Annettes 4 text

Hämnden
Det var en dag som alla andra dagar på krematoriet. Roger står och jobbar med en av de döda. Han har förberett ännu ett lik som ska kremeras. Arbetet har börjat känns väldigt tungt eftersom hans chef har allvarliga problem med sig själv och aldrig är nöjd, oavsett hur mycket han och kollegorna jobbar. De brukar arbeta i skift, ofta samarbetar han med sin kollega Tobias som underlättar arbetet. Denna sena kväll är han ensam eftersom Tobias har ledigt. Roger tittar på kistan som nu åker in i elden, suckar och tänker att livet ändå är konstigt. Ber en stilla bön för den döda men blir plötsligt avbruten av sin chef Lise-Lotte som kommer in i rummet. – Vad gööör du, ropar hon ilsket. Han känner hur magen spänns och svarar – jag kremerar, det är ju mitt jobb! Han är väldigt trött på hennes sätt att kritisera, trots att han inte gör något fel. – Men du skulle ju ha hunnit kremera tre lik vid det här laget, säger hon ilsket. – Jag måste ju vänta på att elden gör sitt jobb, säger han, lätt stammande. – Detta gååår inte längre, skriker hon ut. – Det är så många som har dött nu av pandemin och du bara måste jobba på fortare. – Ja, men då kanske det är en idé att köpa in ytterligare en ugn, säger han, tänker att det ju faktiskt är ett bra förslag. – Sluta snacka skit, säger hon ilsket. – Vet du vad det kostar, du har ingen aning! Jag har varit i kontakt med min chef Maria och vi har kommit fram till att du och dina kollegor får bränna två lik i taget från och med nu! Tankarna far runt i hans huvud, bland annat hur man då ska veta vem askan tillhör. Roger önskar att hans kollega Tobias var på plats, han som alltid är tuff och har svar på tal. Nu är han ensam med sin chef och känner sig väldigt utsatt. – Hur har ni tänkt att vi då ska veta vems askan är, frågar han Lise-Lotte. – Enkelt, svarar hon. – Det är bara att dela upp askan i två högar och lägga dem i varsin urna. – Men det är ju respektlöst gentemot de döda och deras anhöriga, svarar han lätt stammande. – De efterlevande får ju ändå inte veta något, säger hon då. – Eftersom du är anställd och jag din chef så ska du följa mina order. Det är bara att gilla läget eller dra! Det är jag som har ansvaret att allt blir gjort i tid! Han känner en ilning i magen av obehag och börjar må illa, medveten om att han är tvungen att göra som hon säger eftersom han behöver behålla sitt arbete. Han lyder order men börjar må sämre ju mer tiden går och för varje gång han delar upp askan. Vi lever i en konstig tid då pengar ses som allt. Det tycker han inte om, inte alls. Efter en vecka kommer Lise-Lotte in på krematoriet igen, – Nååå, hur går det nu då, frågar hon med en kyla i rösten. – Jodå, jag gör som du och Maria bestämt. -Men snälla, kan vi verkligen inte försöka göra det på ett mer respektfullt sätt, frågar han vänligt. – Nej, svarar hon bestämt. Det är du som ska se till att jobbet blir klart i tid. Kan du inte det så är det bara att fortsätta som vi bestämt. Försöker du dig på något annat så blir du uppsagd. Det finns andra som kan göra ditt arbete! Han känner sig nedtryckt av hennes ord men fortsätter ändå som det är bestämt. Efter ett halvår av hårt arbete och att gå emot allt han står för börjar han tillslut bli deprimerad, vilket han förklarar för sin chef, men utan resultat. Hon menar på att Roger inte är den typen som blir deprimerad. Då går han till högre instans, ringer upp Lise-Lottes chef Maria. – Du ska inte tala illa om Lise-Lotte med mig utan sköta ditt arbete och lyda order. Han förstår att båda cheferna är bästa vänner och håller varandra om ryggen. Tillslut börjar han må allt sämre men nu började han känna hat, ett hat som växer sig starkare för var dag som går. Tur att han