/

Som om jag brydde mig om ”real work”…

Hur kan vi hjälpa andra människor? Genom att lyssna på Arja Saijoma och swisha pengar till UNICEF? Genom att berätta om vårt fina engagemang på Instagram? Frågan är alltid aktuell, kanske för att vi alltid verkar formulera fel svar. Christopher Paulstam har funderat på saken.


Jag hade precis tittat på Morgan Allings föreläsning om att hantera besvärliga människor och kom över en rubrik om att han blivit ambassadör för UNICEF. Som alltid när jag läser någonting om UNICEF får jag ont i magen. Jag intervjuade en flykting från Syrien 2017, i samband med en välgörenhetsgala på Strandvägen, till förmån för krigsdrabbade barn. Rubriken lyser mig i ögonen och jag blir som en hind i mörker framför en krängande bil. Eller var det ett tåg?

Skådespelaren och föreläsaren Morgan Alling.

Under intervjun visade Saher mig en bild av ett jordklot på väg ner i en svart soppåse. Han pratade inte svenska riktigt än så jag intervjuade honom på engelska. Han pekade på den där bilden som han visade på en gammal telefon med repig skärm, och förklarade: ”This is the world as it is. You want to tell the truth? That’s good. Tell the truth. But be careful where you put your feet.” Så talade han om för mig vad jag aldrig i mitt liv tänker glömma: ”You work for UNICEF or the UN och whatever in Syria – you are a rich man. You want to leave? It will cost you. You want your family out of here? It will cost you. Everything is about money.” Jag transkriberade fyra sidor och skrev ihop ett pressmeddelande på en sida som jag visade projektledaren. Jag fick använda två rader av det jag skrivit. Resten klipptes bort. Han sa att det var säkert sant det jag skrivit men vi ska inte stöta oss med UNICEF.

Jag tänker på Saher när jag läser om flyktingkris och västvärldens gråtmilda galor till förmån för tredje världen. Jag läser men tar ingenting av det på allvar. Idag bryr sig de flesta på samma konstlade sätt som arrangörerna jag jobbade med på Strandvägen. Journalistiken kämpar för överlevnad. Flyktingkriser betyder högkonjunktur för människosmugglare. Marknaden för arbetstillstånd har ökat explosionsartat. Det uppdagades efter att Akilov rammat Drottningsgatan och nu kämpar Sverige frenetiskt i skuggan av norsk framgång. Jag känner att mitt deltagande i Framtidsgalan 2017 släckte någonting i mig. Det ansikte jag var tvungen att visa upp under arbetet skadade mig. Galan var en eufemism.

Barn köar för att få hämta bröd. Foto: H Murdock.

Jag intervjuade Arja Saijonmaa inför och under galan. Hon gick upp på scenen och sjöng Jag vill tacka livet och jag var så hjärntvättad att jag i stunden fann det vackert. Projektledarens stirriga blick hemsöker mig fortfarande när han pratade sig varm om hennes deltagande. Rövslickeriet jag tvingades bevittna och vara en del av sitter ingrott i skinnet på mig. En fotograf som heter Tommy hade vi nominerat till ett påhittat pris för humana insatser och jag satte mig i ett bås på sjunde våningen på Strandvägen för att intervjua honom på telefon. Han var varken intresserad av intervjun eller galan. Jag hjälper inte till för att få publicitet, sa han. Det sa klick i luren. Han satte fingret på vad det handlade om: publicitet för företag. Jag berättade för projektledaren vad Tommy hade sagt och han brakade ut i långa haranger om varför en sådan blind och otacksam människa inte förtjänade vår uppmärksamhet. Jag nickade inställsamt med kroppen. I själen skämdes jag.

Jag träffade Saher på Var Dags Rum i Nyköping. Jag ville ha honom med på galan. Jag ville ha honom upp på scenen för att berätta om sina erfarenheter. Han totalvägrade. Jag frågade indignerat varför. Han förklarade att det är meningslöst att ta upp någon på en scen och berätta en historia. Det leder till gråtmilda västerlänningars gåvor till UNICEF eller vilken organisation som helst med samma ändamål – en gåva som ändå fastnar någonstans på vägen, i rovgiriga händer på människor som skor sig på människosmuggling och handel med arbetstillstånd. ”You tell me when you are going to do any real work. Then I will help.” Det irriterade mig.

Som om jag brydde mig om ”real work”. Jag jobbade med reklam. Det är inte mitt jobb att stoppa kriget. Mitt jobb är att berätta en historia. Därför ville jag ha hans. Han berättade den för mig därför att vi hade suttit i samma kontorslandskap i Nyköping, innan jag blivit ”stor” och flyttat till Strandvägen. Jag sa förstås att jag ville åka till Syrien och göra ett reportage. Och trodde nästan på det själv. Men det var mina journalistdrömmar som fick luft bakom reklamens bedrägliga vägg. Naturligtvis åkte jag aldrig ner. Varför skulle jag det? Jag tjänade företaget som arrangerade galan. Och för egen del ville jag åt konkurrensfördelen i att ha varit med och arrangerat en välgörenhetsgala av lite magnitud. Reklambranschen är ju tuff.

Christoffer Paulstam

Från tom lägenhet, trasiga kalsonger och torr blodpudding till jäktande på Stockholms gator för en reklamfirma och ett namn – och hela vägen ner till botten med sjukskrivning och inläggning. Studerade religion, filosofi och film innan jag hittade hem igen i litteraturen och litteraturvetenskapen.