Annettes 1:a text

SAGAN OM DET ANDRA LANDET (skriven med min fantasi som barn)

   

Solen sken och jag skulle än en gång åka till min mormor och morfars lantställe. Mina drömmars mål, sagolandet Trollbäcken, var nära nu. Det var faktiskt så att jag många gånger drömde om att ta mig dit på egen hand när jag än ville, eftersom längtan dit, till Sagolandet, alltid var stor. Nu undrar du kanske varför jag kallar det så och det beror just på att jag, tillsammans med min kusin Milos, fick uppleva en livs levande saga som jag strax vill förtälja för dig, men först lite om Trollbäcken, som det var på den tiden.

Med all grönska, närhet till sjöar, bad och skogar älskar jag detta ställe.

Stugan ligger på toppen av en kulle med omgivande skog och ett litet berg. Närmaste hus ligger strax nedanför kullen, där också min kusin med familj bor. Här fick jag uppleva mycket härliga stunder, cykelturer, ridturer och att träffa på olika djur, både tama och vilda. Nåväl, här börjar min underbara saga.

                                            *******

Packningen var klar och jag tog sista tuggan av limpsmörgåsen samtidigt som jag hämtade min ljusblå jeansjacka. Luften var fortfarande sval , som det så ofta är tidiga sommarmorgnar i Sverige. Men det var något annat i luften som jag inte riktigt förstod, en känsla av mystik.

När vi anlände till Trollbäcken tog mormor emot med öppna armar som vanligt och morfar satt på altanen i solen med en kopp kaffe och stoppade pipan. Jag blev bjuden på saft och bullar och njöt av solen som glittrade så vackert i de bladgröna krakelerade glasen. Ivrigt inväntade jag min kära kusin Milos, som alltid kom springande upp till oss när jag kom ut. Jag tyckte så mycket om ljudet av hennes snabba springande steg uppför stigen och sen ljudet av hennes fötter på underlaget av grus. Till min stora besvikelse insåg jag efter en stund att hon inte skulle komma och frågade min mormor om det. Hon såg på mig lite oroligt och förklarade att Milos inte setts till på flera timmar, men att hon tidigare setts träffat någon vid den stora ihåliga eken nere vid sjön. Jag insåg genast att något var på tok men sa naturligtvis ingenting. Milos hade berättat i ett av sina brev hur hon hört ljud inifrån eken, men det var ju bara fantasier, eller hur? Alltså slängde jag på mig skorna, lånade en cykel och cyklade så fort att jag fullkomligt flög fram.

Det var en bit ner till sjön och jag började frysa. Längtade till att solen skulle börja värma mer.  Nu började jag se sjön och visste att så snart jag passerat allén med de stora lindarna skulle jag vara framme. Väl framme på stranden sågs inte ett spår av Milos så jag började ropa hennes namn. Till min besvikelse gick solen i moln och snart var himlen alldeles mörklila. Regnet började ösa ner och jag blev blöt ända in på skinnet, trots att jag ställde mig under en stor gran för att skyla mig. Plötsligt hörde jag röster i närheten av eken och med en blandning av förundran och nyfikenhet gick jag mot trädet. Ingen där? Det prasslade till i buskarna bakom mig och då jag vände mig om stod där en indiankvinna, prydd i vackra vita och blåa kläder, smycken och fjädrar.  Hon kom från en gammal tid, samtidigt som hon var i nutid. Hon hade milda blå ögon och ett svart, långt hår och inbjöd mig till sin by. När jag frågade hur långt det var pekade hon mot eken och det stora hål som var där. Kom med mig, sa hon, klev in och försvann. Nyfiken följde jag hennes exempel och befann mig plötsligt i ett svindlande tomrum.

Kändes som att jag slungades iväg och landade ganska mjuk och insåg att jag befann mig på en varm gräsmatta med barn springande runtomkring, hästar som gnäggade och där fanns också människor som satt och kokade något i en stor gryta, sjungandes på en vacker indiansång. Jag såg mig om men kunde inte se Milos någonstans. Indiankvinnan tog min hand och ledde mig bort mot det som såg ut som ett stall. Ett antal hästar stod fastbundna i utkanten av byn och där stod också Milos, klädd i en enkel men vacker sommarklänning,  borstade och pratade med hästarna. De var så vackra, ljusbruna med vita fläckar. Där var också en vacker svart häst med lång glänsande man och jag blev genast förälskad i den. Milos blev glad att se mig och bjöd på vatten hon hade i ett krus. Vattnet smakade underbart friskt och gott, taget direkt från bäcken. Hon såg lycklig ut och jag kände själv en otrolig harmoni och ett skönt lugn. Vi glömde båda bort tid och rum i denna underbara indianby. Där fungerade allt som det skulle, alla var i balans och gjorde det de var bäst på. Kvinnorna och männen, barnen och de äldste vårdade sina hyddor, bakade, sydde, lekte och tog hand om djuren emedan några av dem var ute och jagade. Det skulle ju bli grillfest på kvällen.

