///

Ny bok om Kent

Författaren Linus Kuhlin har skrivit Ett tidsfördriv att dö för – boken om Kent. Någon omfattande biografi om Sveriges största band nånsin hade inte skrivits, så visst var det dags. Och Eskilstunas tydligaste avtryck i modern kultur håller utmärkt som underlag för en klassisk rockbiografi. Trakten plockar fram en trave cd-skivor och sätter sig att läsa.

Det blir gärna personligt när man pratar Kent, av många olika skäl, trots att bandmedlemmarna nuförtiden är hemliga på heltid. Kuhlin har inte skrivit en officiell bok (den enda medlem han pratat med är Harri Mänty). Men han har fått uppmuntran från Jan Gradvall, som var tilltänkt levnadstecknare och länge följde bandet. När Gradvall gav upp, trots att han kommit långt i arbetet, berodde det på att han “insåg att [han] inte gillar rockbandsbiografier”.

Kent i Stockholm 2010

Men det är en sån bok Kuhlin skrivit, en rak skildring av bandets tillkomst, via knasiga bandnamn som Havsänglar och Jones och giftet, fram till den Depeche Mode-status de hade när de släckte stärkarna för sista gången den 17 december 2016. Som väntat är platsen ofta Eskilstuna. Några år in på 90-talet, när Kent hittar rätt namn och släpper sin första platta, flyttar de till Stockholm. Och huvudstaden är ett avgjort viktigt tema i musiken och i boken. Men det fortsätter även hemorten vara.

För en sörmlänning kan de första 150 sidorna vara väl så intressanta, med skildringar av en hård men ändå hektisk arbetarstad. På Knegoffs, Charli’s och Max 500 svettas ambitiösa band som måste bort från det sena 80-talets fabriksjobb och arbetslöshet, innan de möts efter stängningsdags vid korvmojen på Fristadstorget. Har man tur och är hipp nog blir man inbjuden till Calle Braunerhielms legendariska glöggfester.

Calle Braunerhielm i Gamla stan i Eskilstuna. Bilden är hämtad från Eskilstuna stadsmuseums utställning om honom, som producerades av Rocco Gustafsson, själv musik- och kulturprofil som dykt upp i Kents karriär.

Kuhlin ledsagar oss genom de många inkarnationerna av bandet. Mellan kapitlen finns fansens personliga berättelser och vi blir påminda om just det där med hur personligt det kan bli med popmusik. I synnerhet när det gäller Kent. Deras relation med publiken var fantastiskt fin, eller blev det efterhand. De var inte utan pretentioner när de slog igenom. Sen blev karriären lång och mycket hann hända, i deras liv och hos alla som följde dem. Utveckling. Som följs av avslut. “Vi ska alla en gång dö,” sjunger Jocke Berg i Mannen i den vita hatten (16 år senare).

Boken är underhållande. För riktiga aficionados är förstås mycket känt men jag häpnar över en del av festandet och eländet. Särskilt skildringen av hur deppigt Kent hade det under inspelningen av Verkligen, nedsupna och fast framför splatter på VHS i en spartansk lya i Göteborg. Men sammanställningen kan säkert vara rätt kul även om man läste alla intervjuerna med Jocke i Aftonbladet och tejpade upp sidan med Martin Sköld som “veckans babe” i Expressen Fredag. För den som gillar bandet eller pop i allmänhet är det också kul läsning – en nostalgitripp och en smula pop- och rockfolkbildning.

Ibland blev det fiasko, tjafs och förtvivlan men oftast var Kent en nästan overklig framgångssaga med fler plus, getingar och fyrtorn än nåt annat svenskt band. De blev folkkära, oavsett om man älskar Utan dina andetag eller om man föredrar Blåjeans (och känner att “mitt indiehjärta slår och slår och slår” – Palace & Main) så har de en självklar plats i vår musikhistoria. Nu finns den sammanfattad i Linus Kuhlins bok Ett tidsfördriv att dö för.


Ett annat tips är kartan som guidar genom Kents Eskilstuna och som finns att ladda ner på Visit Eskilstunas hemsida.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, lärare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.