//

En röst i natten

Fria reflektioner om fattigdom och rikedom

Har den senaste tiden lidit av en nästan fysisk skrivkramp, som varken liniment eller smärtstillande pulver biter på.

Som skribent, även om man som jag är en glad amatör, får man ibland vara beredd på att ens uppgifter ifrågasätts. Jag har klarat mig bättre än jag trodde skulle bli fallet, då jag började skriva i tidningar. Ibland händer det dock att jag kontaktas av läsare som hittat något, ofta mycket obetydligt faktafel, som å det bestämdaste måste åthutas. Ibland har de rätt. Då tackar jag för upplysningen och låter livet gå vidare. Ofta har de läst min text aningen slarvigt och nöjer sig med en förklaring om vad som avses.

För en tid sedan inträffade dock något som jag tycker slår alla rekord. Jag hade skrivit en artikel för Katrineholms-Kuriren, som berättade om den för äldre katrineholmare välkände brandchefen Mauritz Ejdervik, som under andra världskriget tjänstgjorde som frivillig i Finland. Artikeln började:

Den 30 november 1939 satt den 49-årige brandchefen i Katrineholm, Mauritz Ejdervik på sitt arbetsrum i den gamla brandstationen på Drottninggatan 5. I bakgrunden stod radion på som ett sällskap under den nödvändiga, men inte alltid så lustfyllda pappersexercisen. Plötsligt bryts den ordinarie sändningen och en mycket allvarsam röst förklarar att det hade hänt, som många redan befarat skulle ske, men i det längsta hoppats slippa höra. Stalins Sovjetunionen hade anfallit vårt östra grannland Finland.

En mjuk och inte alltför “uppstaplande” inledning tyckte jag och så även redaktören på tidningen, som var helnöjd.

Mauritz Ejdervik. Gillade han pappersexercis? Var stod radion? Vem vet, men för somliga människor spelar detaljer en orimligt stor roll. Foto från Katrineholms kommunarkiv.

Någon vecka efter publiceringen ringde den privata telefonen– klockan ett på natten! Det hann ringa ut och börja på nytt, innan jag var så vaken att jag förstod vad som pågick. På displayen stod “Hemligt nummer” vilket fick de senaste årens sjukdomar och dödsfall bland nära och kära att åter komma mycket nära. Plötsligt klarvaken svarade jag. På andra sidan frågade en något sluddrig mansröst hur jag kunde veta att Ejdervik hade radion i bakgrunden och inte på skrivbordet? Hur visste jag att han sysslade med pappersexercis och att han i så fall tyckte att det var tråkigt?
Jag försökte till en början förklara det som inte behöver förklaras, men gav så småningom upp och utbrast:

“Jag vet exakt hur det var, Ejdervik och jag delade arbetsrum på den tiden, så jag såg och hörde allt personligen!”

Varpå jag tryckte bort samtalet. (Eftersom jag är född 1956, sjutton år efter händelsen, borde även den anonyme sluddraren förstått att jag ironiserade.) Sedan dess har jag fått ytterligare några nattliga påringningar från samma (tror jag) hemliga nummer. Jag svarar dock inte längre på nätterna och hoppas det ska avta och försvinna.

Fattig och rik – orden framstår som abstrakt konst

Men nu har jag alltså blivit ombedd att skriva något åt Trakten, på temat fattig/rik och gråzonerna däremellan. Jag lämnar därför den nattlige påringaren åt sitt öde för en stund.

Fattig och rik. När jag ser dessa båda ord i skrift, förnimmer jag med lite fantasi samma känsla som då jag någon gång dristar mig till att betrakta abstrakt konst. Betraktaren bestämmer vad verket står för. Vad är egentligen rikedom? Om jag vinner tio miljoner på lotto, är jag rik då? Svaret tror jag beror på förutsättningarna. Om jag under lång tid burit på en ständig oro över hur jag ska kunna betala hyran, eller att barnen blir mobbade i skolan för att jag inte kan köpa dem nya kläder, ja i den situationen kan nog lottovinsten kännas berikande, som en skänk från ovan.

Personligen har jag inga miljoner undanstoppade, ingen lyxig villa eller båt i skärgården. Min bil är tolv år gammal och jag reser aldrig utomlands. Ändå känner jag att jag kanske är rikare än de personer jag ibland träffar i mitt arbete, personer vars lönekuvert är mångdubbelt fetare än mitt.

