Annettes 2 text

Att våga släppa taget

Jag vaknar och känner mig trygg, lugn och skön. Glad att vara här efter den långa krisen av utmattningssyndrom. Här mår jag bra. Hela natten har det regnat och jag har sovit underbart skönt i den lilla stugan invid forsen, lugn och harmonisk av knastret från kaminen, regnet smattrande på taket och forsens ständiga brus utanför. Sträcker på mig i sängen, går upp och sätter på kaffe och väcker min man. Vi går ut på den lilla altanen och njuter morgonkaffet i våra träkåsor.  Det är tidig morgon, luften är fuktig och det luktar regn, blommor och skog. Idag är det dags för ännu ett äventyr. Vi älskar att uppleva skrämmande men ändå härliga saker och har tidigare åkt forsränning, klättrat i berg och vinterbadat. Idag ska vi svinga oss i en lina högt upp mellan två bergstoppar – zipline. Det är svårt att äta frukost eftersom magen protesterar lätt; man är ju alltid lite pirrig inför nya saker. Vi äter lite havregrynsgröt och dricker blåbärssoppa för att få lite energi, packar ner sittunderlag, varm choklad, vattenflaskor, nötter och russin och beger oss iväg på vandring upp i bergen. Efter två timmar är vi äntligen framme, två andra äventyrare är redan där. Nu väntar vi bara på två till, sen är det dags. En av guiderna pekar upp på klipphyllan varifrån vi ska ta klivet ut och jag börjar redan få svindel och ångra mig. Känner mig plötsligt väldigt liten och undrar stilla för mig själv vad jag håller på med egentligen, kanske jag ska ta och gå tillbaka till den mysiga, trygga stugan istället. Eftersom jag avskyr att vara rädd så bestämmer jag mig ändå för att fullfölja planen. De andra två äventyrarna kommer, guiderna ger oss alla säkerhetsselar och noggranna instruktioner.

Vi åker med linbanan högt, högt upp. När vi är framme visar guiderna oss var vi ska klättra upp och det ser ut ungefär som ett jakttorn. Varje kliv på stegen upp skakar mina ben, de känns som gelé, och jag tänker hela tiden – nej, nej, nej, jag gör det inte. Tar mig upp på den lilla platån, kikar ut över stupet och börjar känna mig som en 5-åring ungefär, längtar hem till mamma och känner mig extremt torr i munnen. Vilka höjder! Lätt att vara kaxig innan men när det börjar bli dags är det långt ifrån enkelt. Två yngre män vill gärna börja, därefter en yngre kvinna och en något äldre man. De är så välkomna att göra det, jag kan gärna vänta. Slutligen blir det min mans tur, han har lovat att åka före mig, på villkor att jag lovar att komma efter. Han svingar sig ut och landar på andra sidan av stupet. Så är det äntligen min tur; guiden tar ena sidan av repet som är fäst vid min sele, spänner fast det i en krok på linbanan, instruerar mig att gå ner på den så kallade stegen och att därefter ta klivet ut. Den så kallade stegen är fyra rundade plankor utan handtag att hålla sig i så det gäller att hålla balansen. Nedanför är det över hundra meter ner till marken. Jag känner hur svetten fullkomligt forsar nerför mina armhålor, munnen känns som sandpapper och benen skakar. Tankarna far runt i mitt huvud hur galet det är, detta är sjukt, inte normalt, vad håller jag på med, är det dags att dö nu. Sen beslutar jag mig, tar några djupa andetag, balanserar med något lugnare ben och kommer ner på det sista steget, kikar ner och därefter fäster jag blicken på himlen, ber en stilla bön. Tänker på att min man är där på andra sidan av stupet och så tar jag det där steget ut i luften. Det svindlar för några sekunder, är uppe i en hastighet på cirka 70 km/timmen, hängande i en lina högt över trädtopparna därnere. Sen känns det som att jag flyger och allt känns plötsligt hur härligt som helst. När jag börjar närma mig den andra sidan använder guiden en slags broms men jag kommer inte ända fram utan blir hängande ett par meter från den lilla platån där de andra står och väntar. Tror genast att något är fel och börjar skratta hysteriskt, full med skräckblandad förtjusning. Man vill ju gärna få fast mark under fötterna efter en flygtur som denna. Det tar inte särskilt lång stund innan hon har vevat in mig till platån så jag är snart tryggt i hamn, full av härliga ämnen som virvlar runt i kroppen. Än en gång påmind om varför vi gör så skrämmande saker. Det handlar om att släppa rädslan, göra saker trots att man är livrädd och känslan som kommer när man väl har gjort det, den är oslagbar! Människor i min omgivning brukar fråga mig varför jag gör så galna saker. Mitt enda svar då är att jag känner mig levande på riktigt. Dessutom så smakar maten och drycken aldrig så gott som efter en liknande upplevelse. Man blir lycklig helt enkelt. Detta passar inte alla, men människor i alla åldrar gör det. Att vara i känslan och acceptera den här och nu, att släppa taget om rädslor och leva. Det är för mig en symbol för själva livet.

**********

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

15 Comments

  1. Drog en lättnadens suck över att äventyret slutade lyckligt. Tänk vad lätt det kunde ha gått illa. Dina ord: Den så kallade stegen är fyra rundade plankor utan handtag att hålla sig i så det gäller att hålla balansen. Nedanför är det över hundra meter ner till marken. Gastkramande beskrivning som visar att du antingen är ovanligt modig eller dumdristig.
    Texten är lättläst och lockar till fortsatt läsning.