Här stannade vi i flera dagar och nätter. Den svarta hästen fick jag som min och jag var lycklig. Indiankvinnan gav oss goda visdomsord om livet. Vi lekte, badade i bäcken som slingrade sig genom byn och red över ängar, upp i bergen och i skogar. En kväll samlade hövdingen in alla i lägret och förklarade att Milos och jag inte kunde stanna längre. Det rådde oro i lägret och det fanns risk för krig. Han förklarade att vi, med erfarenheten av deras liv och omdöme, skulle behålla detta i minnet och försöka leva därefter, sprida budskapet till andra i vår tid. På detta sätt skulle indianerna få frid och kanske skulle det skapa bättre förutsättningar för fred. Efter mat, sång och lite diskuterande somnade vi på varsin fårskinnsfäll och min sista tanke innan jag föll i djup sömn var när och hur vi skulle ta oss hemåt.

Dagen därpå vaknade vi upp intill den stora eken och Milos och jag såg på varandra med frågande blickar. Vi var hemma igen. Solen var på nedgång och det kändes kallt. Det var kväll. Milos berättade att hon drömt så konstigt och härligt på samma gång. När vi berättade våra drömmar för varandra så tyckte vi det var mystiskt att vi haft samma dröm, för inte kunde det väl vara verkligt det vi upplevt. Vi beslöt oss för att vi drömde samma typ av dröm på grund av att vi hade samma önskningar om livet. Plötsligt hörde jag ett tyst gnäggande och den stora vackra, svarta hästen från indianbyn stod där livs levande, på exakt samma ställe som indiankvinnan stått när jag kom. Det var så ofattbart och jag gick fram till honom för att se om det var samma häst, och visst var det han! Hans sätt att gnida sin mule mot min nacke och hals gick inte att ta fel på. Lyckliga och andäktiga pratade vi med honom, lämnade cykeln och red hemåt. Det gick fort, mycket fort, tillbaka och jag hann tänka att så här känns det nog att följa med i en orkanvind. Väl hemma frågade våra anhöriga om vi hade haft en fin förmiddag. Fulla av hemlighet och mystik såg vi snabbt på varandra och nickade till svar. Men att döma av deras fråga förstod vi att tiden stått still hemma. Hästen som var min och Milos nu döpte vi till Orkan och red omkring över ängarna tillsammans hela sommaren. Kvällen före min hemresa försvann han plötsligt och på natten blåste det upp till storm. Det gnisslade, ylade och slog utanför. Precis innan jag skulle somna vaknade jag till av att någon petade mig i ryggen och sa mitt namn varpå jag vände mig om men upptäckte att ingen var där. Blev otroligt rädd, började gråta och väckte min mormor som lugnade mig och sa att det bara var en dröm. Jag somnade tryggt om men innan jag hann somna igen tänkte jag ändå för mig själv att det var någon osynlig som ville ta kontakt med mig av någon anledning.

Morgonen därpå fann jag en lapp på nattduksbordet där det stod ”Glöm oss inte och för allt vi tror på”. Då förstod jag att inget av det var en dröm, varken resan till indianbyn eller att någon försökte ta kontakt med mig kvällen innan. Jag förstod det inte men kände mig ändå glad och trygg eftersom ingen ville mig illa, bara gott.

Milos och jag hade i många år den stora eken som utflyktsmål men har aldrig mer sett till vare sig Orkan eller indiankvinnan som mötte upp oss. Vi har också nyfiket utforskat hålet i eken men finner endast just ett hål.  Vi undrade så hur det gått för våra vänner indianerna och saknade dem, men började förstå att vi inte skulle få träffa dem igen. Vi fortsätter än idag att sprida budskapet fred, vänlighet och trygghet.

Det var magiska ögonblick som ingen kan förklara men jag saknar dessa och hoppas trots allt få återuppleva det i vuxen ålder.

De har byggt om runt sjön nu och bilvägar byggts ut men eken; den står kvar.

************

Med minnen av en underbar tid med underbara människor och tama djur.

/Annette

>> Tillbaka till Karin Flygares kurs i kreativt skrivande

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!

