Catharinas 1:a text

Kvinnan som var min mormor bodde på övervåningen men kom bara ner därifrån till jul och påsk.  Besöket hade noga förberetts genom att Margaretas bäddsoffa i vardagsrummet drogs in i ena hörnet så långt det gick för att ge plats åt öronlappsfåtöljen. Denna enorma sittmöbel, som alltså under stora delar av året stod i garaget, baxades in och ställdes mitt på golvet. Det brukade innebära brutna naglar, plåster och blåmärken. Jag visste det. Som en julfars med komisk upprepningseffekt.

– Aj, som fan, jag klämde mig.

– Passa ditt språk när Krickan lyssnar. Du vet att du måste ta i lite när vi ska genom dörr’n!

– Inte så fort.

Momentet att vrida stolen genom vardagsrumsdörren utan att krossa glaset i dörren var det mest kritiska. Jag betraktade ansträngningen från nedersta trappsteget. Margareta hade nåt förtvivlat i blicken och färgen i Birgittas ansikte hade börjat mörkna mot blodrött.

– Ja men för helvete…

– Det är ett skåp här.

Allt var alltså väl förberett när kvinnan från övervåningen långsamt tog steg efter steg nerför trappan. Hon utstötte små konstiga flåsande ljud och hon satte sig ner en stund på pallen som stod strategisk placerad på det mittersta planet innan hon fortsatte. Det var som en omständlig resa hon hade förberett under lång tid och genomförde med minutiös noggrannhet enligt färdplanen. Vi övervakade från grodperspektiv. Jag höll för öronen och blundade mesta tiden under nedstigningen. Tänk om nåt skulle gå fel?

Hennes döttrars oro som började redan vid andra advent var som en drabbande smitta.

– Har du ställt dit pallen?

– Nej, har inte du?

– Men herregud, tänk om hon får för sig att komma ner tidigare och den inte är på plats.

– Jag ska fixa det, ta det lugnt. Hon har aldrig kommit ner tidigare än klockan fyra julafton. Du vet hon vill se Kalle Anka.

– Man kan inte vara helt säker.

– Jo det kan man.

Pepparkaksbaket fortsatte under tystnad.

– Den är väl hel?

– Vilken då?

– Pallen så klart. En av pinnarna var lite lös förra året.

– Jag ska kolla, sluta tjata säger jag.

Margareta tryckte ut hjärtan som blev sneda. Hon knådade ihop degbitarna och började från början. Birgitta sprutade irriterat glasyr på pepparkaksgubbarna. Det kom utanför. Hon slickade på fingret och glömde kakorna i ugnen. De var redan svarta och förkolnade när hon svärande fick ut plåten ur rökmolnet ett par minuter för sent och slängde den i diskhon. Sammanbitet fortsatte hon glaserandet. Den sega degen gick att lyfta i stora sjok och jag tittade på de två identiska kvinnorna genom hålen som gjorts av metallhjärtan medan jag väntade på fortsättningen.

– Har du tagit bort mattan nedanför trappan? Hon får absolut inte snubbla. Du vet hur det är med sjukvården vid jul.

Eller vid påsk för den delen. Orosmomentet skavde och gav mig onda drömmar om pepparkaksmormor som klev ut ur degen och lämnade ett stort hål efter sig. Var mormödrars uppgift i världen att få oss andra att skärpa oss?

När mormor väl kommit på plats i öronlappsfåtöljen och jag kunde ta bort händerna från öronen så gällde det att vara uppmärksam. Jag gjorde fel några gånger innan jag lärde mig. Som en tradition uttalades repliker jag nästan kunde utantill.

– Titta vad du fått av mormor. En marsipangris!

Då skulle jag säga Tack mormor för den fina marsipangrisen till en kvinna som tittade likgiltigt på mig. Det var löjligt. Jag fick bortse från att det var en skymf mot mina förmågor att både observera och dra logiska slutsatser. Jag visste ju att Margareta eller Birgitta hade köpt grisen på ICA. Jag var själv med när de plockade ner det i korgen fast de trodde att jag inte såg. Det verkade inte bekymra mormor att jag fick julklappar av henne som hon varken hade valt eller betalat för. Hon hade ju betalat för huset. Detta faktum förde med sig ett slags undantagstillstånd som bäddade in henne i årets julföreställning. Replikerna fortsatte. Jag viskade med när MargaretaBirgitta uttalade dem. Jag kunde varit sufflös.

– Men mamma ska du redan gå? Vi tänkte spela

Rappakalja, viskade jag.

