Annettes 3 text

Hämnden

Vinden viner utanför, det rasslar från träden och dunkar från lien som hänger på utsidan av väggen. Roger är i sin stuga i skogen, dit han brukar åka för att vila upp sig mellan alla sina arbetspass. Han blickar stilla ut genom fönstret, i skenet från stearinljusets sken. Ljusen som han nyss tänt när han vaknade av en hemsk mardröm. Han går upp och öppnar fönstret, känner den friska luften som blåser in. Ett löv landar på fönsterbrädet. Nu är det verkligen höst, tänker han. Snart går det inte längre att spela brännboll vilket gör honom lite sorgsen. Han älskar att spela det med sina arbetskamrater och alla goda vänner han lärt känna på den närliggande puben inne i stan. Han tänker på allt han gjort det senaste året och undrar stilla för sig själv hur det hade kunnat gå så illa. Under alla år som han arbetat med sig själv och sina demoner, hatet gentemot sin chef och hur den hemska människan behandlar sina anställda med sådan hänsynslöshet. Hur hon skällt och gormat utan anledning, lovat en sak för att senare ångra sig. Så många år han arbetat troget och lojalt med hög prestation men bara fått skit tillbaka. Ändå har han tränat sig att inte bry sig eftersom han längst inne vetat att det är chefen som äger problemet. För åtta år sedan var han så glad för att han fick börja på krematoriet, nära sitt hem inne i stan. Till saken hör att han alltid fått höra att han är lite speciell. Det är nog ett av de värsta orden han vet och brukar tänka att vem sjutton är inte det, alla är vi unika på vårt eget sätt. Roger trivs med sitt arbete eftersom de döda inte ställer till besvär, de är ju åtminstone tysta. Sina arbetskamrater kommer han mycket bra överens med. De försöker alla uppmuntra och stärka varandra för att orka med chefens beteende. Eftersom Roger är en känslig person så har han behövt extra hjälp med att hantera sina känslor och gjort allt för att bygga upp sig själv, förstå att han duger precis som han är. När han var liten blev han mobbad i skolan för sin känslighet, taniga ben och armar. Därför började hans styrketräna redan vid 16-årsåldern och har gjort det sedan dess. Vad tiden går fort, tänker han. Det var ju trettio år sedan nu. Kvinnor har alltid uppskattat honom för hans vackra armar, breda bröstkorg, kraftiga käke och gråblå ögon. Slängt sina lystna blickar på honom och nästintill dräglat. Till en början njöt han av deras beundrande blickar men tröttnade snart då det blev tjatigt och jobbigt, vilket har resulterat i att han tappat intresset för kvinnor. Han har haft många i sin säng i ungdomsåren, men aldrig fastnat för någon. Det enda de tänker på är utseendet och han avskyr ytlighet. De har alltid tyckt att han är snäll och sen har de gått sin väg. Verkar som att de hellre vill ha en farlig man. Att vara snäll, tänker han, det borde väl ändå vara en fin egenskap. De kvinnor han har mött verkar inte ha tyckt det i alla fall.

Roger går in på toaletten, tittar sig i spegeln och iakttar sitt ansikte. Han är nog ganska snygg ändå tänker han. Manlig, som kvinnorna brukar säga. Har alltid varit noga med att föregå med gott exempel, varit respektfull och ödmjuk, vänt andra kinden till. Vi lever i en tid av mycket stress och plikter vilket kan leda till misstag. Just därför har han alltid varit noga med att vara respektfull, såväl mot de levande som de döda. Han står där en stund, sen går han tillbaka till sängen, ordnar med kuddarna och ligger och tittar i taket, tänker igenom de senaste dagarna.

