I påskhelgen kommer en ny dokumentär signerad journalisten – och Traktenmedlemmen! – Malin Marcko, bosatt i Nyköping. I “När staten delade ut knark” berättar Malin om ett skattefinansierat narkotikaexperiment på 60-talet som spårade ur rejält och vars efterverkningar märks i svensk narkotikapolitik än idag.
I centrum av berättelsen står en ung kvinna, Monica, som dog av en överdos på grund av politikers och myndigheters valhänthet. En ung människas död var givetvis illa nog, men i bakgrunden lurar en mörkare hypotes: användes misslyckandet för att driva igenom en narkotikapolitik som än idag fortsätter att beröva unga människor livet? Vågar vi inte snacka fritt om knark på grund av skam, skam för beroendet men också för de “renas” oförmåga att hantera olyckan mer konstruktivt?
Hej Malin, berätta: hur fick du upp spåret till den här historien?
– Jag har nog varit intresserad av hur samhället hanterar narkotika sen jag började som lokalreporter på P4. Och för ungefär fem år sen gjorde jag en dokumentär om en tidigare klasskompis, Jonas, som blev missbrukare. Då lärde jag mig en del om metadonprogrammet. Det funkade ju, åtminstone delvis. Så hittade jag det här projektet, där staten delade ut inte bara metadon utan också morfin och amfetamin.
Det var intressant, jag läste på, men ändå kändes människorna … så långt borta. Jag läste utredningar och rapporter, men hörde inga röster. Tänkte ”det kan aldrig bli bra radio”.
Ta knarket, ta hur mycket du vill – snart tröttnar du
Vad fick det att lossna, var hittade du rösterna?
– Jag hade ju den här tjejen, hon som inte var med i programmet men ändå dog. Det stod i tidningarna, men jag visste inte vad hon hette, eller vem hon var. Så fick jag fram hennes personuppgifter. Då kunde jag kontakta flickans bror som hade kvar själva domen, vilket gjorde att jag fick ut namn på fler inblandade. Jag såg också att doktor Åström, läkaren som skrev ut narkotika i programmet, var inblandad i flera åtal. Den där domen, diarienumret som gjorde att jag kunde söka vidare i Stockholms stadsarkiv, det var nålen i höstacken, nyckeln.
Om jag förstår dig rätt så användes det misslyckade statliga försöket som stöd för en hårdare narkotikapolitik?
– Ja, trots att det var så pass litet och illa skött. Det var bara ett hundratal missbrukare som ingick, under ett par år. Och genomförandet var okontrollerat, dåligt skött. Doktor Åström trodde ju att metoden fungerade, ungefär: “Ta knarket, ta hur mycket du vill – snart tröttnar du.” Men den generöst förskrivna narkotikan spreds till en mängd “satelliter”, personer utanför programmet, och det gick illa för många.
– Tongivande namn som psykiatern Nils Bejeroth pekade sen på misslyckandet som ett varnande exempel och så har det fortsatt. Projektet blev en varningssymbol, lite “Se hur det gick!”, trots att det inte går att dra några säkra vetenskapliga slutsatser. Alla forskare jag talat med säger att det kanske kunde ha gått, om projektet hade skötts bättre, med strängare kontroll. Vi vet inte.
Och nu har vi en av världens hårdaste narkotikalagar men samtidigt hög dödlighet bland de som missbrukar tyngre droger. Hur går det ihop? Ingen vill ta i frågan. Den kommande narkotikautredningen har redan på förhand stängt dörren för att utreda effekterna av en eventuell legalisering.
Okej, hur känns det nu, när dokumentären är klar och programmen rullar ut?
– Skönt! Men visst är det en anspänning också, inte minst för att jag vill skildra alla inblandade med respekt.
Har du stött på stängda dörrar, starka känslor?
– Ja, absolut. Jag hittade ju bara fyra ännu levande deltagare från programmet. De ville absolut inte vara med. Det är fortfarande känsligt. Därför har jag också anonymiserat vissa personer, efter önskemål från deras efterlevande.
Är du tom nu, eller har du något nytt på gång?
– Bortsett från mitt jobb på produktionsbolaget och Kaliber i P1 så blir nästa grej “Ulla Winbladhs ilska” som kommer i P2. Ja, du vet, Ulla Winbladh! Varför var hon så arg på Bellman?
Klart vi vill veta det! Och innan dess kan vi alltså lyssna på “När staten delade ut knark” i Sveriges radio P1.
