hon tryckte mot munnen. Hon sa inget utan bara nickade instämmande till föreståndarens berättelse om mormor.

– Som sagt Linnea har varit en stor tillgång här. Hon har engagerat sig i de mest svaga hyresgäster vi har och fått med dom på olika aktiviteter. Att hon satt i rullstol verkade inte alls bekymra henne. Vilken kraft att komma över livets utmaningar! Hon älskade bingo och det smittade av sig till de andra. Det är stor förstämning här nu.

Det förklarade kanske den obehagliga promenaden genom korridoren där flera av personalen och de äldre stod när vi kom. Vi hade följts av ömsom fientliga, ömsom deltagande blickar. Någon hade böjt sig viskande till den som stod bredvid och nickat menande. Den andra skakade på huvudet. En kvinna hade sträckt ut handen och rört vid min arm.

– Gud välsigne dig lilla barn. Hon var en fantastisk människa.

Birgitta slog efter handen som efter en fluga.

Nu tittade systrarna på varandra. Föreståndaren fortsatte.

– Det tog heller inte särskilt lång tid för henne att acklimatisera sig här. Redan efter nån vecka hade hon blivit god vän med Siv. Siv är otröstlig. Ni kanske vill träffa Siv?

– Nej inget besvär för vår skull.

– Jag tänkte kanske att…

Det stod klart att Siv fick klara sig utan besök.

– Men har hon inte tittat på TV?

– Eftersom hon inte hade med sig någon när hon kom så talade vi först om möjligheten att hon köpte en men med hennes engagemang här så blev det helt överflödigt ganska snabbt.

Föreståndaren tittade osäkert på systrarna.

– Jag beklagar verkligen om ni hade velat att hon hade…Vi brukar tillmötesgå önskemål från familjen…Vi kunde naturligtvis hjälp till…men jag kan inte påminna mig att ni har…

– Det är OK. Hon glömde den hon hade i all hast.

Birgitta råkade sätta en armbåge i Margaretas arm just när hon böjde sig fram för att ta sin kaffekopp. Det skvätte ordentligt på duken. Oj oj, så tokigt. Det är ju lite trångt här. Ingen fara. Kontaktpersonen torkade hjälpligt upp det utspillda kaffet med sin pappersnäsduk. Föreståndaren grep efter ursäkten som systrarna tillhandahöll.

– Nej, man får inte med allt. Rummen här tillåter inte så stort möblemang men de flesta har ju en TV.

Det var antagligen inte menat som en anklagelse. Föreståndaren log urskuldande.

– Det var kanske för att hon inte hade nån TV som hon kom ut i vårt dagrum. Vilken tur för de andra! Hon var ju lite yngre än de flesta. Hon vitaliserade verkligen! Eller hur Linda?

Kontaktpersonen nickade samlat och instämmande och tryckte pappersnäsduken hårdare mot munnen. Hennes kinder vitnade. Föreståndaren var uppenbarligen nöjd med sin improviserade förklaring.

– Hon gjorde ju så mycket annat. Hon bakade sockerkakor. Hon insisterade på att vi skaffade julgran. Ja kommunen hade sparat in på det, så hon betalade faktiskt för den själv. Då var hon irriterad. Hon som alltid var på så gott humör! Nästa gång tar de väl påskäggen, kom jag ihåg att hon sa.

Föreståndaren skrattade till lite vid minnet och kontaktpersonen nickade kraftigare och gjorde ett försök att le bakom näsduken. Jag såg att hon torkade sig i ögonvrån när hon trodde ingen såg.

– Linnea argumenterade helt uppbragt om vikten för äldre att ha ett värdigt liv och det inkluderade julgran. Hon var väldigt bestämd på den punkten. Ja, vi kunde bara hålla med henne. Lokal–TV var här och gjorde ett inslag med henne. Såg ni inte det?

Hon tittade frågande från den ena systern till den andra.

– Det fick konsekvenser. Kommunfullmäktige återinförde julgran efter det.

Nej det hade varken Birgitta eller Margareta sett. Inte jag heller. Mormor på TV? Att hon skulle ha gjort ett så radikalt byte av position i förhållande till TV–apparaten var i det närmaste otänkbart. Jag sneglade på Margareta och Birgitta. De stirrade båda misstroget på föreståndaren.

