//

Motreflex: Våldet som trygghet

I sin första reflex för Trakten kommenterar Christopher Paulstam ett tidigare inlägg ”När skjutningarna blir vardag” av Jenny Wistbacka. Kan våldet kanske användas konstruktivt? Är det ett av många tänkbara sätt att omvandla destruktiv energi till något gott? Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara Christopher? Hör av dig till redaktionen!


Antalet skjutningar i Sverige passerade nyligen 60 och svenska folket försöker reda ut om det ska vara skräckslaget eller inte. Vi kan ju inte ”förgås av rädsla och slå på högsta panikläge,” skriver Jenny Wistbacka i sin andra reflex. ”Då blir vi inga trevliga varelser.”

Men nu är det krig i vårt närområde, inflationen stiger och nyheterna rapporterar rekordmånga skjutningar; folk blir avrättade vid skolområden och barn är inte längre säkra i lekparkerna. De flesta har anledning att vara mer rädda än vanligt.

Fast ”hur ska man bli lagom rädd?” undrar Wistbacka. Populisterna skriker efter högre straff och stoppad invandring. Hon nämner Lars Ekborgs revymonolog 1968; slit bort alla oskötsamma människor från de skötsamma så blir allt bra. ”Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!”

Wistbacka menar att vi borde veta att det krävs mer än så för att råda bot på våldet.

Jag trodde det. Men inte längre. Jag ska förklara varför:

Jag träffade nyligen en professionell MMA-fighter. Hans bakgrund är… fruktansvärd. Så mycket våld, så mycket rädsla, så mycket ensamhet; HVB-hem. Fosterhem. Fängelse. Men han lärde sig att bemästra sin rädsla.

”Och jag har alltid haft extremt mycket våldskapital,” berättade han för mig.

HVB-hem. Fosterhem. Fängelse. Men han lärde sig att bemästra sin rädsla

Han förklarade för mig att det räddade honom.

Jag kan inte sluta tänka på det: i begynnelsen fanns våldet – och våldet blev hans räddning. Han berättade för mig att fightingboomen har räddat extremt många människor. Det ligger någonting mycket tänkvärt i den utvecklingen.

Någonting filosofiskt: hur kan rädslans orsak, våldet, förvandlas till lösning?

Plötsligt blir det ju rimligt att ”bunta ihop dem och slå ihjäl dem”! För de som kommer levande ur processen kan genom sitt nyvunna våldskapital finna mod och trygghet nog att hjälpa och stötta varandra, utmana sig själva och våga göra fel på sin väg mot önskvärda mål.

Den här MMA-fightern kan det här, idag!

Så, för att följa tanken till sitt slut: hur skapar vi en trygg miljö tillsammans, där folk inte är rädda? En miljö där människor tar hand om varandra och tillåts växa. Jenny Wistbacka har inget svar – men det har MMA-fightern.

Ett som fungerar dessutom.

Frågan som återstår är hur vi hanterar det.

Jag lägger märke till mig själv, hur svårt jag har att hantera det. Jag satte nästan giffeln i vrångstrupen när han talade om våldskapitalets betydelse – jag är ingen fighter. Jag vill hemskt gärna se fighting som inget mer än en metod att undertrycka rädsla med.

Men jag kunde inte ignorera hans sanning. En människa som borde vara så förbannat liten och så förbannat rädd efter allt han gått igenom. Hur kan han vara så… stor? Jag kan inte förklara bort det. Våldskapital kan rädda människor lika mycket som teatern.

Våld är inte alltigenom ont.

MMA-fightern sammanfattar min poäng på ett bra sätt: det går aldrig att bli kvitt rädslan. Antingen förenas man med den och blir en god människa, eller så förtärs man av den och gör ont.

Det går inte att kräva av dem som skjuter att klippa bandet till våldet. Det går inte att fördöma deras våld. De behöver det.

Det enda man som icke-skjutande person kan göra är att be dem omvandla våldskapitalet till någonting positivt för, och gångbart med, övriga samhället. Allt annat är att skapa osund friktion på grund av orimliga krav.

För energi kan aldrig elimineras, den kan bara omvandlas.

Läs fler Reflexer här! 

Christoffer Paulstam

Från tom lägenhet, trasiga kalsonger och torr blodpudding till jäktande på Stockholms gator för en reklamfirma och ett namn – och hela vägen ner till botten med sjukskrivning och inläggning. Studerade religion, filosofi och film innan jag hittade hem igen i litteraturen och litteraturvetenskapen.