Våra upplevelser färgas av hur vi reser. Under de senaste åren har många avstått flygresan, den plötsliga, häftiga förflyttningen över kontinenter och valt långsammare färder över kortare distanser. När Vingåkersbon Birger Schlaug trampar runt på sörmländska grusvägar ser han, upplever och tänker på ett helt annat sätt än bakom ratten.
En stuga i västra Sörmland. För många år sedan såldes den, bytte såväl ägare som själ. Blev något annat än den varit. Jag cyklar förbi den varje sommar, i tidig gryning. Kommer så länge jag förmår ta den där rundan. Sakta in. Betrakta stugan. Det har blivit en ritual. Något som hör till. Som är fäst vid mitt liv. Fäststuga.
Har aldrig bott där, men varit inne före det att Mäklaren – som hade stadiga guldkedjor kring både arm och hals – såg till att det blev sålt.
Han hävdade i annonsen att det var sjöutsikt. Ställde man sig på vinden, som skulle kunna inredas, och lutade sig genom ett fönster, som inte gick att öppna, så skulle man onekligen kunna se ett stänk av vatten.
Läget låg inom pendelavstånd till Stockholm. Huset skulle kunna bli sommarviste för jäktat urban familj. Kanske en Brysselfarare. Stugor i trakten hade köpts av andra Brysselfarare. Det var så de kallades. Sverige hade just blivit medlem i EU.
Stugan var egentligen mycket stor. Men bara två rum hade använts. I nedre våningen stod fem rum helt oanvända, hela mellanvåningen var sparsamt möblerad och hela vinden var just bara vind.
Nu skulle stugan bli sommarviste.
Sjöutsikt, hävade mäklaren. Plats för en pool kanske.
Bara två veckor tidigare hade jag suttit på sängkanten hos den gamla damen som vägrat möblera vinden. Och just när solen rann ner i osynligheten dog hon.
Hon var gammal. Hon hade fostrat tolv barn. Mestadels ensam. Hennes karls insats i hemmet hade bestått i befruktningsögonblicken. Och då hade han oftast varit full.
Den gamla damen älskade sina barn över allt annat. Ändå hade hon inte sett något av dem på över ett år. Över ett helt år. Ett långt år. De hade inte tid. Och själv ville hon inte vara till besvär. Hon dog i en stund då hennes ögon sa mig att hon förlät alla som glömt henne. Hon dog med ett leende på läpparna och en fast övertygelse om att det fanns ett ljus därutanför.
Låt mig kalla henne Elin. Elins barn hade kommit långt, som det heter. De hade alla skaffat sig fina titlar, de hade, som det heter, lyckats. De kunde, om de så ville, hänga tjocka guldkedjor kring både hals och arm. Några av dem ville det. De var fint folk. Så fint att de inte gärna hade tid för henne.
Elin läste inte börsnoteringar. Men hon skänkte en tiondel av sin lilla folkpension till dem som än bättre behövde det. Rädda Barnen, Jordens Vänner, Framtiden i Våra Händer, Amnesty. Hon led med barn som svalt och skogar som förgiftades.
Svansång hörs sällan i ankdammens tjatter
Efter riksdagsvalet 1985, när Miljöpartiet stod med skulder upp över öronen, skickade hon trettio kronor i ett vackert kuvert. Hon skrev, med snirklig gammelstil, om den sjö hon älskade och de barnbarn hon älskade. Hon bar en dröm om en rättfärdig värld, om ren luft och skogar som fick vara just skogar. Jag hälsade på henne några gånger, hade kaffe med mig och pratade bort en stund. Eller snarare pratade in en stund.
När solen gick ner i osynligheten den där varma junidagen dog hon. Hon hade aldrig fått del av ATP, ökad köpkraft eller det materiella välstånd som ombudsmän, finansvalpar, Brysselresenärer och de flesta av oss andra suger i oss som om vi gjort oss förtjänta av det.
Elin hade inte gjort något aktieklipp. Hade aldrig fått del av just sådant som berikat den man som lägrat henne i det som skulle kunnat vara – om man får tro sagornas värld – äktenskapets trygga famn. Elin deltog inte i lönekarusellen, fick ingen bonus, inte ens ett avgångsvederlag när äktenskapet tog slut. Mannen hade levt på kapital, varit kunnig på att hantera pengar så att dessa förökade sig genom att flytta från konto till konto. Hon hade bara fostrat tolv barn och varit kunnig på att hantera människor.
Svanar kan bli dränkta i en ankdamm. Och svansång hörs sällan i ankdammens tjatter.
Hon dog med huvudet på en kudde med vitt örngott och vackra spetsar. Hon dog med ett leende i sina ögon. Örngottet luktade gott. Mäklaren, med sina tjocka guldkedjor, sa att man nog skulle kunna få ut en bra slant för huset. Och det är ju många barn som skall dela. Vill man ha närmare till vatten kan man lägga in en pool, sa mäklaren. Och ankorna tjattrade från viken.
Jag cyklar förbi huset varje sommar. Jag stannar till en stund. Det jag ser ett hus som dött av skam. De spröjsade fönstren är ersatta av kalla tomma rutor. Så cyklar jag vidare i den ljumma sommaren.
Hoja och spana vidare!
I västra Sörmland kan du hoja under kontrollerade former på Djulöleden. För den som inte är så van vid att hitta i de sörmländska tassemarkerna finns förstås också Näckrosleden, 700 kilometer fördelat på fjorton etapper. Men gör gärna som Birger, våga dig ut bland hagar och småsjöar, spana efter fågel, hare och räv. Eller ta en funderare på vår bygd, dess historia och det kulturlandskap vi lever i. Rita in din egen tur på Happyride och skicka tankarna till oss på Trakten.
