Nygamla trix i nio från Novellix

”Alla är vi skakade ur Gogols kappa”, skrev den unge Fjodor Dostojevskij om en av novellkonstens mästare som med just Kappan visat formatets möjligheter.

Född i Ukraina men inflyttad, och därför med utanförperspektiv, kunde han betrakta och granska Ryssland med klar syn. Att blottlägga korruption och missförhållanden blev därför hans gebit. Det handlar om Nikolaj (Gogol) som under sitt korta författarliv lyckades berätta om vad det innebär att vara människa på sätt som parkerat honom på klassiker-hyllan. Den av honom inspirerade Dostojevskij, och av många då sedd som hans efterträdare, är inte heller utan vikt i litteraturhistorien för att använda en liten lätt litotes. Denne psykologins mästare har inte bara skrivit tegelstenar om brott, straff, försoning, nåd och missbruk – Dostojevskij hanterar även det korta formatet och novellen En löjlig människas dröm har i hög grad inspirerat en av våra stora svenska berättare – Astrid Lindgren. I Mio min Mio lånar Lindgren in en del av novellen, inledningen när en ande för Mio till landet Fjärran liknar den färd som tecknas i Dostojevskijs novell. (Edström, 1992, sid 169–172) Intressant i sammanhanget är raderna ”Hon rättar sig också efter den gyllene regel som säger att ju mer fantastisk en scen är, dess starkare realism kräver detaljerna” (1992, sid 171).

Dostojevskijs roman Anteckningar från källarhålet/En underjordisk dagbok/Anteckningar från underjorden börjar fantastiskt. Och skulle kunna sluta efter första sidan som ”färdig” novell.

Vill man snabbt få koll på Dostojevskij så är detta boken att välja. Den ligger till grund för det mesta han senare skrev. Och början är verkligen dråpligt humoristisk. Bitsk. Även novellen En löjlig människas dröm är ett koncentrat av det som sedermera gjorde Dostojevskij så uppskattad. Lindgren verkar alltså ha valt med stor omsorg.

Lindgren är självklart inte för egen del obekant med novellformatet och vill man läsa någon av hennes korta berättelser är min första rekommendation Märit och min andra I Skymningslandet. Det Lindgren gör i dessa noveller är liknande de grepp som gjort henne till en av världens mest lästa författare. Hon slår an ett mollackord direkt och jobbar sig sedan fram från det. Det är som att sjukdom och död och sorg och allsköns plågor ska klaras av i första meningarna så att berättelserna kan börja och få bli ljusa, hoppfulla och roliga. Ett liknande grepp använder exempelvis Ruth Rendell i Stenarna skola ropa. Denna deckare börjar med att man får reda på vem mördaren är – det stora som har gjort boken till nära nog en klassiker är att den inte blir mindre spännande när frågan vem byts till frågan varför.

Kungen av skräck, Stephen King, diskuterar något liknande i förordet till novellen Lite krasslig bara: ”det jag minns är att den är en av oerhört få berättelser jag har skrivit, där slutet var färdigt [—] I den här berättelsen gör det inte något om läsaren ligger steget före berättaren, vilket var tur för mig” (2018, sid 3–4). En annan mästare, Edgar Allan Poe, börjar sin klassiska novell Den svarta katten med orden: ”När jag nu står i begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös berättelse, varken förväntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. Jag vore sannerligen vansinnig om jag hade väntat mig det, i ett fall där mina egna sinnen förnekar det de har bevittnat” (2018, sid 3). Vi har här att göra med en berättare som vi enligt honom själv inte kan lita på. I Kings novell spelar en hund en stor roll, i Poes är det en katt.

I Gogols En dåres anteckningar har berättaren lite samma bitska anslag som den i En löjlig människas dröm: en imploderad frustration färgar berättandet. Michail Bulgakovs (för övrigt född även han i Ukraina) novell Livets stråle är en förkortad version av De ödesdigra äggen, en satirisk kortroman som i sin tur ligger till grund för Mästaren och Margarita. Liksom Franz Kafka använder Gogol, Dostojevskij och Bulgakov en syrlig ton och en ”osannolik realism”, de är noga med detaljerna, för att kunna slå mot den märkliga byråkrati som de verkar vilja göra en aning mer förståelig och kanske med det ge upphov till någon slags förändring.

I Heder tecknas detta skickligt genom att vi får ta del av utskrifter från förhör, och i dessa förhör blir utskrivna samtal upplästa.

Jens Lapidus är känd för sin stenhårda stil och sitt slangspäckade språk. I novellen Heder kan man finna hel del av denna illusion: talspråk transkriberat till skriftspråk. I Heder tecknas detta skickligt genom att vi får ta del av utskrifter från förhör, och i dessa förhör blir utskrivna samtal upplästa. Sådant material har ju krav på sig att vara så nära originalet som möjligt men ändå göras läsbart. Jämför med psykologsamtal, hur mycket hummanden och icke-ord ska vi ta med för att kunna hävda att utskriften är autentisk? Allt går tyvärr inte att hantera som inspelat tal, ibland behöver det bli till text. Som sedan ofta blir till tal igen när till exempel dialogerna läses upp av ljudboksinläsare eller berättelsen blir till film och orden kommer från skådespelares munnar.