har sina goda kollegor och alla de andra från puben, tänker han, och ikväll ska de åter igen ses för att spela brännboll. Detta ser han alltid fram emot. Tobias ringer. – Hej Roger, säger han. Ikväll blir det dags igen, kul va? – Absolut, svarar han, ser fram emot det. Vi ses vid det lilla caféet klockan sju. – Ja, det gör vi, säger Tobias. – Bara det att Johan är sjuk så jag undrar om du kan ta med dig ditt basebollträ, undrar Tobias. – Självklart, jag tar med det. Vi ses! Efter sitt arbetspass, några timmar senare, byter Roger om, tar med sig en vattenflaska samt sitt basebollträ och börjar promenera mot caféet där de ska mötas. Då kommer han på att klockan hade ställts om till vintertid natten innan och att han är nästan två timmar för tidig. Först tänker han vända hemåt men så beslutar han sig för att gå till kontoret och göra ytterligare ett försök att tala med cheferna, de brukar ju sitta kvar en bit in på kvällarna. Nu vill han få ordning på detta och bestämmer sig därför att gå in med en annan typ av säkerhet inom sig, precis som hans kollega Tobias; lugn, tydlig och säker. Med denna insikt kliver han således in på kontoret. Där sitter de två cheferna vid ett litet runt bord i kafferummet,  dricker vin, tuggar i sig nötter, drar fräckisar och skrattar. Han tänker på hur vidriga de ser ut, blekfeta och fula. När de får syn på honom i dörröppningen blickar de med häpna ögon och ropar i kör – Men vad gör du här? – Det är ju hur mycket som helst att göra på krematoriet, fräser Lise-Lotte ilsket. Han känner den där obehagliga känslan i magen igen men uppbådar all sin kraft för att behålla ett lugn och svarar med en bestämd och klar röst – Arbetspasset är avslutat och jag behöver prata med er om arbetsförhållandena. Hjärtat börjar slå och han känner ett lätt illamående skölja över honom. Än en gång visade de sitt förakt för honom, otrevligt, fnysande och helt oförstående. – Du är för det första inte välkommen hit till kontoret, särskilt inte efter ditt arbetspass, säger Lise-Lotte. – Nej, du stör faktiskt, säger Maria. Plötsligt stiger vreden upp inom honom, hjärtat slår som en stånghammare i bröstet och han känner allt hat blossa upp inom honom. – Ni är riktigt otrevliga båda två, skriker han tillbaka. – Det är du som är otrevlig och oförstående, fräser Maria. Plötsligt svartnar det för ögonen på honom. Han släpper sin vattenflaska, tar sitt basebollträ i båda händerna och slår ner allt på bordet. Ljudet av glas som krossas, vin som stänker över cheferna och i deras ögon ses inte längre förakt, bara rädsla. De börjar skrika – Hjälp, du är inte klok, du är galen! Visst var han det, tänkte han snabbt, nu hade bägaren runnit över. Det blixtrar i huvudet och han slår vilt omkring sig, allt han orkar, slår och slår.  Plötsligt inser att det är alldeles tyst, skriken ifrån båda cheferna har upphört. Roger stannar upp, det svarta framför hans ögon var borta. Istället ser han nu allt blod, hur båda cheferna ligger helt stilla och tysta, bland krossat glas, utspillt vin och krossade nötter. När han inser vad han har gjort börjar hans händer och ben skaka, basebollträet slinker ur handen, känner hur det susar i öronen och så svimmar han. Senare vaknar han med en obehaglig känsla. Vad var det som hade hänt, undrar han. När han sakta reser sig upp ser han allt blod och de två cheferna som ligger nedblodade och döda på golvet. Först kommer det som en chock, sen slår det honom som en blixt från en klar himmel – han hade tappat besinningen totalt, mördat! Han som alltid varit förstående och lojal. Han kan inte komma ifrån känslan av hur bra det känns att de nu var tysta, men på samma gång känner han enorma samvetskval. Han hade kanske blivit galen, på riktigt.

