/

Wrong side of the track

Ofta är det ett faktiskt tågspår som är avskiljaren. Vilken sida detta spår du föds på avgör dina förutsättningar i livet; hur det går för dig i skolan, vilka jobb du kan drömma om och till och med hur länge du lever. Ofta är det just ett järnvägsspår, men även metaforiskt är det vanligt i moderna städerna av idag: bor, föds och lever du på den ena sidan staden, den ”rätta” sidan, kan precis allt i ditt liv vara tryggare än i den andra. Sörmland är givetvis inte förskonat från detta.

I en swimmingpool i filmen Ladybird (och i många andra filmer! och i verkligheten, på många olika platser!) simmar två tonårsflickor upp till ytan.

Poolscenen i Ladybird. Foto: Sam Levy/https://ourculturemag.com

”Jag måste bort från Sacramento”, säger den ena, Ladybird. Hennes föräldrar äger inte huset med poolen.

”Varför?”, frågar den andra, Samantha. Hennes föräldrar äger huset med poolen.

”Därför att det är själsdödande. Det är Kaliforniens Mellanvästern”.

”Finns det inte ett uttryck, typ ”think globaly, act locally”?”

”Det känns som att den personen inte bodde i Sacramento.”

Vattenskvättande på varandra ersätter ord.

”Jag älskar det”, säger Samantha, vars föräldrar äger poolen och vattnet i det. ”Jag vill skicka mina döttrar till Immaculate Heart. Jag vill, du vet, jag vill bli mamma.”

”Åk åtminstone till San Francisco.”

”Jag gillar inte kullar”, svarar Samantha, dyker lekfullt under ytan och i Ladybirds (Saoirse Ronan) ögon finns en outsäglig sorg.

I samma film lyckas också Ladybirds rika pojkvän göra bort sig på första dejten hos henne. Han har, på amerikanskt tonårsvis, kört dit med egen bil och bland det första som kommer ur hans mun när familjen väntar på att Ladybird ska göra sin entré med sin vackraste klänning är hur häftigt det är att ”there’s an actual train-track”. Det finns alltså på riktigt ett tågspår som skiljer fattiga kvarter från rika! Han trodde bara det var en metafor.  Sekunden efter, innan mammans ansiktsuttryck hunnit bli precis-ätit-en-citrusfrukt räddas han av gong-gongen och Ladybird kommer ut. ”Min farmor kommer att älska den där klänningen”, säger pojkvännen, och kör iväg med henne.

Samma stad. Men så olika städer. Samma värld. Men så olika världar. Ibland till och med samma skola- men inte alltid ens samma utbildning och upplevelse. Klass för nybörjare, markörerna överallt.

Men alla arbetar för att denna status quo. Det finns exempel gott om motexempel världen runt, men ett av de mest uppmärksammade är förmodligen de skolbussar på 1960-talet som medborgarrättsrörelsen anordnade (med företrädelsevis afroamerikaner som ”bussades” till skolor dominerade av vita amerikaner). Under massiva protester långsamt, långsamt likt droppar som urholkar stenar bröts segregationen elev för elev.

I Sverige fick vi ett exempel på detta avskiljande i våras: i värmländska Filipstad blossade en debatt upp. Deb uppmärksammades av bland annatAftonbladet i en artikel i början av april och handlade om ett föräldrainitiativ i Filipstad där närmare 1 000 personer hade skrivit under en namninsamling för en folkomröstning mot en skolreform som kommunen lanserat. Det rörde sig om två skolor: Åsenskolan, med knappt 10 procent elever med utländsk bakgrund, och Strandvägsskolan, med cirka 70 procent elever med utländsk bakgrund.

Proletären nyanserade senare det som i Aftonbladets artikel ställdes på sin spets: Politiker som vill skapa integration, föräldrar som vägrar. Men var det så pass enkelt? Erling Bronsberg menade annat:

”Både Åsenskolan och Strandvägsskolan är idag F-6 skolor. Kommunens reform skulle innebära att Strandvägsskolan görs om till en F-3 skola och Åsenskolan till en 4-6 skola. Filipstads elever skulle därmed blandas från förskolan, istället för som nu på högstadiet.

Aftonbladets artikel ledde till en smärre storm i media. ”Föräldrarna rasar mot ny skolsatsning” var rubriken. I Expressen skrev Cissi Wallin en krönika där hon påstod att ”svennebanan-föräldrarna” i Filipstad protesterar mot minskade klyftor och förbättrad integration.

I Aftonbladet citeras Johan Sundström, drivande i folkinitiativet:

– Om man ska hårdra det blir ju barnen ett slags verktyg för att de utländska barnen ska lära sig svenska. Det sker på barnens bekostnad. Det finns rapporter från förortsskolor där de med svensk bakgrund börjar prata ”rinkebysvenska” och deras språkutveckling hämmas.

Ingen av föräldrarna i folkinitiativet ville prata med Proletären och uttala sig offentligt. En av dem menar dock att protesterna inte har handlat om ett motstånd mot integration. Istället var de oroliga för att barnen skulle behöva byta skola flera gånger på kort tid, att klasserna skulle bli större och en allmänt dålig tajmning eftersom en ny skola snart ska stå klar.”

Det är oftare det är grått snarare än bara svart och vitt.

På fel sida av spåret, på väg bakåt, eller bara hem? Röda linjen vid Telefonplan, Stockholm. Foto: FrayMan/Wikimedia (CC BY-SA 4.0)

Något som dock inte är svart och vitt är skillnaden i människors förutsättningar och livsvillkor. Och om vi zoomar in på Sörmland är ett exempel Stockholmsförorterna Bredäng och Mälarhöjden. Det är bara en motorväg som skiljer Bredäng och Mälarhöjden åt… men också två år i livslängd.

Aftonbladet gjorde 2018 det interaktiva reportaget Klassresan där läsaren åker med en tunnelbanevagn längst röda linjen station för station. Detta är tre års gamla siffror, och med coronans effekter lär det tyvärr öka ytterligare. Och kära läsare: vi har ett förfärande resultat.

”Mälarhöjdsvägen är som en mur” säger en Bredängs-bo som uttalar sig. Också siffrorna skriker om detta.

Andel födda utanför Europa: Bredäng 34.4 %. Mälarhöjden 5.8 %

Arbetslöshet: Bredäng 5.5 %. Mälarhöjden 1.7 %

Förvärvsarbetande: Bredäng 59.7 %. Mälarhöjden 84.9 %

Och så vidare i stapel efter stapel. Samma stad. Men olika städer. Samma värld. Men så olika världar. Det är klass för nybörjare, markörerna finns överallt. Men det är ingen naturlag, och det är inte någon av sidorna som behöver vara ”fel” sida av tågspåret. När corona stängde ned flygtrafiken förra våren, påpekade Carsten Jensen, var det nästan första gången sedan 1800-talet slut som himlen saknade kondensstrimmor, de vita linjerna flygplan lämnar. Det har inte alltid funnits flygplan. Det har inte alltid funnits tågspår. Det som alltid funnits är människor, och vi är komplexa varelser. Men det som saknas, verkar det onekligen som, är tillräcklig vilja att rucka på denna status quo, riva denna mur, i Sörmland och i världen.

Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen “Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!

Arvida Svenske

Arvida Svenske är frilansskribent och författare.