Katarina Nordli som intervjuas i Trakten #4 bjuder på ouvertyren – eller ska vi säga förrätten – till ”Matmöten. Sörmländska matminnen II” som hon skrev i samarbete med Ingegerd Wachtmeister och Sörmlands museum.
Texten är en längre originalversion av den text som slutligen kom att publiceras i boken Matmöten som fortfarande finns att köpa på Sörmlands museum och i bokhandeln.
Bokens innehåll framstår idag, knappt femton år senare, både som högaktuellt och lätt nostalgiskt. Matentreprenörerna, de goda råvarorna och de inspirerande mötena kring maten är kvar. Samtidigt har oerhört mycket hänt, både med våra matvanor och samhället i stort.
Kaffelatte eller Löfbergs lila?
Souvlaki eller mammas köttbullar?
Morcilla, gärna det, men inte blodpudding!
I dag är ungefär var femte person boende i Sverige en invandrare. Här finns människor ifrån nästan alla världens länder, med olika religioner, seder och mattraditioner. Det påstås ju att mattraditionerna är de sista vi släpper. Maten och måltiderna kan i förskingringen bli ännu viktigare. För många år sedan tillbringade jag en sommar i södra Spanien, där det fanns en liten koloni med skandinaver, främst svenskar. Det skulle firas midsommar, och vad är en svensk midsommar utan akvavit? På den tiden fanns det ingen nordisk akvavit i Spanien, så en av nordmännen, en dansk med en hamburgerbar i byn, fick åka över till det på den tiden mera europeiska Gibraltar, där han hittade såväl sill som akvavit, Aalborg Jubileum. Midsommaren var räddad, även om det inte blev någon dans runt midsommarstången.
Flera av mina invandrade bekantskaper berättar om hur det tidigare var svårt att hitta sina egna matvaror i svenska butiker, sådana man såg som essentiella, men det har ändrats väsentligt bara de sista åren. Med tjugo procent invandrade har flera av dessa öppnat sina egna affärer för att tillgodose i första hand sina landsmän med vad de behöver. I så gott som varje liten stad finns åtminstone en irakisk affär med ett utbud av varor från så gott som hela världen och även en thailändsk, dit även svenskar går för att köpa bland annat djupfrysta tigerräkor i kilopåsar, grodlår, sötstarka såser av alla de slag och konserverad kokosmjölk. Många av dem jag träffat har ett enastående kontaktnät, inte bara inom Sverige, snarare över hela världen. Man meddelar varandra via mail eller mobiltelefon var man kan hitta olika varor. När Ritta från Syrien inte hittar torkade auberginer hos Al-warka Livs på Bagargatan i Nyköping och det är panik ringer hon till systern eller någon annan släkting i Södertälje. Hon behöver inte vänta många timmar tills hon har en säck med de svarta frukterna i köket, även om de kommer från Turkiet. Det går bra ändå. När Elsa i Valla inte hittar sin bintje i potatiskorgen på Tempo cyklar hon hem med snörpt mun och pakethållaren tom. Suada från Somalia med tio år i Sverige säger att i dag finns det mesta att få tag på i matväg, annars lär man sig använda alternativa råvaror. Somalierna prövar på olika ingredienser och utbyter erfarenheter med andra somaliska kvinnor.
Det enda de saknar är färsk kamelmjölk, men den finns i USA! Suade drack den där för några veckor sedan. Men det finns faktiskt ett par stolta kameler som flanerar omkring på en gård utanför Katrineholm. Kanske en affärsidé? Badia från Kongo, bosatt på ”Guldkusten” i Flen, åker ibland upp till Stockholm och Kungsholmsgatan, där det finns en afrikansk affär. Där hittar hon såväl koobi (saltad fisk) som abenkwam (palmfruktskräm), adwene hoyee (torkad fisk) och matbananer.
Så sent som på 1960-talet var det svårt att hitta vitlök i affärerna. Maria, en ungersk dam som kom hit på 1950-talet, berättade att vitlök och vallmofrön bara fanns att köpa på apotek. Att äta vitlök var tabu, den stank. Det var bara utlänningar som åt vitlök, och hade man ett arbete så åt man inte vitlök till vardags, även om man var utlänning. Katja från Bulgarien, bosatt i Eskilstuna, säger i dag att hon älskar vitlök, men skall hon ut och träffa folk samma dag undviker hon vitlöken. Ütke från Turkiet stoppade ner vitlöksklyftor i jorden utanför Mellösa på våren, på 1960-talet. Vitlök var ett måste. Men det blev inga lökar – de grönskade en kort tid, bladen gulnade och borta var vitlökarna.