Tänker på hur hans chef Lise-Lotte kom till krematoriet, gapade och skrek som vanligt, gormade något om att Roger och hans kollega inte gjort tillräckligt och hur fel de gör hela tiden. Denna gång var det Rogers pass på schemat så han arbetade själv. Det var sent en lördag natt. Chefen skrek att eftersom det var så många döda så fanns det inte tid att bränna en kista i taget och gav då order om att köra in två kistor åt gången. Tankarna for runt i hans huvud, bland annat hur man då skulle veta vem askan tillhörde. Roger önskade att hans kollega Tobias var på plats, han som alltid var tuff och hade svar på tal. Nu var han ensam med sin chef och kände sig väldigt utsatt. Han frågade Lise-Lotte hur hon hade tänkt att de då skulle veta vems askan var. Enkelt, sa hon. Det är bara att dela upp askan i två högar och lägga dem i varsin urna. Osäkert och lätt stammande förklarade Roger att det skulle gå emot alla hans principer eftersom det vore respektlöst gentemot de döda och deras anhöriga. – De efterlevande får ju ändå inte veta något, sa hon då. – Eftersom du är anställd och jag din chef så ska du följa mina order. Det är bara att gilla läget eller dra! Det är jag som har ansvaret att allt blir gjort i tid. Han kände en ilning i magen, tror det kallas ångest, och visste att han var tvungen att göra som hon sa eftersom han behövde behålla sitt arbete. Han lydde order men började må sämre ju mer tiden gick och för varje gång han delade upp askan. Tillvägagångssättet var ju totalt fel, kunde hon inte förstå det? Vi lever i en tid då allt ska gå så fort som möjligt och kvalitén på det man gör blir allt sämre. Så småningom började Roger emotsätta sig chefens tillvägagångssätt, men blev åter igen nedtryckt och hotad med uppsägning. Efter ett halvår av hårt arbete och att gå emot allt han står för började han tillslut bli deprimerad, vilket han förklarade för sin chef, men utan resultat. Hon menade på att Roger inte var den typen som blir deprimerad. Då gick han till högre instans, ringde och talade med Lise-Lottes chef Maria. Det enda han fick till svar var att han inte skulle komma och tala illa om Lise-Lotte utan sköta sitt arbete och lyda order. Det visade sig snart att båda cheferna var bästa vänner och höll varandra om ryggen. Tillslut började han må allt sämre men nu började han känna hat, ett hat som växte sig starkare för var dag som gick. Tur att han har sina goda kollegor och alla de andra från puben, tänkte han, och ikväll skulle de åter igen ses för att spela brännboll på den upplysta fotbollsplanen i utkanten av stan. Han hade lovat att ta med sig sitt basebollträ till matchen. Efter sitt arbetspass bytte Roger om, tog med sig en vattenflaska samt sitt basebollträ och så började promenera mot caféet där de skulle mötas. Det var då han kom på att klockan hade ställts om till vintertid natten innan och att han var nästan två timmar för tidig. Först tänkte han vända hemåt men kom på den utmärkta idén att åka till kontoret och göra ytterligare ett försök att tala med cheferna, de brukade ju sitta kvar en bit in på kvällarna. Nu ville han få ordning på detta och bestämde sig därför att gå in med en annan typ av säkerhet inom sig, precis som hans kollega Tobias; lugn, tydlig och säker. Med denna insikt klev han således in på kontoret. Där satt de två cheferna vid ett litet runt bord i kafferummet, drog fräckisar, drack vin, tuggade i sig nötter och skrattade. Han tänkte på hur vidriga de ser ut, blekfeta, fula och elaka. När de fick syn på honom i dörröppningen blickade de med häpna ögon och undrade vad han hade där att göra när det var så mycket att göra på krematoriet. Han kände den där obehagliga känslan i magen igen men uppbådade all sin kraft för att behålla ett lugn och svarade med en bestämd och klar röst att arbetspasset var avslutat och att han behövde prata med dem om arbetsförhållandena. Hjärtat började slå och han kände ett lätt illamående skölja över honom. Än en gång visade de sitt förakt för honom, otrevligt, fnysande och helt oförstående, sa att han inte var välkommen där, störde dem. Plötsligt steg vreden, hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och han kände allt hat blossa upp inom honom. Nu var det nog, tänkte han, släppte sin vattenflaska, tog sitt basebollträ i båda händerna och slog ner allt de hade ställt upp på bordet. Ljudet av glas som krossades, vin som stänkte över cheferna och i deras ögon sågs inte längre förakt, bara rädsla. De började skrika på hjälp, att han inte var klok, att han var galen. Visst var han det, tänkte han snabbt, nu hade bägaren runnit över. Det blixtrade i huvudet och han slog vilt omkring sig, allt han orkade, slog och slog.  Plötsligt upptäckte han att det var alldeles tyst, skriken ifrån båda cheferna hade upphört. Roger stannade upp, det svarta framför hans ögon var borta. Istället såg han nu allt blod, hur båda cheferna låg helt stilla och tysta, bland krossat glas, utspillt vin och krossade nötter. Skönt tänkte han först. När han insåg vad han hade gjort började hans händer skaka, benen böja sig, basebollträet slank ur handen och så svimmade han. Han vaknade senare med en känsla av lätthet men med en samtidig oro. Vad var det som hade hänt, undrade han. När han reste sig sakta upp såg han allt blod och de två cheferna som låg nedblodade och döda på golvet. Först kom det som en chock, sen slog det honom som en blixt från en klar himmel – han hade tappat besinningen totalt, mördat! Han som alltid varit förstående och lojal. Det hade ju inte varit hans mening att slå ihjäl dem, han såg bara svart. Eller? Han kunde inte komma ifrån känslan av hur bra det kändes att de nu var borta, men på samma gång kände han enorma samvetskval. Han hade kanske blivit galen, på riktigt.