– rappakalja. Det brukar ju du vara bra på.

Bra på, upprepade jag, fast jag visste att det var ju en ren lögn eftersom hon aldrig varit med och spelat så länge jag varit med. Och jag hade faktiskt varit där hela livet. Dessutom brukade BirgittaMargareta alltid låta mig vinna.

– Och vi ska fika sen. Mandelmusslor med grädde. Det är ju dina favoriter. Vi blir jätteledsna om du går upp och sitter ensam däruppe ikväll.

Det var faktiskt inte heller helt sant. Jag var lite konfunderad över att de gjorde några försök alls eftersom jag visste att systrarnas vädjande skulle falla platt pannkaka den här gången också liksom alla de andra jularna och påskarna. Mormor motiverade aldrig varför hon valde TV framför oss varje jul. Hennes rygg var som en ointaglig bergssida när hon gick mot trappan och vi tyst följde efter. Uppstigningen tillbaka till övervåningen skedde i samma tempo och ordningsföljd. Fast tvärtom då. Jag tittade mellan fingrarna nu och var lättad när hon försvann upp till sin TV. Nu kunde vi börja fira jul. Eller påsk.

– Vill ni ha påskägg? Eller ska vi ta mandelmusslorna nu?

En leende och lättad MargaretaBirgitta viskade fast vi hörde att mormor redan hade satt på TV-apparaten. Den hade en demonstrativt hög volym som hon brukade skruva ner efter Annandagen.

Ett par gånger om året bekymrade sig alltså mormors döttrar över att hon lämnade sin avskildhet på övervåningen. Till vardags utrycktes aldrig någon som helst ambition att gå upp och störa. För det var så mormor benämnde det hela. Varför i hela fridens namn kommer ni och stör? Skulle hon säga.

Besök på övervåningen blev ett absolut undantag som när någon hade dött som systrarna ansåg att deras mor behövde veta. Detta inträffade alltmer sällan. BirgittaMargareta läste dödsannonserna och konfererade.

– Nej, det är inte nödvändigt. De har inte träffats på, tja, minst fyrtio år, så hon bryr sig nog inte.

Jag smög ibland uppför trappan och kikade på mormor genom spjälorna i trappräcket. Jag såg mest sidan på hennes fåtölj där jag visste att hon satt, kanske skymtade jag en fot med en innetoffla om hon satt lite snett. Jag såg vilket TV-program hon tittade på. Matprogram var det vanligaste. Konstigt nog eftersom hon aldrig lagade mat. Hennes döttrar gick upp med brickor varje dag. Det såg jag fastän de aldrig lät mig följa med. TV-apparaten var alltid på hög volym så jag förstod aldrig att hon visste att jag var där. Jag brukade försöka glida på plats absolut ljudlöst och andades nästan inte när jag tjuvkikade på henne. Hon måste ha haft nån speciellt slags sensor i ryggen som läste av en inkräktares närvaro. Den verkade ha en särskild känslighet för barn.

– Du ska inte vara där. Vad har din mamma sagt? Gå genast ner.

Hon vände sig inte om ens en gång och tyst och skamset gled jag ner från min plats. Det irriterade mig att hon valde bort mig och BirgittaMargareta. Men jag tyckte också synd om den märkliga kvinnan som var min mormor som var barrikaderad på övervåningen.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

7 Comments

  1. Vad bra beskrivet, man var ju där och kunde känna doften från pepparkakorna. Kunde känna igen mig hur det kan vara inför julafton och övriga stora helger, hur stressad man kan bli över någon äldre som inte kan röra sig som vanligt och ansvaret. Fin dialog också tycker jag.