Under 1700- och 1800-talen odlades en hel del vitlök i de sörmländska bond- och torparträdgårdarna. Det gick tydligen bra. Man skall sätta ner klyftorna på hösten för att kunna skörda dem kommande sensommar. Men förmodligen var det främst i medicinskt syfte. Ch. Em. Hagdahl säger i Kok–konsten (1879) att hvitlök ”förekommer i våra trädgårdar, är den starkaste af alla. Användes blott af amatörer af stark löksmak, men bör äfven då njutas endast med stor måtta”. Han har även ett recept på vitlökssmör, och påpekar att vitlöken används mycket i de ”södra länderna” och att i Norden föredrar vi portugisisk eller spansk lök. I dag odlar alla vitlök i sina täppor och vitlök finns överallt. Vitlök fördriver såväl onda andar som cancer, och dessutom skyddar den andra grönskor från diverse skadedjur som älskar det mesta utom vitlöken. Vi utdunstar vitlök i tunnelbanetåg, på arbetsplatser, i skogen, vi andas vitlök på varandra, men vi känner inte doften längre. Om alla lär sig att äta vitlök skall ingen må dåligt.
Finns det en specifik svensk mattradition egentligen? Vi har sedan länge tagit och givit, snappat upp nya idéer. Våra svenska kåldolmar, turkiska dolma, som betyder fyllning, lär komma från Turkiet. Då var fyllningen kanske inlindad i vinblad, här fick det bli kålblad i stället. Men numera, på 2000-talet, när var och varannan trädgårdsägare har i varje fall en vinstock, kan även vi använda vinblad till våra dolmar. I brist på mogna druvor får vi i vårt klimat i varje fall rikligt med vinblad. Annars finns det gott om dem i livsmedelsaffärerna. Vildvin är inte att rekommendera.
Under åren 1716-32 fanns en hel del turkar i Sverige som försökte få tillbaka de pengar de lagt ut och lånat till Karl XII. De hade sina familjer med sig, och förmodligen lagade kvinnorna dolmar, som de var vana vid.
Även kaffet kom till oss via Turkiet. När Karl XII återvände från Turkiet 1714 hade han med sig en turkisk kaffekokare. De första kaffekopparna kom också från Turkiet, små, öronlösa porslinsskålar. Men under resans gång tycks kaffet ha blivit allt svagare, mera utspätt och kopparna har med tiden förvandlats till stora muggar – till alla keramikers lycka. Samtidigt har det de senaste åren blivit inne med mera sydländska kaffevanor. Vi dricker café au lait (kaffelatte på svenska), cappuccino, espresso, coretto, kafécrème … som aldrig förr. Ja, till och med att våra väggar skall vara ”kaffelattefärgade”. Den ena espressomaskinen efter den andra bjuds ut i affärerna, men kaffet blir utav någon märklig anledning ändå med svenskt stuk.
Låt oss alla öppna våra dörrar för varandra, och lyfta på kastrullocken.
Katrinas recept på ett rikare liv.
En rom från Belgrad, sedan ett tiotal år bosatt i Katrineholm, bjöd på svenskt ”syföreningskaffe” ur stora blommiga keramikkoppar. Han hade alltid en stor kanna kaffe på bordet, han drack kaffe hela dagarna. Han var ju annars van vid det svarta, starka kaffet, några droppar, resten sump. I början var det svårt med det svenska kaffet, men numera har han alltid med sig några kartonger Löfbergs lila, filter och filterbehållare när han åker hem till Belgrad. Vännerna skrattar åt honom och vill inte veta av det svenska kaffet. Enver från Izmir i Turkiet berättade att när familjen kom till Hälleforsnäs på 1960-talet kom en svensk kvinna från socialen på hembesök för att lära hustrun brygga svenskt kaffe och baka kanelbullar. Kanelbullarna gick väl an, kanel är man väl förtrogen med, men kaffet var tunt och eländigt. Frågar man svenskar vad de tar med sig när de skall övervintra i Sydeuropa, har svaret varit ”svenskt” kaffe. Numera har ju Ikea slagit sig ner över stora delar av världen, så då vallfärdas det till närmsta Ikea-butik, där man kan få såväl kaffe som lingonsylt, köttbullar, Kalles kaviar och inlagd sill. När polska Alexandra åker hem till föräldrarna i Warszawa bjuder hon dem alltid till Ikea på köttbullar och lingonsylt, hennes svenska älsklingsrätt. Köttbullarna sköljs ner med öl från Spendrups.
Ritta från Syrien undrar om jag vill ha svenskt eller arabiskt kaffe, så gör även Elina från Bosnien, som serverar oss ”utlänningar” kaffet i svenska koppar medan hon själv dricker det ur en minikopp utan öra, medan Nadim från Irak bjuder på svenskt, men kryddat med nykrossad kardemumma. Enrico från Italien frågar inte, han sätter igång espressomaskinen, direktimport liksom kaffebönorna, och bjuder på en kopp skummande brunsvart kaffe. Själv tycker han att det behövs lite socker, det förhöjer smaken. Sandines från Etiopien, kaffebönornas hemland, serverar kaffet på golvet täckt med en filt, bredvid lädersoffan och fåtöljerna i lägenheten i Nyköping. Hon är finklädd i vit långklänning. På väggen bakom henne hänger en jättebonad med lejon, en påminnelse om vägrenarna hemmavid, där lejon är lika vanliga flanörer som rådjur eller hjortar i Sörmland.