Kastade en blick på sitt armbandsur och insåg att han legat avsvimmad länge, mer än fem timmar – det var snart midnatt. Han tittade i sin telefon och såg att Tobias hade ringt honom tre gånger. Hade också fått ett sms från honom där han skrev att de hade ställt in matchen på grund av att det var strömlöst vid idrottsplatsen så det skulle bli för mörkt att spela. Ja, tänkte Roger och kikade ut genom fönstret, det såg lite mörkt ut på vissa gator i staden.

För stunden var hans enda tanke hur han skulle komma undan detta hemska dåd. Tankarna for runt i huvudet på honom, men så kom han på hur han skulle göra. Han rullade in Lise-Lotte och Maria i varsin matta, de där fula, rödlila/vita som alltid legat i den stora hallen på kontoret och som han alltid tyckt så illa om, de var ju så slitna, luktade surt också. Färgerna passar bra tänkte han elakt, samma färger som på de nedblodiga blekfeta cheferna, med stänk av vin över deras kroppar. Roger städade bort de krossade glasen och resterna av dem, torkade upp allt vin, nötter och blod, stoppade ner allt i en stor plastpåse och ställde den vid ytterdörren. Dammsög, torkade och skurade noga överallt. Låste sedan om sig, promenerade bort till krematoriet och hämtade begravningsbilen, körde den tillbaka och parkerade sedan så nära ytterdörren till kontoret han kunde. Tittade på klockan och insåg att det bara hade tagit en halvtimme att gå ifrån kontoret och åka tillbaka, Roger såg sig om, ingen människa i närheten och inga gatlyktor tända utanför, perfekt. Han låste upp och gick in, slängde in påsen med skräp i bilen, hämtade de döda cheferna i mattorna, bar in dem i bilen och åkte tillbaka till krematoriet. Låste upp och bar in både skräppåsen och de döda i mattorna, en i taget. Nog för att han var stark men ville ju inte riskera att få ryggskott på köpet. De var ju så feta båda två, feta och otrevliga. Roger placerade alltsammans framför två av alla kistor som stod där inne. Rullade ut cheferna ur mattorna och tryckte ner båda kropparna i den ena kistan. De fick plats och det gick att stänga locket, perfekt. Skräppåsen och mattorna slängde han ner i den andra kistan. Satte igång ugnen som strax var redo. Roger tog ett djupt andetag och så tryckte han på knappen varpå båda kistorna åkte in för att kremeras. In i samma ugn som han hade varit tvungen att bränna fler döda på en gång, trots att han inte ville. Nu var det chefernas tur tänkte han, hämnden är ljuv. Han hämtade en öl från sitt omklädningsskåp, drack den i lugn och ro och inväntade att ugnen skulle göra sitt jobb. Denna gång delade han dock inte på askan, slängde den istället i en plåthink. I samma hink där resterna av all annan aska av de döda hade slängts, helt obarmhärtigt.

Nu sitter Roger i stugan och begrundar sitt dåd, undrar hur det hade kunnat gå så illa. Han hade ju lika gärna kunnat ta sig bort från arbetsplatsen, hittat ett annat arbete och bättre chefer. Lätt att vara efterklok tänker han. Han har under så lång tid varit trött och utarbetad, ledsen över att bli behandlad så illa. I stundens hetta och med allt hat inom sig hade han känt en lättnad när cheferna dog. När han nu inser vad han gjort sköljer den enorma skammen över honom och vem han har blivit. Han tittar en stund på burken med sömntabletter som står på nattduksbordet. Suckar lite och tömmer burken med några glas whiskey. Innan han somnar tittar han en stund på de tända ljusen och känner hur fridfullt de lyser. Sen somnar han, drömlöst denna gång.

Dagen efter kommer en polispatrull till platsen. Ett hus har brunnit ner till grunden. En av poliserna är chef och skriker på de övriga att så fort som möjligt ta reda på vad som hänt eftersom de har så mycket annat att utreda. Bland annat två försvinnanden inne i staden, två chefer som har anmälts saknade. Poliskollegorna tittar på varandra, rycker på axlarna och bryr sig inte nämnvärt åt att bli skrikna åt. De vet att de gör sitt jobb bra, det är nog för dem. De vet att det är chefen som äger problemet.

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

10 Comments

  1. Sån berättelse! Du får med hela bakgrunden varför en människas gör som han gör och hur tragiskt det slutar. Egentligen är det ju en återblick, han ligger i sängen och tänker på vad som hänt de senaste dagarna. Om du låter läsaren vara med och skriver det i olika scener blir det mer spännande och mer tempo. En lång återblick som du har kan vara trixigt.

