///

Hälsning från Mia i Sörby

Trakten har under vintern samlat in dialektala ord och uttryck och många hör av sig från hela Sörmland med glosor, fraser och små anekdoter. Projektet blir en interaktiv ordbok och handlar om traderandet av språk. Men så får vi ju de där fina små berättelserna också, ofta har de färdats i flera led. Från Ulla Olmårs i Flen fick vi en text, som egentligen skrivits av hennes mormor, och som handlar om den ännu äldre “mor Ulla”:


Min mormor, Maria Gustafsson (“Mia i Sörby”) var född vid Koveta soldat-torp (mellan Sparreholm och Stjärnhov) år 1887. Hon var enda barnet och flyttade med sina föräldrar Ulrika och Anders Petter Bergkvist till Hyltingeö vid Båven år 1897, där de blev jordbrukare. Min mormor och hennes make Karl Gustafsson övertog så småningom jordbruket och gården (Sörby Mellangård) där de fem barnen växte upp.

På gamla dar blickade min mormor tillbaka på sitt liv, och hon tyckte om att teckna ner sina minnen från förr, vilket ibland blev konkreta beskrivningar om exempelvis fiske och linberedning och ibland små kåserier med delvis ändrade namnuppgifter och i viss mån påhittade små berättelser men med verklighetsbaserade bakgrundsfakta. Många av hennes Hyltingeö-skildringar från förr publicerades i Eskilstuna Kuriren och i Sörmlands Nyheter på 50- och 60-talet. Ibland skrev hon om “mor Ulla” som hade tydliga drag av hennes egen mor men också av henne själv. När man sa “mor” förr kunde det stå för en gammal kvinna och behövde alltså inte betyda en biologisk mor. Här kommer en berättelse om “mor Ulla” som min mormor skrivit någon gång på 50-talet.

Samtal med mor Ulla

En dag beslöt jag att hälsa på den lilla gumman, som bor ensam i en liten röd stuga i en av de vackraste backarna i Sörmland. Jag visste att mor Ulla inte var så särskilt meddelsam mot främlingar, men tyckte ändå att det kunde vara värt besväret att försöka. När jag kom var hon ute. Södersol och västanvind tävlade om att smeka den lilla gummans rynkiga kinder. En njutning som hon tog väl vara på. Hon är gammal nu, mor Ulla och orkar inte sköta sina blomland och rabatter som förut, Ljung och kattfot växer utan ans, men det vilda är ju också vackert.

Sörby Mellangård, foto Ulla Olmårs.

Jag hälsade och frågade om vägen till ett ställe längre bort. Hon svarade
kort och koncist. Jag såg att hon menade att nu kunde jag fortsätta. När jag tackade sade jag att “här är ovanligt vackert i backen”, och detta var som ett “Sesam öppna dig”. Nu strålade mor Ulla upp och bad mig komma och sitta på bänken och vila. “Här är så vacker utsikt och jag har så skönt här”, sa hon. Jag undrade om det inte var ensamt. “Neej varför det, när man ser folk för varje dag, radio har man och tidningen, ett och annat brev också.
Och hälsan har jag hittills alldeles gratis. Och så skogen, skogen:

Min lilla stig i skogen
jag är med den förtrogen
Den slingrar mellan stenar
inunder granars grenar.
Och stolta furor står på vakt
dess fallna barr en matta lagt
bland blåbärsris och lingonris.
I gräset blommar ärenpris
Och där i gamla fället
är bästa hallonstället.

“Jaså, mor Ulla diktar också?” “Nej”, säger hon anspråkslöst. “Jag bara skriver upp det som kommer för mig. Det är så roligt för jag vet aldrig vad som kommer härnäst”. Jag förstår att mor Ulla kan ha en hel del att berätta, så jag ber att få förnya besöket och får ett “välkommen” till svar, tackar och säger adjö för den här gången.

Hyltingeö, Överby, Villåttinge, Flen. Foto: Dan Samuelsson, Sörmlands museums samlingar.

“Bland mor Ullas gamla minnen förekommer så många, nu bortglömda talesätt, som till exempel om man inte var riktigt kry var man “olicker” och då tyckte man att det var “onjust” (tråkigt). Om någon körde i diket hette det att man åkte i “sidblöke”. Det gör folk nuförtiden också men nu heter det vurpa. Att stånka är en drickeskanna och pigtittare är en spegel torde alla veta, men att en sugga som grisar första gången kallades “gylta” och en tacka som första gången hade lamm var en “gymmer” har jag inte hört på många år.

Om en liten obetydlig gumma kunde sägas att hon var “ e litta krösla”, föga artigt men sällan illa menat. Att bli kallad kärring var däremot alltid ned-sättande. Semester är ett nytt ord som inte fanns i mor Ullas ungdom, de som tjänade hade frivecka mellan den 24 okt. till den 1 nov. om de flyttade nämligen. Men då skulle pigan göra rent, skura golv, blanka kopparsaker samt göra kvastar, både granviskor och björkkvastar samt mycket annat på gamla stället, sen fick hon gå hem om hon hade nån dag kvar av den så kallade friveckan. Drängarna skulle också göra björkkvastar och sopa i stall och ladugård med. Inte fick folk se mycket av världen förr, många var aldrig utom sin hemsocken. Så inte undrar mor Ulla på att semesterfirare nu vill ut och se vårt vackra svenska land, däremot att resa utrikes tycker hon kan vara tämligen onödigt.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.