  2. En text med en känsla av mod och hopp. Det handlar om ett par som lever ett bekvämt liv men gillar att utmana sig själva. Att göra saker utanför bekvämlighetszonen skulle man kunna säga. Jaget är en kvinna, genom att du skriver ordet ”utmattningssyndrom” förstår alla och det behövs inte mer. räcker bra med bara det ordet. De sex första raderna ger en miljöbeskrivning och inledning om var paret befinner sig, hur vackert och lugnt allt är. Sedan kommer ”Nu är det dags för ännu ett äventyr”, och själva berättelsen börjar. Det är ledigt skrivet med rörelse, sakta förs tvivel in ”varför gör jag det här”. Paret ska tillsammans med några andra kasta sig ut emellan två bergstoppar ca 100 m över marken. Genom att du flera gånger gestaltar och beskriver hur det känns i kroppen följer man med på äventyret. Det är igenkännbart för många. En text med ett bra innehåll och en slags knorr på slutet. Du kan vässa den med att ta bort onödiga ord och förtäta lite.

    • Hej Karin! Skulle du vid tillfälle ha tid att föreslå vilka ord som ska bort och vad du menar med att förtäta/förslag på hur man förtätar? 🙂

  3. Eftersom jag är mycket höjdrädd vågade jag knappt läsa, vilket väl bevisar att känslan var väldigt bra beskriven.
    Kanske lite abrupt kontrast i början där hon är så lugn och avslappnad för att sedan knappt kunna äta frukost.

    • När pirret i kroppen sätter in så är det svårt att få ner mat. Eftersom man är lugn och harmonisk så blir det ett otroligt äventyr som kontrast till det lugna:-)

  4. Du fick mig nästan att förstå tjusningen med att göra ”så galna saker”! Jag är annars en fullständig fegis, vill inte riskera livet i onödan. Det var intressant läsa att du ”avskydde vara rädd” – slutsatsen hos mig, som också avskyr vara rädd, skulle varit att springa därifrån så fort som möjligt, så att jag inte behövde vara det. Din slutsats var att fullfölja. En aha-upplevelse för mig. Tycker texten är målande, många detaljer som ger tydliga bilder av hur det ser ut. Hade gärna sett mer naturbilder av själva berget och vägen dit upp… intressant och oväntad vändning också från vilan från utbrändhet och lugnet i stugan till äventyr och ”galenskap”. 🙂

  5. En härlig krönika om hur det är att vara på äventyrsresa, och hur vissa människor strävar efter att ”känna sig levande på riktigt”. Man undrar om författaren trots allt tänkt sig att huvudpersonen ska omkomma på slutet? Men är det en sann historia ur ditt liv Anette, förstår jag givetvis att det inte kunde gå så illa. Vad hade hänt med historien om ”jaget” föll ner till marken?
    Spänningsmomentet är skickligt skildrat, jag läser texten med väldig fart, lika snabbt som det gick att fara i luften.

    • Tack! Ja, det har hänt på riktigt, men jag har använt två olika älsklingsställen i berättelsen (som egentligen inte har med varandra att göra) och gjort det till ett äventyr. Bra idé, man skulle absolut kunna gå in och skriva att något går fel. Om inte med jaget i berättelsen så med någon annan och vad som händer efter det. Tack:-)

  6. Jag tycker om jag-perspektivet och hur du blandar inre monolog och känslor med beskrivningar av miljön och händelser. Det är ett bra flyt i texten.
    Vid fraser som ”ungefär som ett jaktron” och ” den så kallade stegen” skulle pröva att ta bort ”ungefär” och ”så kallad”. Det skulle kunna stärka miljöbeskrivningarna än mer.

  7. Du bygger upp dramatiken stegvis när du närmar dig den lila plattformen,. Det fungerar väldigt bra. Det stora äventyret blir en överraskning när du börjar att berätta om den mysiga stugan. Du skulle kunna arbeta lite mer med texten så den flyter på ordentligt. Då skulle nog dramatiken öka ytterligare. kanske kan man ha lite olika stil i början, mitten och slutet. Kul för mig att läsa som är extremt höjdrädd.

  8. Känslan är att man är med dig i ditt äventyr, stark närvarokänsla i texten. Tycker att du bygger upp stämningen inför det som ska hända på ett suggestivt och lättbegripligt sätt. Fint att få följa med ända till slutet av äventyret och den euforiska känslan, vändpunkten när ”det svindlar för några sekunder, är uppe i en hastighet på cirka 70 km/timmen, hängande i en lina högt över trädtopparna därnere. Sen känns det som att jag flyger och allt känns plötsligt hur härligt som helst”. Jag blir nästan sugen, men bara nästan på att prova själv!

    • Värt att prova, det är ju inte osäkrare än att åka berg- och dal-bana:-) men tycker man inte om att åka läskiga saker över huvudtaget så är det en annan sak.

  9. Vilken fin och välskriven skildring av en livsstil/hobby. Du har en fin detaljrikedom hur det känns i kroppen när rädslan tar över. ”Jag känner hur svetten fullkomligt forsar nerför mina armhålor, munnen känns som sandpapper och benen skakar. Tankarna far runt i mitt huvud hur galet det är, detta är sjukt, inte normalt, vad håller jag på med, är det dags att dö nu. ”Det blev väldigt bildligt, talande och trovärdigt. Jag gillar även att få följa med den inre dialogen.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.