Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Jenny skriver? Hör av dig till redaktionen!
När jag var rebellisk fjortis försökte mina föräldrar hitta ett fritidsintresse åt mig. De hoppades att jag skulle hitta glädje i något annat än att ränna ute på kvällarna, åka raggarbil, röka och dricka hembränt.
Jag minns särskilt ett tillfälle, när pappa tog med mig ner på stan och vi köpte en modellsats av en porsche 911. En av mina favoritbilar. Tanken från min fars sida var att nu skulle jag bli en hängiven modellbyggare. Fin tanke. Det fungerade inte så klart.
Bitarna var för små, det tog alldeles för lång tid. Mitt bristande tålamod och min hopplösa rastlöshet klarade inte av byggandet. Så jag fortsatte ränna på stan.
Det hade kunnat gå riktigt illa, så klart.
Men så hittade jag teatern. Här kände jag mig som hemma. Inte bara genom skådespeleriet, nej, det var så mycket mer. Gemenskapen, historieberättandet, scenografin, ljud, ljus, helheten. Snacket i pauserna. Jag fick utlopp för min rastlöshet, både fysiskt och psykiskt.
Mina föräldrar påpekade att även om det var roligt att jag nu hittat en hobby, så var teatern inget att göra på heltid.
Där hade dom fel. Tack och lov!
Det var naturligtvis fler delar, än bara teatern, som tog bort mig från härjandet på gatorna. Men att hitta sammanhanget på och bakom scenen var en stor del av räddningen.
Och det här gäller så klart inte bara mig! Kultur och olika konstformer erbjuder en sund och meningsfull livsstil för många. Sport och modellbyggande är inte för alla. (Även om jag tycker lagsport och teater är superlika.)
Jag har arbetat som teaterlärare i hela mitt vuxna liv. Många år, många elever. En del går teaterkurs för att det är lite kul. En del går för att kompisen går. En del går för att förbättra sina skolresultat. En del vill bli skådespelare. En del vill hitta kompisar. En del vill bli modigare. En del går för att deras föräldrar tycker det är en bra idé. Ingen går för att bli kriminell, börja knarka eller lära sig hantera en pistol.
När du hittat hem, inom kulturen, sporten, modellbyggandet, vad det än månde vara. Det är då du hittar trygghet. Du blir någon.
Om du inte erbjuds de här möjligheterna så kommer du söka gemenskapen, kickarna och själva livspoängen på annat håll. Kanske inom nazismen, missbruket, våldet eller annan destruktiv sysselsättning.
Du föds inte med alla dessa alternativ inom dig. Som barn är du ett oskrivet blad. Och dörrarna behöver öppnas för de unga, av oss som vet vilka möjligheter som finns. Och de måste öppnas igen och igen och igen. För konkurrensen är hård. Det räcker inte att man har en attraktiv hemsida. Eller att barnen ser en rolig föreställning en gång i årskurs två.
Vägarna ska vara korta och enkla. Visst låter det självklart?
När världen tycks bli allt hårdare. Vapenvåldet ökar. Vi är grannar till krig. Näthat och troll dominerar kommentarsfälten. Rädslan växer. Är det läge att skära ner på kulturen då? Är det nu det är dags att stänga de där dörrarna som leder till meningsfull sysselsättning?
Är det inte nu vi ska satsa?
Stötta Jennys Reflexer med en swish!
Trakten drivs ideellt, av lust. Vi kan bara betala ut små summor åt våra medverkande skribenter och kreatörer. Skicka en swish för att uppmuntra Jenny att skriva fler Reflexer. Valfri summa såklart!