  2. Det är en fasansfull historia, som du målar upp skickligt. Man undrar var det ska sluta. Chefer kan man bli tokig på ibland, många känner nog igen sig i det. Varför är det så? Det hör onekligen hemma i Hitchcocks värld, det som skildras i din text. Chefernas baneman måste höra till avdelningen ”psykopater”. Är han verkligen kapabel att efteråt sitta ”och begrunda sitt brott”?

  3. Spännande berättelse som tar en vändning man inte var beredd på. Jag tycker om hur du bygger upp början och beskriver Roger, den snälla jätten. Jag tycker om valet av perspektiv, att man får följa mördaren. Man känner för honom.
    Alltid varit intresserad av true crime och vad som driver folk till att begå sådana hemska saker och jag tycker här du får fram en bra true crime-känsla. Min favorit var slutet, hur allt börjar om igen.

  4. En historia med driv, som jag sträckläser utan avbrott. Sensmoral är väl: hat lönar sig inte! Slutar med katastrof för alla inblandade.
    Har för mig att förslaget om att bränna två lik åt gången är aktuellt i verkligheten. Bra att du belyser de etiska problem som uppstår – ett inlägg i debatten som känns angeläget. Hanteringen av askan kan ju få många att backa och kräva jordbegravning i stället. Eller kan alternativet med frysning förverkligas – för min del föredrar jag den metoden!
    Du beskriver Roger som en resonabel och tänkande person som inte accepterar att bli hunsad av auktoritära förtryckare med tvivelaktiga åsikter och brist på respekt för både levande och döda. När topplocket gick kunde han inte behärska sig. Verkar ändå som att det var lite för lätt att ta livet av två personer med bara ett baseballträ. ”Tur” att de var kvinnor!

  5. En väldigt rafflande historia med oväntade vändningar. Gillar ”kugghjulssensmoralen” om man kan kalla den så, att allt fortsätter, nya dåliga chefer tar de mördade chefernas plats, inget är sig likt, och allt är sig likt. Tycker mycket om den första meningen ”Vinden viner utanför, det rasslar från träden och dunkar från lien som hänger på utsidan av väggen.” Lien är en snygg vink, en antydan och nyckel in i berättelsen tänker jag. Jag fick lite samma känsla som i historien – en Hitchcock? – där poliserna serverades mordvapnet (den frysta steken som nu tinats och tillagats) och åt upp den, d.v.s. bevismaterialet, intet ont anande. Lite slipning på språket här och var kanske, t. ex. ” i skenet från stearinljusets sken” som blev lite tårta på tårta och gärna lite mer gestaltning som någon annan skrev, det skulle kunna göra den ännu mera spännande!

  6. Ojoj vilken historia!
    Den stackars Roger, hans personlighet känns trovärdig, också hur han till sist löser sitt problem när han insåg att han inte längre kan leva med skammen. Gillar galghumorn ”Roger trivs med sitt arbete eftersom de döda inte ställer till besvär, de är ju åtminstone tysta”.
    Det är som flera berättelser i en t.ex. kremeringen där man ska bränna två personer samtidigt och sedan hämnden när cheferna bränns tillsammans , om poliserna ”De vet att de gör sitt jobb bra, det är nog för dem. De vet att det är chefen som äger problemet”. Det var svårare för Roger at hantera chefsproblemet. Skulle kunna utvecklas till en riktig deckare

    • Sån berättelse! Du får med hela bakgrunden varför en människas gör som han gör och hur tragiskt det slutar. Egentligen är det ju en återblick, han ligger i sängen och tänker på vad som hänt de senaste dagarna. Om du låter läsaren vara med och mera och skriver det i olika scener blir det mer spännande och mer rörelse. En lång återblick som du har kan vara trixigt

  7. Fantastisk historia! Fungerar bra att du varvar mellan då och nu. Man blir nyfiken på berättaren. Är han en utanförperson redan från början som tappar greppet och perspektiven? Tragisk historia samtidigt som den innehåller absurda inslag som kunde varit komiska om de inte varit så allvarliga. Du kunde kanske ha gestaltat några av de här scenerna istället för att berätta. t.ex. mötet med chefen när hon skriker åt honom fast han har helt rimliga invändningar. själva mordscenen kunde du också ha gestaltat. starkare änr u gör nu. det finns en antydan där som du kunna utvecklat.

  8. Vilken spännande novell! Du beskriver bra mannens tankar och det ett driv i berättelsen. ”Tankarna for runt i hans huvud, bland annat hur man då skulle veta vem askan tillhörde. Roger önskade att hans kollega Tobias var på plats, han som alltid var tuff och hade svar på tal. ”
    Du har alla delarna av en dramaturgi. Börjar med slutet som vecklar ut vad som hände och ligger bakom händelsen. Den oväntade lösningen på problemet och att han själv dör. Bra jobbat!

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.