– Och hon gjorde mandelmusslor. Fantastiska.

Föreståndaren drog lite på det mittersta aet.

– Med hjortronsylt. Alla ville ha receptet efteråt.

Mandelmusslorna blev för mycket för kontaktpersonen som ursäktade sig. Hon hulkade högt när hon försvann ut ur rummet. Det blev en stunds besvärad tystnad efter att hon stängt dörren bakom sig. Föreståndaren frågade om mer kaffe. Nej det var så bra. Och kakorna var så goda. Hon log lite mot mig. Leendet från en kvinna som just då hade problem med sin trovärdighet genom en så märklig beskrivning av mormor fick mig ur balans på armstödet. Nej tack jag ville inte ha mer saft. Jag var redan kissnödig och jag insåg att det var i det närmaste omöjligt att ta sig ut utan att alla måste resa sig. Jag hoppades att detta snart skulle ta slut. Systrarna tittade på varandra igen. Birgitta nickade till Margareta på det där sättet som bara jag kunde se. Som en sömnig blinkning.

– Jag måste fråga en sak. Är det verkligen Linnea Gustafsson som har dött?

Frågan kom som en chock för föreståndaren. Hon öppnade munnen några gånger innan hon lyckades få fram något.

– Tror ni att vi inte har reda på vem som är vem här?

Tonläget i hennes förfärade fråga avslöjade hur provocerad hon blev av frågan.

– Och speciellt Linnea som har varit så uppskattad! Ni har ju aldrig…

Hon samlade ihop sin professionalitet och avlutade inte meningen.

– Vi förstår. Vi vet att vi inte har varit här på besök som goda döttrar men förhållandena har varit lite speciella.

Jag såg att föreståndaren definitiv förpassade systrarna till kategorin otacksamma släktingar. 

– Jag förstår, sa hon på ett sätt som avslöjade att hon inte förstod det minsta. Det var uppenbart att hon inte tog till sig den förklaringen. Istället gjorde hon sitt bästa för att snabbt avsluta mötet. Hon liksom kom till saken.

– Jag har ett foto här som jag vet att Linnea ville att ni skulle ha.

Hon tog fram ett hopvikt A4–kuvert ur fickan och la på bordet. Det drog åt sig av kaffestänket som blivit kvar. Vi fick veta att resten av hennes tillhörigheter fanns för avhämtning. Snarast, eftersom det var kö till Linneas rum. Vi fick också veta vilken begravningsentreprenör som tagit hand om Linnea. 

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. Fortsättning på texten om BirgittaMargareta. Skrivet på ett humoristiskt, intill makabert, sätt denna gång, men lite mer tillskruvat efter som bilden av mamman som målas upp av boendet inte stämmer överens om med döttrarnas bild av sin mamma. Texten förmedlar till mig en känsla av sorg och vemod över döttrarnas havererade relation. Det är rörelse i texten, inte alls svårt att läsa, tvärtom. Det enda jag funderar över är jaget. Du skriver utifrån barnet men som ett minne i vuxen ålder. Du kan förtydliga det typ: ”jag var fem år när jag….”

  2. Jättebra skrivet, roligt, flyt. Kontaktpersonen väl beskriven.
    Det enda jag undrar över är om det verkligen är barnet som berättar nu. Hon måste vara rätt liten fortfarande, sitter på armstödet och dricker saft. ”radikalt byte av position i förhållande till..” verkar inte komma ur barnamun.
    Det här skulle kunna vara en mycket rolig o tänkvärd bok som vi fått två kapitel ur.

  3. Fick en mer allvarsam känsla jämfört med första texten. De två systrarna är nu inte lika komiska och man känner mindre sympati för dem. Kan det vara så att det inte är mamman/mormodern som är ”boven i dramat” utan dem? Att mamman/mormodern har levt upp under vistelsen på hemmet får en att fundera över vem som verkligen höll henne fast på övervåningen, hon själv eller sina döttrar?
    Mycket spännande!

