Våga vägra tacksamhet

”Tacksamheten,” skriver Torgny Lindgren, ”är en förorening eller ett gift eller ett smittoämne. Vi måste stå över allt sådant!”

Det tilltalar mig så här i juletider.

Det kan tyckas befängt. Det är säkert befängt. Men jag tycker inte man ska vara överdrivet tacksam för julklapparna man får. Det räcker gott med att kommersen har stelnat julen till en karikatyr av vad de gamla sagorna vill säga.

Genom att inte visa överdriven tacksamhet går det att göra motstånd mot mammon. Genom att till exempel bara köpa julklappar åt våra djur gör vi det mellanmänskliga en stor tjänst (jag har en bekant som faktiskt gör så).

Så här i juletider kan det tyckas befängt. Och är säkert befängt. Men en gång i tiden handlade julen om att samlas och äta mat, sjunga psalmer och dansa runt granen. Den handlade om Jesu födelse under stjärnorna i Betlehem och frid undan vardagens ofta vidriga livsförhållanden.

Men nog är det gott ändå att vi slipper tänka på julen som vila från vidriga livsförhållanden, säger säkert optimisten och ser snett på mig. Och istället kan se den som en tid av njutning, samvaro och (nåja…) lite vila emellanåt.

Genom att inte visa överdriven tacksamhet kan vi fortfarande hålla i det som än så länge ger oss njutning, samvaro och vila. Men för mycket tacksamhet, så sätter kommersen klorna i oss och vrider åt så vi tvingas le våra dockaktiga leenden mellan stresshjärtats bultande slag.

Jag känner inte särskilt mycket tacksamhet. Därför att kommersen vill ha oss tacksamma.

Och när jag känner mig som minst tacksam känner jag mest julefrid.

Ibland tänker jag på berättelsen om Jesus. Man måste inte vara kristen för att ta till sig moralen; jag berättar den för min son ofta, därför att han frågar.

Och för att den inte har någonting med tacksamhet att göra.

Varenda julklapp skulle jag gärna låta skicka till ett flyktingförläggning i Etiopien. Men berättelserna får inte försakas. Julsagorna får vi aldrig sluta förkovra oss i. De är så lätta att glömma när vi jäktar mellan leksaksaffärerna med plånböckerna som skjutjärn framför oss.

Berättelserna som säger oss att vi ska vara tacksamma för det vi har.

Inte som kommersen, som vill ha oss tacksamma för det vi köper.

Christoffer Paulstam

Från tom lägenhet, trasiga kalsonger och torr blodpudding till jäktande på Stockholms gator för en reklamfirma och ett namn – och hela vägen ner till botten med sjukskrivning och inläggning. Studerade religion, filosofi och film innan jag hittade hem igen i litteraturen och litteraturvetenskapen.