”Men den som ägnat den muntliga litteraturen något intresse vet hur exakt och regelstyrd den kan vara. Det som i kritiken definieras som ’berättande’ – då i motsats till mer avantgardistiska och experimentella verk – visar sig på nära håll rymma en uppsjö avancerade, tekniska grepp.”
Ola Larsmo

Selma Lagerlöf har hyllats (och samtidigt nedvärderats) för sin kontakt med det muntliga och förmoderna. Ola Larsmo skriver: ”Men den som ägnat den muntliga litteraturen något intresse vet hur exakt och regelstyrd den kan vara. Det som i kritiken definieras som ’berättande’ – då i motsats till mer avantgardistiska och experimentella verk – visar sig på nära håll rymma en uppsjö avancerade, tekniska grepp.” Nobelpristagaren använder ofta, liksom Lindgren, sagoformen/myten som farkost för sina berättelser. I hennes novell Spökhanden avslöjas redan från början vad det handlar om, spökeri i ett hus mitt i staden med sockerbruket i närheten. Ett spöke som inte låter sig störas och en hand som stör kortspelare. Språket känns på samma sätt som hos Strindberg en aning ålderdomligt men Lagerlöf är lätt att läsa.

Vi kommer aldrig att tröttna på berättelser om vad det är att vara mänsklig, eller att inte vara det. Joseph Conrad visste det och i hans minst sagt kanoniserade Mörkrets hjärta sätter han fingret på berättarsituationen och visar hur vi tillsammans bygger berättelser och utforskar de komplexa varelser vi är. Conrad, även han född i Ukraina som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, lyckas som få, med hjälp av en berättarteknik som påminner om muntlig berättande, gräva i det mörker som finns i människan och vars vettlösa grymhet, om otyglad, han sett på nära håll när han själv reste på Kongofloden. Conrad är kortromanen, och orsaken till att jag skriver om det formatet här i en text om noveller är att Conrad visar hur man med raffinerad teknik kan skildra själens bråddjup på få sidor och dessutom låta läsaren vara medskapare. Conrad ”skrev till en vän, som han satte högt: – Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om” (Lagercrantz, 1986, sid 8.). Vad är då så speciellt med Conrads teknik? Hur beskriva den?

en berättelse berättas för berättaren i berättelsen. Det pekar på en vilja att skapa en illusion av och efterliknande av muntlig berättarteknik.

Håll i er nu:
Litteratur vill ganska ofta få oss att ”lyssna” till en berättelse. Om Conrads Mörkrets hjärta berättarstruktur analyseras med hjälp av Slomith Rimmon-Kenans Narrative fiction: Contemporary poetics (1983) kan den sammanfattas med att en berättelse berättas för berättaren i berättelsen. Det pekar på en vilja att skapa en illusion av och efterliknande av muntlig berättarteknik. ”När romanen börjar är det en extradiegetisk(allvetande) berättare som för ordet. Denna berättare är förutom extradiegetisk också hetrodiegetisk, då han/hon inte förekommer som karaktär i själva berättelsen. En ramberättelse skapas, där vi får reda på var och hur den historia som kommer att utgöra största delen av boken återges: En grupp sjöfarare sitter på Yawlen Nellies däck och inväntar tidvattnet. En av dessa är karaktären Marlow. För att fördriva tiden under deras väntan, börjar Marlow berätta en historia. Han tar således över ordet från den initialt extra-hetrodiegetiske berättaren. Berättarpespektivet ändras. Marlow är i sin roll extradiegetisk då han berättar analeptiskt/retropespektivt men homodiegetisk eftersom han förekommer som karaktär i sin egen berättelse. Under tiden som Marlow lägger fram sin historia tillkommer andra berättare i den. Marlow återger samtal och koncentrerar samt återberättar historier han fått sig till dels av dessa andra berättare” (Persson, 1999, sid 3).

Den här genomgången är menad att visa att novellen är en bra plats att börja. I den finns ofta koncentratet till kortromaner och romaner som ibland får rejäl tyngd så väl omfångsmässigt som historiskt. Och det finns noveller som klarar det samma – ibland tack vare sin kondensering.

Referenser:
Edström, V. (1992). Astrid Lindgren – Vildtoring och lägereld. Rabén & Sjögren.
Författaren Ola Larsmos hemsida, avdelning artiklar, år 1992, ”Astrid Lindgren, glaskrossare”. (2022, 28 juli): http://www.olalarsmo .com/astrid.htm
Lagercrantz, O. (1986). Om konsten att läsa och skriva. Wahlström & Widstrand
Persson, E. (1999), En berättelse berättas för berättaren i berättelsen… – en narratologisk studie av Joseph Conrads Mörkrets hjärta [Tvåbetygsuppsats]. Högskolan Dalarna.
Rimmon-Kenan, S. (1997). Narrative fiction: Contemporary poetics. Routledge.

Noveller:
Bulgakov, M. (2014). Livets stråle. Novellix.
Dostojevskij, F. (2014). En löjlig människas dröm. Novellix
Gogol, N. (2018). En dåres anteckningar. Novellix.
King, S. (2018). Lite krasslig bara. Novellix.
Lagerlöf, S. (2012). Spökhanden. Novellix.
Lapidus, J. (2011). Heder. Novellix.
Lindgren, A. (2015). I Skymningslandet. Novellix.
Lindgren, A. (2015). Märit. Novellix.
Poe, E A. (2018). Den svarta katten. Novellix.