Kastar en blick på sitt armbandsur och inser att han legat avsvimmad länge, mer än fem timmar – det är snart midnatt. Han tittar i sin telefon och ser att Tobias har ringt honom tre gånger. Läser ett sms från honom där han skriver att de har ställt in matchen på grund av att det är strömlöst vid idrottsplatsen så det skulle bli för mörkt att spela. Ja, tänker Roger och kikar ut genom fönstret, det ser lite mörkt ut på vissa gator i staden.

Roger rycker upp sig, städar undan allt. Rullar in cheferna i varsin matta och samlar allt skräp i en stor påse. Går och hämtar bilen på krematoriet, slänger in allt och far tillbaka. Roger bär in alltsammans och placerar det framför två tomma kistor. Rullar ut cheferna ur mattorna och trycker ner båda kropparna i den ena kistan. De får precis plats och locket går att stänga, perfekt. Skräppåsen och mattorna slänger han ner i den andra kistan. Sätter igång ugnen som strax är redo. Roger tar ett djupt andetag och så trycker han på knappen. Båda kistorna åker in för att kremeras, in i samma ugn som han har varit tvungen att bränna fler andra döda på samma gång, trots att han inte velat. Nu är det chefernas tur tänker han, hämnden är ljuv. Han hämtar en öl från sitt omklädningsskåp, dricker den i lugn och ro och inväntar att ugnen ska göra sitt jobb. Han delar inte upp askan, slänger den bara i en plåthink och låter den ligga där. Vem bryr sig, tänker han kallt. Jag skiter i alltihop, drar till stugan på landet. Där kan jag koppla av.

Några timmar senare ligger Roger på sängen i sin stuga och begrundar sitt dåd, undrar hur det hade kunnat gå så illa. Han hade ju lika gärna kunnat ta sig bort från arbetsplatsen, hittat ett annat arbete och bättre chefer. Lätt att vara efterklok tänker han. Han tittar en stund på burken med sömntabletter som står på nattduksbordet. Suckar lite och tömmer burken med några glas whiskey. Innan han somnar tittar han en stund på de tända ljusen och känner hur fridfullt de lyser. Sen somnar han, drömlöst.

En dag senare kommer en polispatrull till platsen. Ett hus har brunnit ner till grunden. En av poliserna är chef och skriker på de övriga – För tusan, se till att ni gör ert jobb ordentligt denna gång. Ta reda på vad som har hänt så fort som möjligt, vi har mycket att annat att utreda. Bland annat två försvinnanden inne i staden, två chefer som har anmälts saknade. Poliskollegorna tittar på varandra, rycker på axlarna och bryr sig inte nämnvärt åt att bli skrikna åt. De vet att de gör sitt jobb bra, det är nog för dem. De vet att det är chefen som äger problemet och själv är stressad.

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

6 Comments

  1. Du beskriver verkligen hur det kan gå när överheten är döv för berättigade åsikter och krav. En lugn man som Roger kan drivas till vansinniga dåd.
    Känns som en lättnad att han brann inne – tror inte han hade klarat av anklagelser, rättegång och fängelse.
    En dramatisk historia som visar att etiska konflikter i värsta fall kan – även om det är otroligt – leda till ond bråd död.

  2. Berättelsen om det galna krematoriebiträdet är en fruktansvärd historia. Hur pass trovärdig? Måste det vara trovärdigt? Det är bra flyt i texten med dialog, allt har blivit ledigare.
    I grunden handlar det om inre hat som löper amok. Går det till så när folk skjuter ner varandra?

  3. Håller med de andra och tycker att dialogerna lyfter texten och är väl skrivna, de för handlingen framåt. Att du skrev in Maria lite mer var bra och man fick mer känsla av hur de två cheferna håller ihop.
    Du har nu en mer rak tidslinje vilket är lätt att följa och det är tydligare att han somnar ifrån ljusen och själv brinner upp, symbolisk.

  4. Du ökar spänningen successivt genom hela berättelsen. Du skildrar också fint hur Rogers hjälplöshet ökar i de här scenerna med de två oförstående cheferna. Dialogerna bryter av bra och levandegör vad som händer. Det blir några komiska effekter av att han bränner cheferna ihop men väldigt tragiskt att han själv brinner inne. Man undrar om denna gåta nånsin blir uppklarad. Funkar fint som novell också med detta öppna slut.

  5. Jag tycker verkligen att berättelsen fick ett lyft med dialogerna och hur man kan följa Roger känslor i samband med det som sägs. Det är ett fint flyt i texten. Jag tycker att du har fångat väl chefernas elakhet som känns i texten och hur det bryter ner Roger. Det är en ruskig berättelse men samtidigt ett klassiskt tema mellan gott och ont, gillar det!

  6. Det flöt på väldigt bra med dialogerna och händelseutvecklingen. Dialogen gjorde texten luftigare och den blev lätt att ta till sig (trots handlingen).
    En ruskig novell, jag kan se den filmatiserad. Den har många känslolager som jag tror skulle göra sig på film. Kontrasten mellan den gamla och den nya Roger, det spektakulära i varje del av berättelsen, miljöerna. Det liknar en Hitchcock. Ingen vet vad som skett, allt är ett mysterium utåt sett, det är bara vi som läser är invigda i vad som verkligen hände. Det kusliga med vad människan är kapabel till ställs här på sin spets.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.