Rikedom

När jag ser tillbaka på mitt hittillsvarande liv (är nu 65) kan jag konstatera att jag, precis som de flesta andra, stött på en del svårigheter. Bland annat har jag efter en förnedrande uppväxt, orsakad av några närstående, tvingats bygga upp ett nytt självförtroende och en ny självkänsla från grunden. Har varit nära att dö några gånger, varav två för egen hand. Jag har varit nära att mista synen, men räddats av skickliga läkare. Jag har inte fastnat i något missbruk även om jag under några år gav alkoholen alla chanser att ta över mitt liv. Jag har ett trivsamt arbete, som jag kan behålla några år till om jag vill, eller säga upp mig i morgon dag om jag så önskar. Jag kan leva på pensionen. Uppväxten och de men jag fick av den, har gjort mig ödmjuk och kanske aningen empatisk, vilket gör att jag känner mig omtyckt både privat och i yrkeslivet.

Vill jag röra på mig kan jag ta en promenad, när jag vill och vart jag vill, ingen kommer att hindra mig.

Jag hatar ingen och tycker alla människor, oavsett hudfärg, språk, nationalitet och religion har lika stor rätt till den jord vi lever på. Någon skulle säkert kalla mig globalist och det kanske stämmer om ordet betyder att vi ska dela på och- vara rädda om planetens tillgångar. Jag tror att det då inte skulle finnas lika mycket svält och lidande i världen.

När man ideligen stöter på rasistiska hatbudskap, blir det allt svårare att inte hata tillbaka.

Det är dessa faktorer som gör att jag känner mig rik, trots ett magert, men tillräckligt bankkonto. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är, en lycka som finns där kanske på grund av motgångarna. Även om jag klarat mig ur svårigheter av egen kraft, känner jag mig ödmjuk över det som gett mig styrkan att göre det. Måste väl i alla fall nämna att jag inte älskar allt jag ser eller hör. Mycket av det som görs och sägs förmörkar tillvaron en aning. Jag tänker då i första hand på all den intolerans man matas med, främst på sociala medier. Själv håller jag mig så långt det är möjligt borta från Facebook och Instagram, men finner ett visst nöje i det musikutbud som finns på Youtube. Tyvärr kryllar det av i första hand rasistiska kanaler där också. När man ideligen stöter på deras hatbudskap, blir det allt svårare att inte hata tillbaka. Försöket tänka att även dessa budskaps förmedlare har sina plågor att bära, men deras åsikter och sättet de förmedlar dem på kommer jag aldrig att älska. I ärlighetens namn, skulle jag heller inte bjuda hem budbärarna på middag.

Fattigdom

När jag smakar på ordet tänker jag ofta på de romer, som har det så svårt i sina hemländer att de föredrar att föredrar att sitta utanför svenska köpcentrum med “tiggarmuggen”. Ännu fattigare, fast på det mentala planet, är de kommunpolitiker som är beredda att ta hårda politiska strider för att slippa se fattigdomen i vitögat. Vad gör man då? Man förbjuder dem och tycks tro att fattigdom kan avskaffas på detta sätt.

Fattiga är de som hävdar att de visst inte är rasister, men ändå “vet” att allt som är dåligt är importerat till Sverige från andra länder, främst Mellanöstern. “De är ju så svartmuskiga också”.

Fattiga är de som tycker de är roliga då de drar billiga bögskämt, eller kallar sina fruar för “kärringen” bland sina kompisar.

Fattiga är vuxna människor som beter sig oförskämt mot barn eller servicepersonal, som inte kan eller får försvara sig.

Fattiga är de som hatar. Foto: Pxhere, CC0 Public Domain

Mina tankar återvänder till den anonyma telefonrösten i natten. Vad har inte den mannen utsatts för, eftersom han uppenbarligen finner tröst i att inkognito störa andra människors nattsömn? Kanske kunde jag gett honom de stöd han behöver, om han gett mig chansen.

Det här blev en helt annan historia än vad jag tänkt mig då jag tog plats vid tangentbordet. Så kan det bli, då en känslomänniska får fritt spelrum. Ändå tycker jag att jag hållit mig till ämnet, om än på det mentala planet, i stället för det materiella.

Min tanke var annars att jag skulle berätta om de kontraster mellan fattig och rik man kunde se då jag växte upp intill ett av landets största gods. Min familj arrenderade ett familjejordbruk, av den storlek som blev omöjligt i och med de idéer som Jordbruksverket närde på 1970-talet om att endast “stora enheter” var berättigade.

Men det får bli en annan, senare historia.

Roland Blomkvist

Namn: Karl Roland Blomkvist. Ålder: 64 Jobbar: Sedan snart 21 år på Kommunarkivet i Katrineholms kommun. Födelseplats: Arrendegården Wallbokvarn ca 1,5 mil öster om Katrineholm. På åkrarna växer numera skog, eller har anlagts fågelsjöar.