8 Comments

  1. En riktig saga är det du skrivit. I jagperspektiv och ett du-tilltal där läsaren bjuds in. Jaget är ett barn som åker till sin mormor och morfar. Hon kommer träffa sin kusin Milos. Du målar fram en svindlande saga, flickorna följer en indiankvinna in i en ek och kommer till en annan värld. Du använder vädret för att förstärka det konstiga som händer. Till min besvikelse gick solen i moln och snart var himlen alldeles mörklila. Regnet började ösa ner och jag blev blöt ända in på skinnet, trots att jag ställde mig under en stor gran för att skyla mig.
    I slutet knyts det ihop med att flickorna fortsätter sprida budskapet från indiabyn om fred, vänlighet och trygghet.
    Läsaren får bilder, du förmedlar mystiken och sagostämningen.
    Bra om hennes längtan efter Milos: Jag tyckte så mycket om ljudet av hennes snabba springande steg uppför stigen och sen ljudet av hennes fötter på underlaget av grus.
    Förslag på hur du kan vässa texten ytterligare. Ta bort onödiga ord som ”så, någonstans, insåg att, naturligtvis etc”. Fundera på en del långa meningar ex: Till min stora besvikelse insåg jag efter en stund att hon inte skulle komma och frågade min mormor om det. – blir istället: Men Milos kom inte. Fundera också på början, du kan pröva att skippa den? Testa!
    Tack, för den härliga sagan! Förresten har jag bott nära Trollbäcken och jag minns en enorm ihålig ek som var flera hundra år gammal. Så kanske även jag har varit i den andra världen … 😊

  2. Texten blandar fantasi o verklighet.
    Stämningen är både idyllisk och olycksbådande.
    Indiankvinnan och hästen är ”goda” men hövdingen är realistisk och står för det ”onda”.
    Är berättelsen slut här?
    För en läsare som jag är texten alltför overklig – jag undrar bara hur de vuxna ska hantera händelsen?

  3. Tycker om tonen och känslan du fångat i texten. Det är drömskt och lite nostalgiskt. Håller med den andra Karolina om vad hon säger och blir lite förvirrad av inledningen. Är den nödvändig? Du har en stark saga som jag tror klarar sig utan den förklaringen och det kanske skulle öka mystiken än mer. Du har ett målande språk och ett tydligt berättarperspektiv. Texten flyter på bra och man sugs in i berättelsen. Mycket fin saga!

  4. Du illustrerar din berättelse med detaljer som gör att man får en stark närvaro. Det flyter på väldigt fint. Du väver också ihop sagolandet med verkligheten på ett sömlöst sätt men man kan överväga om man ska gestalta de två världarna med olika språk. Du inleder en nästan politisk diskussion på slutet när du blir mer realistisk i funderingarna över dina upplevelser. Det tycker jag öppnar för intressanta kontraster mellan sagan om en verklighet och verkligheten själv.

  5. En riktig sagoberättelse! Jag får en varm känsla från barndomen då allt var möjligt och troligt. Det fångar du fint! Det var lite i början av berättelsen som blev lite förvirrande och skulle komma mer till sin rätt med lite skrivningar till.

  6. Vilken härlig drömsk historia. Du fick fram den där lilla osäkerheten – är det påhitt eller har det verkligen hänt på riktig?! Jag tycker du har fångat sagotonen väldigt bra., t.ex. i ”Jag såg mig om men kunde inte se Milos någonstans. Indiankvinnan tog min hand och ledde mig bort mot det som såg ut som ett stall.” och
    ”Milos blev glad att se mig och bjöd på vatten hon hade i ett krus. Vattnet smakade underbart friskt och gott, taget direkt från bäcken.” Tydliga bilder med talande innehåll.
    Tycker också om melankolin i slutet – ”de har byggt om runt sjön nu…..men eken, den står kvar.”

    En liten fundering jag har är att din inledning och den faktiska början på sagan överlappar varandra, så att i alla fall jag blev lite förvirrad. När sagan börjar tror jag att hon redan kommit till Trollbäcken. Men inser att den börjar med att hon lämnar hemmet igen. Kanske det är överflödigt upprepa?
    För att förtydliga:
    Slutet på inledningen: ”Här fick jag uppleva mycket härliga stunder, cykelturer, ridturer och att träffa på olika djur, både tama och vilda. Nåväl, här börjar min underbara saga.”
    Början på själva sagan:
    ”Packningen var klar och jag tog sista tuggan av limpsmörgåsen samtidigt som jag hämta”
    Här trodde jag att huvudpersonen redan är i Trollbäcken och att sagan börjar. Lite senare förstår man att det var resan dit s.a.s. en gång till.

    Texten skulle kanske kunna vässas till lite mer, men inga stora grejer, bara mindre språkliga finslipningar, så blir det en alldeles fulländad saga, tycker jag.

  7. En fin saga berättad för ett barn. En varm känsla. Saknar dock något litet spännande hästäventyr där i sagolandet.

Skicka in en text/kommentar!

Your email address will not be published.