  4. Kul och intressant att fortsätta följa mormors framfart! Det flyter på så fint, och den tryckta stämningen går att ta på genom den trovärdiga dialogen och de välavvägda beskrivningarna av inredning och småhändelser på vägen, som kaffespill och fläckar på kuvertet. Fotot blir som en liten cliff hanger. Jag blir som läsare väldigt nyfiken vad det är för kort mormor ville att de skulle ha.
    Ett par ställen funderade jag över eftersom läsflödet bromsades lite:
    ”Hon tittade frågande från den ena systern till den andra.

    – Det fick konsekvenser. Kommunfullmäktige återinförde julgran efter det.

    Nej det hade varken Birgitta eller Margareta sett. Inte jag heller. Mormor på TV? Att hon skulle ha gjort ett så radikalt byte av position i förhållande till TV–apparaten var i det närmaste otänkbart. Jag sneglade på Margareta och Birgitta. De stirrade båda misstroget på föreståndaren.”

    Kan man tänka sig att byta plats på två sista styckena, så att det hänger tydligare ihop med ”Hon tittade frågande….”?

    Det andra stället jag funderar på ett platsbyte är:
    ”– Jag tänkte kanske att…

    Det stod klart att Siv fick klara sig utan besök.

    -Men har hon inte tittat på TV?”

    Här undrar jag hur det stod klart att Siv skulle få klara sig utan? Kanske det behövs en ytterligare bild av hur den klarheten uppstod? Bara en liten hint, ev något minspel eller liknande? Eller om tv-frågan kommer innan ”det stod klart” kan det ju bli det som tydliggör det hela – eftersom ett så abrupt byte av samtalsämne signalerar att de inte ville prata mer om Siv?

    Gillar verkligen denna historia som rymmer så mycket möjligheter om relationer, samband och släkthistoria. Jag vill definitivt läsa mer.

  5. En tragisk historia som en del av oss nog kan känna igen: att den sista tiden i en människas liv kan präglas av så mycket torftighet. Texten rymmer många små härliga detaljer som får berättelsen att lyfta, te.x ”Birgitta slog efter handen som efter en fluga” Det är en gammal dam som räcker fram handen under besökarnas ”obehagliga promenad” genom korridoren där förstämning råder efter Linnes bortgång. ”ÄR det verkligen Linnea Gustafsson som har dött” – den frågan ekar i mitt huvud efter att ha läst detta.

  6. Jag tänker att det är en fortsättning på den första texten med mormor som bodde på övervåningen. Då skrevs systrarnas namn ihop som om de näsan var en person, denna gång verkar det vara det vara två personer, är det den förändringen som deras mammas bortgång skapat? ”Nej det hade varken Birgitta eller Margareta sett” Har systrarna blivit sina egna? ”Kontaktpersonen nickade samlat och instämmande och tryckte pappersnäsduken hårdare mot munnen” , det känns som man finns med i rummet hör och ser allt som hände. Förvirringen blir total – är det mormor, kan hon förändrats så? Det är en intressant berättelse med dråpliga dialoger.
    Barnet finns kvar som berättare och iakttagare, härligt grepp! Välformulerat och roligt!
    Det är en intressant berättelse som jag gärna vill veta slutet på!

  7. Tycker det var en jättebra dialog. Förstod inte riktigt varför Linnéa inte skulle ha varit populär (tänker på när systrarna gick i korridoren och mötte både uppskattning för sin mormor och inte). Mycket bra beskrivet hur det kan vara i vården och det där med vårdplatser samt det där med relationer, att hälsa på sina äldre släktingar och inte. Jag hade nog önskat att berättelsen i slutet hade visat sig vara ett missförstånd, att det inte var deras mormor som hade dött utan en annan Linnéa:-)

  8. Mycket bra och skriven dialog och berättande! Sorgen och formalia som uppstår mellan familjen och vårdgivaren. Roliga dialoger men särskilt roligt berättat om sidokaraktären. ”Kontaktpersonen nickade samlat och instämmande och tryckte pappersnäsduken hårdare mot munnen. Hennes kinder vitnade. Föreståndaren var uppenbarligen nöjd med sin improviserade förklaring.” Det är ett bra driv i berättande och hela tiden en slags mystik kring vad som har hänt. Det enda är att jag är lite förvirrad är mamma eller mormor som har dött?

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.