  2. En rolig men ändå allvarlig text skrivet i första person. Ett minne och därmed naturligt att du valt imperfekt. Jaget berättar om sin mormor som lever på övervåningen i ett hus där även döttrarna och jaget verkar bo. Mormodern kommer bara ner till jul och påsk under mycket vånda och bök från döttrarna och sitter då i en stor öronlappsfåtölj som baxats in från garaget.
    Man ser öronlappsfåtöljen och alla brutna naglar. Krickan nämns, först efter två genomläsningar förstår jag att det är jaget.
    Bra med de korta dialogerna, ger mycket stämning. Bra framåtrörelse i texten.
    Undrar om inte det här stycket ska flyttas längre fram så det blir i kronologisk ordning? Allt var alltså väl förberett när kvinnan från övervåningen långsamt tog steg efter steg nerför trappan. Hon utstötte små konstiga flåsande ljud och hon satte sig ner en stund på pallen som stod strategisk placerad på det mittersta planet innan hon fortsatte. Det var som en omständlig resa hon hade förberett under lång tid och genomförde med minutiös noggrannhet enligt färdplanen. Vi övervakade från grodperspektiv. Jag höll för öronen och blundade mesta tiden under nedstigningen. Tänk om nåt skulle gå fel?
    Så bra du beskriver pepparkaksbaket. Bra med dialogerna.
    I stycket om hur jaget skulle svara mormodern när hon fick en marsipangris träder jagets känslor och tankar fram mer. Men sen skriver du ihop döttrarnas namn, som om de vore en enhet. Det tycker jag du skulle gjort från början i så fall och kanske med någon slags kort förklaring. Det blir en upphakning i läsningen när förutsättningen plötsligt ändras, och varför just där?
    I sista stycket kommer en beskrivning av hur mormodern lever i rummet och hur jaget kikar på henne genom spjälorna i trappan.
    Tänker på en grej – en av döttrarna borde väl vara jagets mamma? Tänker inte jaget på den kvinnan som mamma?
    I texten som helhet har du en miljöbeskrivning som är precis lagom för att man ska se allt framför sig. Bra detaljer. Du skriver inte på näsan för läsaren vad döttrarna och jaget tycker och känner, men genom dialoger och handling om hur de agerar förmedlar du träffsäkert den obehagliga stämningen.
    Berättelsen är lättläst och rolig (fast med något som fastnar i halsen). Bra flyt.

  3. En mycket bra dialog som används för att driva berättelsen framåt och som gestaltar karaktärerna väl. Man får en tydlig bild av denna mormor genom de övrigas handlingar och kommentarer. Jag får en tragikomisk känsla, där BirgittaMargareta är lite som en komisk duo men mellan raderna kan vi läsa av något sorgligt – ett tragiskt öde.

  4. En annorlunda och jätterolig berättelse!
    Dialogerna ger extra krydda åt berättelsen, känns nästan som man är där och ser/hör vad som händer,.
    Får känsla av att kvinnorna är tvillingar – lite som Bill och Bull i Pelle Svanslös böckerna. Känns som vad som helst tokigt skulle kunna hända i huset, tänker på boken 100 åringen som försvann!
    Barnets betraktelser ger närvarokänsla, nu vill jag veta mer om vad som händer i huset!

  5. Rolig och spännande läsning! Jag vill veta mer om varför mormor bor på övervåningen och varför hon är så sur. Det är ett fint samspel mellan dialog och texten med tankar mellan. Texten är verkligen skriven ur ett barns perspektiv.

  6. Jag vill definitivt läsa mer av detta även om den ju kan läsas som en avslutad novell också. Jag blir väldigt nyfiken hur mormor hamnade där, och jag vill veta mer om familjekonstellationen och psykologin bakom dessa kvinnors relationer.
    Du får fram allt väldigt fint med väldigt övertygande naturlig dialog och intressanta detaljer. Jag får för mig att det är självupplevt, så levande är det.
    Du får också fram andlösheten hos barnet och iakttagelseförmågan hos barnet. Barnet som ser allt utan att de vuxna riktigt förstår det. Ska allt gå väl? Du får fram oron och den samtidigt nästan lite lustfyllda spänningen. Skildringen av mormor när hon tar sig ”steg efter steg nerför trappan” är så målande. ”Det var som en omständlig resa hon hade förberett…” – resan nerför trappen – härlig bild av hur stort detta är att mormor kommer ner. Du drar ut på ett egentligen ganska kort skeende så att det känns inpå bara kroppen hur tung luften är att andas därinne när mormor är i annalkande. Döttrarnas oro som börjar redan andra advent ”som en drabbande smitta” är en härligt talande liknelse, tycker jag. Charaden som pågår varje år likadant, allt outtalat som läsaren inte vet men blir nyfiken skapar definitivt en obehaglig känsla i mig som läsare.
    Svårt att förbättra den här texten tycker jag. Det var bara ett par ställen där den förtätade stämningen haltade en aning enligt mig: ”Hon måste haft någon speciellt slags sensor i ryggen….” och ”Det irriterade mig att hon valde bort mig…”. Här tyckte jag att det blev lite mer pratigt och jag slank som läsare ur den magiska stämningen som skapades i den övriga texten. Men som sagt, jag vill läsa mer. Det doftade mycket av denna text.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.