//////////

Recension: taxeringskalendern 2021

Traktens redaktion och jurygrupp samlas vid brofästet i Valla för att gräva sig ner i en rejäl dynghög: den samlade statistiken över hur mycket pengar folk häromkring faktiskt tjänar. Vilka är rikast? Fattigast? Trakten har hela listan.

Det är en rejäl skithög som ligger på bordet framför oss, där vi sitter på La Fiesta i Valla.

I väntan på maten ligger en rejäl skitmacka på bordet som förrätt: taxeringskalendern 2021 för Sörmlands län. Foto: Johan Eriksson

”Du går ju inte fram och frågar nån om konsistensen på deras avföring, det gör man ju bara inte”, säger Axel. ”Samma med pengar: du frågar inte vad någon tjänar eller vad de har på banken.”

Vi är här för att utse vinnarna i tävlingen ”Fattig/rik” och samtidigt recensera en nyutkommen bok. På bordet ligger ”Taxeringskalendern för Sörmlands län 2021”.

”Vem fan köper ens en sån här skrift?” undrar jag, som uppenbarligen just har gjort det. Jag vill knappt bläddra i den, av rädsla för att se något jag inte vill veta. Det enda jag gillar är formgivningen, som får mig att tro att det är 1992 igen. (Förordet “Statistik och romantik”, av tidigare skattedirektör Olle Roos, är också ett intressant litterärt fenomen.)

Ille fattar först inte att ALLA människor som deklarerar står med i taxeringskalendern.

”Va! Står jag med?”

Ille vet inte ens hur mycket hon tjänar, så då kan det ju vara jättebra med en sån här katalog. Hon bläddrar ivrigt, tydligen inte lika känslig för att ta del av vad släktingar, kollegor och chefer tjänar.

Det är rätt bra drag på La Fiesta, för att vara klockan åtta en tisdagskväll. ”Max tolv” står det på dörren, men man räknar nog inte dussinet så noga. Kanske är det antalet öl i timmen? Kalla Mariestad langas i alla fall fram i ganska rask takt. Stämningen är utmärkt trevlig, nästan som utomlands.

Väggmålningarna på La Fiesta skänker ett mystiskt men festligt skimmer åt vår lekmannamässiga analys av medborgarnas ekonomiska förhållanden. Foto: Johan Eriksson

”Om vi tar de 10 rikaste i varje sörmländsk kommun, så tjänar de i snitt drygt fjorton millar, eller 1,3 miljarder tillsammans” säger jag som har räknat i förhand. Av dessa går femton procent till kvinnor, och i princip inget till folk som man kan anta har utomeuropisk bakgrund.”

Gäsp. Ingen är förvånad. Vi konstaterar också att Trosa och Strängnäs verkar vara bra tillhåll för rika. Män.

”Egentligen är det ju demokratiskt att veta vad andra drar in”, säger Axel. ”Då kanske man kan säga åt de riktigt rika att hjälpa de här nollorna i kalendern.”

Han syftar alltså på alla med noll kronor i taxerad inkomst. Förvånansvärt många, konstaterar vi.

”Eller ens sån här, X.X som tjänar 2700 kronor på ett år. Vad då 2700? Hur går det till?” säger Axel.

”Den allra rikaste drog in drygt 130 miljoner på egen hand”, konstaterar jag. ”Undrar hur mycket det skulle bli per nolltaxerare om han delade ut årsinkomsten jämt fördelat?”

“Vissa nolltaxerare är väl såna som vet hur man gömmer pengarna?” påpekar någon. Ja, i nån mån stämmer det väl. Men de flesta av nollorna i kalendern ser ut att vara vanligt folk, av namnen av döma många äldre och en stor andel med utomeuropeisk bakgrund.

Personen med absolut störst inkomster i trakten har ett bolag inom e-hälsa, som saluför ”ett innovativt verktyg för kommunernas socialtjänst, vård och omsorg.” Vi börjar diskutera rimligheten i att vissa kan dra in så fett mycket. Inte minst när pengarna ytterst kommer från oss stackare som sitter och dricker billig öl på La Fiesta.

”Klart det måste spela någon roll vad man gör”, säger Ille. “Om man anstränger sig så ska det väl löna sig?”

Britt-Marie?” säger Axel.

”Hon har fan rätt att ta det lite lugnt”, säger jag och börjar känna mig som en rödglödgad agitator, trots att jag är en extrem mittenväljare. ”Det kunde kanske finnas tre lönegrader för alla yrken: lätt, medel och svårt?”

”Ja, och Storpotäterna har ju svåra jobb, rimligt då att de tjänar lite mer”, säger Axel. “Kanske tre gånger så mycket som lättingarna?” (Istället för mer än 100 gånger, som extremfallen är idag.)

”En på mitt jobb gick och delade ut lappar där det stod vad alla anställda tjänade”, säger Ille. ”På ett sätt sympatiskt, men det blev ju lite konstig stämning.”

Taxeringskalendern 2021: vem fan köper en sån? Foto: Johan Eriksson (avslöjad)

Vi glor på taxeringskalendern. Vill man veta eller inte? Om vi synliggör ojämlikheten och orättvisorna, kan vi då lättare göra något åt dem? Allt är ju offentliga uppgifter ur allmänna handlingar, så varför inte bara langa ut inkomstuppgifterna på nätet, tillgängligt utan kostnad?

Nej, det är svårt. Vi enas först om en samhällsmodell byggd på tre yrkeskategorier: lätt, medel och svårt, där lönen sätts efter antal tjänstgöringstimmar. Och kanske vissa objektivt utjämnande specialare som kallortstillägg (Norra Norrland, kanske även närbelägna Floda, ett känt köldhål), eller odörtillägg (sopgubbar), tristesstillägg (spärrvakt).

Nej, det blir nog jäkligt krångligt.

”Eller så upphandlar man precis allt, hela tiden”, föreslår jag, som har eget företag och vanan inne.

”Anbud på att fixa disken i personalrummet”, säger Ille som är lärare. ”Eller att ta hand om de jobbigaste eleverna. Och föräldrarna.”

”Lite som forna tiders sockenauktioner i fattigvården: den som begär minst för att ta hand om samhällets olycksbarn eller andra skitjobb vinner.” säger jag.

Nej. Svårt. Inte konstigt att det finns politik

På teven har EM-matchen mellan Ungern och Portugal stått på hela tiden. Ungrarna har varit nära att näta flera gånger och för tidvis matchen. När det är tio minuter kvar gör Ronaldo 1 – 0 till Portugal. Sen 2 och 3 – 0.

En skönstaxerare? En skön kväll åtminstone på La Fiesta i Valla, där solen har sin gång. Foto: Axel Hellby.

Ingen rättvisa, inga egentliga lösningar. Vi tackar ägaren för en trevlig kväll, tar taxeringskalendern under armen och går, utan egentliga förhoppningar om att utgåvan 2022 kommer att se bättre ut.

Kvällsluften vid brofästet i Valla luktar cigg, billig öl och varma åkrar.


Johan Eriksson

Jag är frilansande journalist, författare och redaktör. Skriver regelbundet krönikor och reportage i tidningen Sörmlandsbygden. Vid sidan av har jag ett litet förlag, Widegrens, tillsammans med familjen och några kollegor.