Novell – Gisela Walter
I slutet av kriget när min hemstad bombades, blev min familj, det vill säga min Mamma min storasyster och jag evakuerade till en liten ort, där faran var mindre. Min syster hade börjat skolan och jag gick i lekis, det rådde fortfarande en viss normalitet på landet. Vi fann nya kompisar och med dem lekte vi på eftermiddagar och utforskade den nya omgivningen, vi hängde med alla barn i kvarteret och en vacker dag hittade vi en riktigt bra lekplats. Det var ett övergivet kapell, vars fönster hade förstörts och dörren och bänkarna hade forslats bort av folk, som behövde ved till uppvärmning eller matlagning. Halva taket var borta ,men längst framme i kapellet fanns en kupol som hade fortfarande ett tak och gav skydd när det regnade. Där höll vi till väldigt ofta, man kunde hoppa hage på de stora plattorna i golvet eller klättra på den halvtrasiga muren. Våra mammor visste ingenting. Dock det fanns något i kapellet som var lite skrämmande. Ifrån kupolen högst upp hängde ett manshögt kors i järnkättingar med en Jesus i mänskligt storlek, det hängde så högt att ingen hade kunnat stjäla det i syftet att få värme i stugan. Men det som skrämde oss barn var att Jesus hade riktigt hår som alltid rörde sig i draget av luften och gjorde figuren mycket levande.
Sà gick det tio år. Livet höll på att normaliseras. Våren var på väg, jag hade konfirmerats på palmsöndagen, och den följande långfredagen var jag på väg till min farmor. När jag kom till kapellet började det störtregna, så jag sökte skydd därinne. Allt var sig likt: Jesus hängde på det stora korset, håret vajade i vinden, men i kupolens tak hade det blivit ett litet hål. Vatten droppade ned på Jesus och rann som tårar över hans sorgsna kinder och föll sedan ned på det dammiga stengolvet.
Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen ”Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!