En svensk vän bosatt i Spanien hade täckt en av de vitmålade väggarna i vardagsrummet med en jätteälg, sydd med korsstygn. Sandines har nyss rostat kaffebönorna. Kaffekannan av stengods med lång pip, direktimport. Till kaffet bjuder hon på popcorn, majs hon skördat på föräldrarnas gård i Etiopien. Även kaffebönorna är direktimport. Men numera finns etiopiska orostade bönor att köpa i Nyköping. De dagliga kaffeceremonierna är mycket viktiga i Etiopien, liksom i Eritrea. Kvinnorna från grannskapet dras till dofterna från kafferostningen. Kanske kan man jämföra med våra kaffepausar, man träffas en stund på förmiddagen och helst också på eftermiddagen. Man utbyter nyheter, idéer eller man samlas runt kaffekannan bara för att prata strunt en stund, helt enkelt vara social. I Sverige möts man ofta i arbetslokalerna, i Sydeuropa lämnar man jobbet och skyndar över till något av ortens alla kaféer, i varje fall en gång på förmiddagen och en andra på eftermiddagen. De flesta har sina stamlokus och vet vilka han/hon kan träffa just på detta kaféet och vid vilken tid.
Vid något av mina möten påpekade en man att ”lära sig svenska är inte svårt, men svenskarna är svåra”. Det finns många av de senare invandrade från Mellanöstern och Afrika som trots kanske tio eller tjugo år i Sverige aldrig blivit inbjudna i ett enda svenskt hem. Men de umgås desto flitigare med sina egna landsmän, släktingar och vänner. Precis som vi själva gör. Ofast är det en liten nära bekantskapskrets och så familjen, som kan vara mer eller mindre stor. Man behåller de mattraditioner man hade med sig hit, och då inte bara maten man äter. Måltiderna är en mycket viktig social samvaro. Hela familjen skall vara samlad. Familjer med barn i skolan får lära en del om vad de svenska skolmåltiderna innebär med makaroni- och korvlådor, fiskgratäng, köttbullar, pyttipanna. Sandines från Etiopien påpekar att hon har fått göra lite eftergifter, eftersom barnen ropar efter vissa ”svenska rätter”. Men om mamman är hemmafru lagar hon oftast den mat hon lärde av sin mamma. Det brukar ta sin tid. Som Ritta från Syrien sade: ”Jag står vid spisen i tre timmar och sedan tar det femton minuter innan maten är uppäten”. Har man bråttom kan man äta svenskt, som då ofta består av lasagne, pizza eller spaghetti med köttfärssås. Och när Svenne har lite tid över byter han det svenska mot något thailändskt eller kanske marockanskt, beroende på vart senaste semesterresan gick.
Det går även mode i mat. Den ena kryddan avlöser den andra, nya smakblandningar, nya frukter och grönsaker i mängd, ett sammelsurium av mjölkprodukter, metervis med hyllor fyllda med exotiska såser och pastor, nötter och mandlar, pumpafrön, linser och bönor i alla färger och former. I kyldiskarna hänger lufttorkade skinkor, kalkonkorvar och andra korvar som har gett prinskorven och falukorven konkurrens. I större städer och även i småstäder finns specialbutiker dit inte bara invandrade går, utan även nyfikna svenskar finns där och botaniserar bland alla märkliga varor. Hos Willys, Lidl och Överskottsbolaget hittar många invandrade ofta vad de söker. Och hittar man det inte så ringer man en släkting eller vän i Södertälje eller Stockholm. Alltid är det någon som har ett ärende och man behöver inte vänta länge. Hittar man inte det rätta mjölet till sitt bröd får man kompromissa och pröva sig fram med andra mjölsorter. I stort sett kan man i dag hitta de råvaror man letar efter, varifrån man än kommer. Är det vårt eget resande, tidningar, kulinariska böcker (det kommer ut en kokbok så gott som varje dag i Sverige), reklam, matprogram i tv, alla utländska restauranger som gjort oss så globala i matsammanhang, eller är det utbudet av varor som är det viktigaste? Och det enorma utbudet, beror det på alla de invandrade som finns här? Mat ger identitet. För en del är mat synonymt med att äta och bli mätt, för andra är mat mera än så – det är social samvaro med familj, släkt och vänner, och dessutom skall såväl öga som mage bli nöjda.
Jag har mött ett femtiotal invandrare från skilda delar av världen bosatta i Sörmland. Jag har doftat i deras grytor och ugnar, trampat i deras frodiga trädgårdar, smakat på deras dolmar, fyllda paprikor, aubergineröror, hembryggt öl, bröd och kakor, gröt och grytor, piroger och empanadas. Varje möte har varit en värdefull upplevelse, varje gång en ny inblick i en människas liv, med eller utan mat. De här människorna som med öppna armar tagit emot mig i sina hem – en svensk främling med underliga avsikter som klampar in utan att ta av sig skorna – har berikat mitt liv. Jag har fått en mängd nya vänner. De har också lärt mig att vi alla är så lika, innerst inne. Nadim från Eritrea påpekade att ”jag är svensk, jag är som ni, men färgen kan jag aldrig tvätta bort”.
Så låt oss alla öppna våra dörrar för varandra, och lyfta på kastrullocken. Våra liv blir rikare.
Läs också intervjun med Katarina i Trakten #4, ”Mat och sånt”.
